Fredags-ensamhet igen

det är tråkigt att sitta ensam online, men de senaste dagarna har folk ramlat in vid just den här tiden så jag väntar väl lite till.

Ibland kan jag drabbas av nån plötslig ångest över att återigen bo i en stad där jag känner väldigt få människor bra men är bekant med många väldigt ytligt: det är många kvällar som jag är helt ensam och de kvällar man inte vill vara ensam är alltid tyngda med en djup ångest och jag måste sjunga mig fri, med hög röst.
Jag vill inte vara den som tränger mig på heller; jag vill bli inbjuden, medryckt; 'Det är klart att du ska vara med. Ingen fest utan Kasper!'

Det är fredag, och bara det ger mig ångest; måste hålla mig borta från stan och alla undernärda popsnören idag.
Var på Oset igår, det var skönt men ganska tråkigt. Måste hitta en ny plats att gå till. De som cyklade förbi mig undrade nog över varför det satt en tjej i linne på ett bord, med benen i kors och pennan i högsta hugg. Jag stirrade lite på dem över kanten på solglasögonen. Log mot de som såg ut som om de kunde le tillbaka.
Jag tittade på änderna och den där svarta tofsprydda fågeln som dök efter mat. Ibland kom en båt förbi, eller cyklar. Fåglar strök förbi i närheten. På avstånd hördes motorljud.
Jag hittar ingen plats utomhus som är riktigt riktigt tyst.


Jag har små blåmärken på armar och ben, som om någon nypt mig. Nu har jag ju ganska lätt att få blåmärken men det här är löjligt många. Nu är jag ju ibland extremt klantig och slår mig hur som helst men jag minns inte de här märkena alls. Jag brukar trycka på dem för att minnas smärtan, då minns jag även hur jag fick dem. Det funkar inte nu, men all annan smärta genom åren hugger snabbt till i mig istället, och ebbar lika snabbt ut.

Jaha. Det är en sådan dag alltså.