te med håning
Fördelen med att ingen lämnar kommentarerer på mina inlägg är att jag kan inbilla mig att ingen läser dem, och att besöksantalet på sidan är bara de som snabbt klickar sig förbi snabbt på den där rutan uppe i hörnet 'next blogg' för att jag skriver på ett språk de inte förstår.
Jag mår bättre idag. Ja, det gör jag. Insikterna haglar.
Idag förstår jag inte varför jag överreagerade då på vissa saker ang. honom, och varför jag hakade upp mig på just honom.
Han är speciell, visst, men varför blev jag så ledsen över att han inte ville träffa mig. Eller såhär: vad är det med mitt liv som gör det så dramatiskt h e l a tiden, varför måste jag ha svar på en gång och varför måste jag vara kräkintensiv ibland och ibland svalt överseende och då rycker på axlarna åt det mesta?
Faktiskt så är jag lite full i skratt över det hela nu, måste jag vara en sån jääääävla 'drama queen' hela tiden??? Det är ju roligt men va faaaan, orka hålla på!
Jag vill fortfarande vara hans vän för vi hade kul, men det där med hånglandet får vi nog skippa ett tag.
Fast nu vill han nog inte ens vara vän med mig längre, inte när jag beter mig som ett sajko hela tiden och går från den ena ytterligheten till den andra.
Det förstår jag och det är väl lite svårt att förklara för honom hur jag sitter här hemma och skrattar till ibland, hur jag skakar på huvudet och tänker att Ja, den där Lena, hon allt lite galen hon men hon har väldigt sällan väldigt väldigt tråkigt.
Och hur jag sen skrattar till när jag inser att den där Lena, Hon är jag själv.
Men jag tror fortfarande att jag har rätt i det jag skrev igår: det är mer det spontana och humorn hos mig som lockar honom. Okej, låt gå för det. Det kan jag ju inte göra så mycket åt.
Men att jag inte kan hålla saker på en ytlig nivå?!
Samtidigt beundrar jag det hos mig själv, att jag vågar kasta mig in i saker hela tiden. Allt eller inget.
Det är bara mitt liv, på något sätt ordnar sig saker alltid. Spontan; jajamänsan. dumdristig; till en viss gräns.
Jag säger som Arthur i den tecknade versionen av Svärdet i stenen: 'Men jag klarade mig ju i alla fall'.
När man försätter sig i sådana här situationer mest hela tiden måste man fan bli en överlevnadskonstnär.
'UTHÄRDA ELLER DÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!'
(ska uttalas med en överdramatisk touch i stil med nån shakespeare-karaktärs plågsamma död)
nu ska jag äta frukost, te med håning.
sen ska jag ta mig till min gamla ica-affär eller PRIX och köpa mix.
Jag tror jag cyklar, det är väder för det idag.
Jag mår bättre idag. Ja, det gör jag. Insikterna haglar.
Idag förstår jag inte varför jag överreagerade då på vissa saker ang. honom, och varför jag hakade upp mig på just honom.
Han är speciell, visst, men varför blev jag så ledsen över att han inte ville träffa mig. Eller såhär: vad är det med mitt liv som gör det så dramatiskt h e l a tiden, varför måste jag ha svar på en gång och varför måste jag vara kräkintensiv ibland och ibland svalt överseende och då rycker på axlarna åt det mesta?
Faktiskt så är jag lite full i skratt över det hela nu, måste jag vara en sån jääääävla 'drama queen' hela tiden??? Det är ju roligt men va faaaan, orka hålla på!
Jag vill fortfarande vara hans vän för vi hade kul, men det där med hånglandet får vi nog skippa ett tag.
Fast nu vill han nog inte ens vara vän med mig längre, inte när jag beter mig som ett sajko hela tiden och går från den ena ytterligheten till den andra.
Det förstår jag och det är väl lite svårt att förklara för honom hur jag sitter här hemma och skrattar till ibland, hur jag skakar på huvudet och tänker att Ja, den där Lena, hon allt lite galen hon men hon har väldigt sällan väldigt väldigt tråkigt.
Och hur jag sen skrattar till när jag inser att den där Lena, Hon är jag själv.
Men jag tror fortfarande att jag har rätt i det jag skrev igår: det är mer det spontana och humorn hos mig som lockar honom. Okej, låt gå för det. Det kan jag ju inte göra så mycket åt.
Men att jag inte kan hålla saker på en ytlig nivå?!
Samtidigt beundrar jag det hos mig själv, att jag vågar kasta mig in i saker hela tiden. Allt eller inget.
Det är bara mitt liv, på något sätt ordnar sig saker alltid. Spontan; jajamänsan. dumdristig; till en viss gräns.
Jag säger som Arthur i den tecknade versionen av Svärdet i stenen: 'Men jag klarade mig ju i alla fall'.
När man försätter sig i sådana här situationer mest hela tiden måste man fan bli en överlevnadskonstnär.
'UTHÄRDA ELLER DÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!'
(ska uttalas med en överdramatisk touch i stil med nån shakespeare-karaktärs plågsamma död)
nu ska jag äta frukost, te med håning.
sen ska jag ta mig till min gamla ica-affär eller PRIX och köpa mix.
Jag tror jag cyklar, det är väder för det idag.
posted by vandrarvild at 28.8.05
8 Comments:
Jag tror inte alls att du kan sätta likhetstecken mellan få kommentarer och få läsare. Bara så du vet. Och visst känner man sig lite mer levande som dramaqueen än vad man skulle gjort annars?! ;-)
Kom att tänka på en sak till angående kommentarer. Om du vill att dina läsare ska kommentera så bör du inbjuda mycket mer till det än du gör. Det framgår inte att du vill det plus att du ofta inte svarar de gånger folk kommenterar. De få gånger jag själv gjort det har jag gått tillbaka för att kolla om du svarat, men det har du inte =)
men jag skriver ju inte för ATT de ska kommentera. Den möjligheten har de ju ändå. Och jag svarar inte alltid för jag vet inte riktigt vad jag ska svara; och ändå, att bara ge tillbaka en smiley känns som om det är för lite.
Jag läser.
Gah. Fan, vad jag känner igen mig. Ibland är det väl som om man VILL ställa till det för sig, med ultimatum hit och dit...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
nu är jag mest sur på mig själv för att jag inte kunde hånglat lite mer och hållt käften bara liiiiite till. Och vad är det med mig och alla dessa yngre killar? TANTSLEM!!!
Och ja, man vill ställa till det för sig som för att testa gränser, som nån småunge som kastar skeden i golvet för att se om nån plockar upp den, men numera är det ingen jävel som plockar upp den, ingen jävle orkar bry sig!!!
*suck* fan, jag som hade velat hångla mer med honom, det var så trevligt, så nära så... fint.
Det är ju klart att du inte skriver för att få kommentarer. Men jag tolkade ändå det du skrev som att du skulle uppskatta ifall du fick fler kommentarer?! Jag förstår att många inlägg inte är "svarbara" och bara en smiley är ju urtöntigt. Svår balansgång *ler åt dagen i-landsproblem*. Menar bara att en viss typ av kommentarer är svarbara medans andra inte är det =)
Skicka en kommentar
<< Home