En saga om...

Det är inte mig det är fel på.
Det vet jag ju. Men släpper man in monster i skallen får man inte bort dem.
Det är det att det inte var dags ännu.
Det kommer inte nån magisk superman in i ens liv vid precis rätt ögonblick och vips, så är allt uppklarat på en gång, och vips, så har jag disciplin att avsluta alla noveller och böckerna och vi skaffar en vovve och allt är skitbra i all framtid, amen.

Det finns andra sagor med.
De där när man träffar nån som man vill vara med och man kommer överens om att utvecklas tillsammans, come what may, och när man inte utvecklas mer väljer man att gå skiljda vägar.

Sen finns det sagorna när man gillar varandra och tänker att man ska vara ihop ett tag, men den ena av de två tycker de har rätt att behandla den andra illa, och trycka ner och bestämma över, eller bara frysa ut och ignorera. Jag har varit med om en sådan saga.
Eller snarare:
De händer mig hela tiden.

Men det är mest jag som tystnar när de kommer för nära, jag som rusar iväg efter att de sagt något helt åt helvete. Det är jag som känner i magen när det är dags att gå vidare, och jag går. Jag släpper taget, ajö ajö men kan jag få tillbaka min videofilm först?

Och en kväll nyligen hörde jag en ny saga:
Den om ensamheten som inte är ensamhet så länge man inte saknar en annan människa.
Den som talar om att det är kärleken som man blir kär i, inte i personen, för kärleken är bestående men människan föränderlig.
Den om han som gillar henne mer än hon gillar honom så att hon måste fly igen, in i tystnaden, även om de gillade att vara tillsammans hela tiden innan han sa det där fula om förhållanden och tycka om-andet.
Kom inte för nära, jag är bräcklig. Kom inte för nära, för då kommer du för nära. Kom inte för nära, du kanske ser igenom mig och min bluff om att jag är stark och oslagbar och trivs med livet.

Kom inte för nära. Håll bara om mig i tystnad.
Kom tillbaka, jag vill tala utan ord.
Kom nära, närmare, jag fryser så när du inte är här.