söndag 21.8.05

Spindeljäveln sitter kvar i köksfönstret, fast nu har den flyttat sig till den andra gardinen, på framsidan, så att jag ser den varje gång jag går in i köket.
Jag inser plötsligt att jag inte vet vad spindlar äter, inte de där spindlarna i alla fall. Sms-killen(jag fortsätter kalla honom det, ja) sa att det är lyckospindlar. Men om jag mosar den kanske jag får regn och höst snabbare?

Jag är trött som fan och ska sova, somna iväg. Boken jag läser gör mig deprimerad men jag måste läsa vidare, även om jag inte förstår det jag läser helt och hållet.
Jag funderar lite över vad det är som driver människor att fortsätta. Som i boken 'Valarnas sång'.
Jag funderar lite på vad det är som driver mig själv.
Jag tror det är nyfikenheten. Dramatiken, känslorna, människorna, möjligheterna.

Nån jag känner som är deprimerad pratade med mig om det där att inte orka resa sig ur sängen om mornarna och inte orka leva.
Jag sa att jag förstår det där rakt av. På mitt eget sätt.
Men på vännen min låter det, dock outtalat, som om det skulle ligga en skam i att söka hjälp och behöva prata med nån okänd om hur man känner och tänker.
Jag sa att det är de som äter piller som är de vettiga: de ser världen såhär sjuk som den är. De som aldrig varit deprimerade, som inte knaprar piller, är de som vägrar se, som orkar leva här för att de vägrar se.
Jag vet inte vem som är optimist; we or them?
Mitt sätt att tala med okända är det här. Jag skriver. Jag tror jag väldigt sällan talar på samma språk, med samma ord, som de jag använder här.

Jag tänker att jag nån dag snart måste säga till honom att man söker hjälp för att man vill leva.
Inte för att man vill dö. Att knapra piller för sin överlevnad är att knapra piller för sin överlevnad.
Du vill leva, varför skulle du annars vara ledsen över livet?