Det där om ensamhet

Jag vill hitta på nått idag, men vet inte vad. Vill ha nån annan människas tankar och idéer, någonting nytt. Jag vill ligga i skuggan under nått träd och slippa den där jävla solen och prata med nån medan jag ser upp mellan grenarna och kommer fram till saker om livet.
Igen, och igen.
Jag vill stå vid vattnet och se ut över ytan och tänka på hur jag ska kunna beskriva vatten för nån som aldrig sett det. Hur beskriver man havet för den som aldrig stått vid kanten och sett det? Hur beskriver man en vattenyta det blåser på för nån som är blind?
Jag har funderat på det där i några veckor nu känns det som.


Jag minns i början när jag bodde i v-ås och nyss hade flyttat ensam. Jag pluggade då och under veckorna hade jag det jätteroligt, vänner överallt, alltid nytt, alltid nån att prata med.
Men framåt fredagseftermiddagen försvann alla, det var för att det fanns pojkvänner och hemresor och utgång med andra kompisar.
Framåt fredagseftermiddagen kom ångesten; hela helgen låg framför mig, tre kvällar och två dagar där jag skulle underhålla mig själv.

Jag har nog aldrig varit så ensam som jag var då.
Jag hade glömt det, men för några veckor sen kom minnet tillbaka, en ensamhetsrädsla dök upp: Vad gör jag här? Varför är jag ensam i en stor stor stad igen? Hur var det nu man gjorde för att få vänner, jag minns inte riktigt; vad var det man sa, hur började man prata? Är det så att man måste ha gemensamma nämnare för att bli vänner?
Hur får man dem att bjuda in en utan att man ska behöva känna att man tränger sig på? "Är det säkert att du vill att jag kommer med för min egen skull och inte för att du tycker synd om mig som är ensam?* För den tanken kommer ju ändå på ngt sätt. När man känner sig liten och vilse.
Jag avskyr att tränga mig på.

Sen kommer styrkan tillbaka, den där andas fritt och skratta högt-styrkan. Den som alltid bor i magen, den som tänker att nu hinner jag göra det där jag tänkte på tidigare, sjunga mig fri från mig själv, skriva, läsa, kommentera fåniga saker på teve med en suck och ett irriterat MEH! följt av muttrande över reklam och förtryck och fjantiga konsumentsförväntningar.

men om man verkligen verkligen inte vill vara ensam just den kvällen eller natten så sitter man mest och väntar på att tiden ska gå.

SAMTIDIGT måste jag säga att jag minns att jag vissa helger verkligen ville vara ensam. Jag stod inte ut med folk, jag ville på något sätt vara ensam med mitt eget huvud.
Jag tror det var under de helgerna jag kom på de flesta av mina novellidéer.

Skillnaden ligger väl i tvånget. Att inte kunna välja.
När jag tänker på alla ensamma människor, de som är verkligt ensamma och inte som jag som i alla fall har vänner och bekanta lite överallt; det är när jag tänker på dem som inte har nån alls som jag undrar vad jag kan göra för dem, vart finns de någonstans, hur hittar jag dem?
Det är lite därför jag blir så sorgsen av sånger som 'Elinor Rigby' och 'Till dem ensamma'.
För jag vet att de finns där ute.