en halv tanke

hundratals småfiskar precis under ytan, solblänk, vind i håret och jag tänker att när jag kommer hem så ska jag berätta om det för någon.
Helena ringer och berättar om allt möjligt, bland annat om en dröm som jag varit med i. Jag försöker minnas vad jag själv drömde; något om en syster vars man var otrogen. Och hur vi var häxor med egen butik och vi var tvungna att gräva en tunnel utan att en trollkarl fick se oss. Hur vi gav en blå mugg med änglar på i present till en liten pojke.

Jag berättar om tant- och gubbslemmandet som Jesper och jag pratade om och skrattade åt. Om T och hur komiskt det hela numera känns och hur jag under eftermiddagen sakta insett att det inte bara är min själ som sökt sig till hans, utan hans till min, att det är något vi kommit överens om, det är bestämt sen länge att vi skulle träffas nu.
Jag funderade vad min roll i det hela är och kom egentligen inte fram till något nytt; jag var hans tusende chans att börja prata. Och han var min.
Jag inser ironin i hur kassa vi båda är på att kommunicera. Jag skriver av mig. Han drar sig undan.
Jag undrar.

Ibland känns varje tanke som en halv tanke; jag skrapar på ytan. Under det översta lagret ligger en slags förlägenhet att finnas till; jag försökte förklara den för honom i veckan, det här att man ska ta plats och synas och höras, och hur man samtidigt ska kombinera det med att man inte vill vara i vägen, inte störa, aldrig tränga sig på.
Jag vet inte om han förstod.
Men han visste vad jag menade när jag sa att jag känner mig ensam bland folk, oavsett hur många av dem som är mina vänner.
Det är som om alltid tystnar, man stannar upp i sitt betraktande och känner hur hjärtat slår, hur man andas, hur ingen når in i hjärtats tomhet vad de än säger, hur de än försöker.

Det kanske var det enda som behövdes; någongång kommer han ihåg att jag vet vad han går igenom.
Jag har varit där.