Kvällar som dessa

Det är sådana här kvällar som får åren att gå så snabbt; de rinner genom mina fingrar, jag glömmer bort vad det är jag ska göra utan sitter och tittar ut på himmelen och funderar och grubblar för att göra saker hela igen.
Det är sådana här kvällar som jag fyller med drömmar och idéer och "tänk om" fast jag stör mig på min egen närvaro.

Även om jag inte gillar Strindberg så har han en poäng med att människor i grunden inte har en personlighet utan flera. Fast jag ser mer på det som att man är en varelse med många sidor och ingen av de sidorna är egentligen en själv som person: man är alla de sidorna, för utan nån av dem är man inte hel.
Utan uppe kan man inte vara nere, utan bitter kan man inte vara hoppfull, utan cynisk kan man inte vara naiv, utan kall kan man inte vara varm.
För utan det enda skulle du inte veta om eller känna igen det andra, motsatsen.

Det är egentligen ganska enkelt.



När folk frågar vad jag ska göra nu när sommarjobbet slutar och jag säger "Ingenting!" ser de lite beklagande på mig.
Jag är inte ledsen alls. Och när jag säger att jag ska göra "ingenting" menar jag ju inte att jag ska stirra i taket och vänta ut tiden tills nån vänlig själ behagar visa mig sin vänlighet och dra mig upp och tillbaka till livet igen.

Jag kan bara inte förklara vad det är jag hellre gör än jobbar.
Att det passar mig att vakna sent och ta en promenad och vara uppe om nätterna för det är då jag kan tänka, då är alla andras tankar i dvala och jag kan ta mer plats här i universumrummet.

Jag har saker att göra, böcker att läsa, människor att prata med, saker att fundera på, ställen att upptäcka.
Att jag inte jobbar betyder inte att det är synd om mig på något sätt. Jag är ganska lycklig ändå. Fattig kanske, men ändå glad.