utan slut

torsdag och anna väckte mig med ett sms
'jag är i stan vid tio, är det okej om jag kommer förbi då?'
det är okej
jag stiger upp och hinner inte ens äta frukost innan hon är här, medan jag tuggar i mig mina mackor torkar hon av skärbrädan efter mig och frågar om det är okej att hon plockar lite
anna kan inte sitta still
hon är lite trött på korkade släktingar och en kompis som stannar kvar hos en pojkvän som slår
jag förstår henne

medan jag fixar mig lite snabbt visar hon på imdb om söta skådisen som tagit livet av sig, som aldrig blev mer än 26
jag undrar vad det är i människor, och hur de behandlar varandra, som gör att det går så snett på bara nåra år att man vill ta livet av sig innan 20

jag gjorde ju inga försök innan jag var 18 men numera minns jag inte ens varför jag försökte
det var något med tomheten i magen och skriken som aldrig hördes
numera skär man i sig själv istället
det är inne, det går att dölja
någonstans måste smärtan komma ut: genom huden. huvudet och hjärtat läcker ut genom huden
jag tänker lite snabbt på Emil med sina skärmärken
på bröstet och armarna som hade bleknat och nästan var borta när han var 21

jag undrar när han kände att det fick vara nog

jag följer med anna till oru
det är inskrivning och jag vill följa med av nostalgiska skäl
se om jag missar nått, om jag har en plats någonstans där som jag inte har någon annanstans

det enda jag finner är min egen utanförskap
och min nya nyfikenhet
som alltid kommer jag på massor med saker som jag undrar om och vill ta reda på
men inte får svar på

kanske ställer jag fel frågor till min värld

jag köper en bok om genus och språk, ett häfte för 10 kronor
en ny penna av den där sorten som jag tycker så mycket om

och jag tänker att jag inte känner mig det minsta dum trots resttentorna och flyendet och den ständiga utanförskapen och brottet mot samhällslagarna om hur en duktig flicka ska vara

det här är bara den väg jag valde att gå
medvetet eller omedvetet