boktips

"You try so hard to be someone that you forget who you are". Ibland om man tappar greppet om sig själv så brukar det räcka att läsa några rader ur en bok man läst tusen gånger förrut eller lyssna på den där låten man lyssnat på tusen gånger innan. Kanske bara att blunda och tänka på den där innersta kärnan av sin personlighet, den som bara är ett Du själv.

Jag sträckläste ut Lily Priors Passion imorse. Hon är så rolig att läsa, det är som att äta saftiga frukter: man tar en tugga och munnen svämmar över av fruktsaft. Hon har alltid roliga personer och roliga händelser i sina böcker och på samma gång är de lite tragiska, alla karaktärer och händelser. Hennes böcker är morbid-light av det underbara slaget och alla borde ge henne en chans. De två andra böckerna som jag har är Nectar och La Cuisina. Läs dem.

Vad jag ska läsa härnäst har jag ingen aning om. Jag började på Kartor för vilsna älskande men tappar hela tiden tråden, jag läste Paulo Coelhos Zahiren och älskade den, jag började på Sartres Äcklet men tappade tråden, jag sträckläste ut Dean R Koontz Frankenstein och insåg igen att jag inte gillar Koontz nått speciellt mer än för att jag är van vid hans stil. Van, inte förtjust. Men eftersom det är två delar till av Frankenstein så kommer jag ju läsa dem med.
Jag känner mig lätt förvirrad och schizofren och vet inte var jag ska börja i den imaginära bokhög som väntar på mig. Jag räds att gå till biblioteket för jag vet inte om jag kommer därifrån med förståndet i behåll.

Därför återgår jag till grunden, de böcker jag alltid återgår till mitt i förvirring. Ikväll blir det Fernando Pessoas Orons bok för det finns ingen annan bok för mig

fotografier

ibland märker jag att jag tar mentala fotografier av tillvaron. flera år senare kan jag minnas dem igen, som om jag var där i den stunden nyss, jag känner lukterna och hör ljuden och inbillar mig att allt är precis som då.
ikväll gick jag hem från affären och såg en fågel flyga precis framför månen. månen är nästan full och är blekvit mot den vårblå himmelen. fågeln var svart och lite spretig. jag kommer att minnas det länge.
en annan gång stod jag på perrongen i kumla, på väg hem till västerås, och himmelen var guld, lila och blåsvart. så vacker i all sin annalkande molnighet som tornade upp sig i horisonten. jag tänkte "när snön kommer är jag långt härifrån".
även där fåglar, fast en flock kajor som flög igenom det där guldigt lila. det var så vackert att jag tänkte "det här ska jag alltid minnas" och flera år senare minns jag det.
jag minns hur jag värmde händerna på pappmuggen den där söndagen i januari och hur lukten av de åtta hundvalparna vår hund fick en sommar satt kvar i deras hus på tomten långt efter att de var sålda. en tung lukt som av blod och valpfoder, blandat med nån söt oskuldsfull doft som valpar alltid bär. och till det gruset i hundgården och hur det känns att ha fem valpar kravlandes på en när man sitter ner på marken där. det här ska jag alltid minnas

Jag minns den dagen när hon sa att hon skulle sluta och inte komma tillbaka. vi gungade i närheten av kyrkan. det var höst och luften var klar och kylig. vi rökte varsin lucky strike och jag lutade mig bakåt och såg på molnen när hon sa det. Jag kommer inte tillbaka.
och vänskapen luckrades sakta upp och blev sig aldrig lik igen

andas

På tal om "Du har ingen astma, Lena" så läster jag idag att man kan få svårt att andas genom att man andas fel.
Fel? Jag trodde man drog in luft och släppte ut den igen. Jag är rätt säker på att jag började göra det själv ganska snart efter att jag fötts.

men jag kan ju ha fel. Det har ju hänt förr.

Nu ska jag dra upp en halvt illamående(han drack chaite för första och sista gången)D för en tur till Hemköp. De bygger om där. Vi springer runt som yra höns och hittar ingenting. Det har varit så i några veckor nu. Man kan ju tycka att vi borde lärt oss att hitta nått vid det här laget men nejdå.

Jag håller med dig, Listoplisto.

Eftersom jag inte är inne på barnklädesavdelningen så ofta(läs: aldrig) så tycker jag att listoplisto får sköta snacket den här gången. Förslaget på tatueringar i pannan på barn gillade min mycket cyniska sida. Den som köper rosa kläder till min dotter(framtida) kommer jag kräva kvitto av, annars kan jag ju inte byta kläderna.

Idag på Element(fika med helena och prat om bältdjur och annat vettigt)låg det ett brev på bordet vi satt vid. Någon hade glömt det där. Frimärke på och adress klart. I kuvertet låg ett hopvikt papper, jag kollade aldrig på det. Det skulle till nått företag i stan, storesupport tror jag.

så jag postade det på vägen hem och tänkte att om det nu var ett brev som inte skulle postas utan lagts på bordet för att slängas så har jag nu med en god avsikt bakom allt förändrat någons liv.

Nå, shit happens.

fredag 070427

Jag vet inte hur det är, vet inte vad som ska sägas. Ibland känner jag mig otillräcklig och känslomässigt låst när jag ställs inför vissa saker. Men det här vill jag göra, det är nästan märkligt hur rätt det känns, som om magen skrattar och där är ljus inifrån.
Igår började jag på ännu en saga men jag känner inte för den mer än som idé så jag gör nog film av den, eller snarare så skickar jag iväg den till någon som kan visualisera den vidare, känslan i den är nog så tydlig men idén är bra, om jag får säga det själv och det tycks inte vara någon som hindrar mig från det nu så: Skitbra idé!
Jag förstår ju varför jag dras till sagorna hela tiden, det är symboliken i dem, att våga ta steget in i den mörka skogen och ta sig igenom den, att våga se sin spegelbild i det blanka svarta vattnet och se igenom den. Samtidigt vet jag inte vad som händer sen, jag har blivit en sådan trygghetsjunkie(trots att jag vågar flytta till en ny stad där jag egentligen inte känner någon) och vill veta att saker kommer lösa sig innan jag ger mig in i dem. Det kanske är åldern. Eller så är det den där rädslan igen, den som man anat i spegelbilden, den som kommer i drömmarna. Jag är trött på den. Det känns som om jag kan allt det här nu och vill göra något nytt, någontiong storslaget. Vågar man be om att slöjan för ens ansikte ska falla, eller är ett steg i taget att föredra?

Kvällen kom så snabbt igen. Det är som om det är samma kväll som upprepar sig hela tiden och det bara är jag själv som ändras eller förblir densamma, vädret utanför ändras och blir varmare för att jag är medveten om att sommaren borde vara på väg. Så som med alla andra så kretsar mitt universum runt mig och mitt.

Det mörknar ute, det är dags att föra tillbaka ljus

Nån som vet: Vilken deo är det som det inte är alluminium i? Satan så felstavat det där ser ut då. Aluminium. Ett L va? Hur som helst så pratade jag med nån om det där för ett tag sen och nu kommer jag inte på vilket märke det var som var bra för en och inte proppade en massa gift i en.

fast om man ska ha koll på sånt så är det bäst man lägger sig ner och dör på en gång för det räcker ju med att ta ett andetag för att vara förgiftad

aaah, det känns så skönt att jag är på mitt cyniska übertrevliga humör idag. Jag ska göra en regel av att alltid skriva positiva saker. Så kommer jag snart kräkas på mig själv. Inatt drömde jag att en bäbis(som var min och Ds) kräktes överallt. Sen vaknade jag och mådde illa, kände mig kräk-klibbig. Min längtan efter barn har aldrig varit större...
Sen att drömmen är symbolisk för hur roade jag och D kan vara att hitta på taskiga(nåja, inte alltid) sagor om folk vi ser på gatan, well, det är en annan historia.

trist och banalt

'
'
'

äh, allt jag skriver blir bara skittrist och banalt så jag väntar hellre med att skriva.

Angående LOST: Är det föresten nån mer än jag som tror att Julie har blivit kvarlämnad på ön för att hon ska infiltrera de överlevande?



OCH:
Kom ihåg att dricka vatten, det kan vara därför du har huvudvärk.
'
'
'
'
'
'

jobb vs blogg

Det där med att killen inte fick jobbet för att hans tjej bloggade är faktiskt helt sjukt. Speciellt eftersom hon varken lade ut några namn eller ens företagets namn.

Luktar det inte lite "Dags för att börja stämma företagen för att de kränker ens yttrandefrihet i det offentliga rummet?" Får jag eller D inte ett jobb för att vi båda(mest jag) bloggar så vet jag inte ens om jag vill ha det jobbet. Det känns lite som att det då ändå inte skulle vara mig de söker till den tjänsten: Jag bloggar. Jag kommer fortsätta med det när jag får jobb. Jag lär inte skriva vad företaget heter eller sysslar med men sluta blogga?
Nej.

Dagens konstaterande: När man putsar fönstrena ut mot vägen så ser man vägen mycket tydligare. Sen inser man att man måste putsa de i köket och rummet med för nu kommer man bara jämföra med de fina rena fönstrena. Det känns väldigt vuxet men sen den där stormen har det varit nödvändigt att fixa det för avgaserna fastnade väldigt lätt i kletet som stormen förde med sig.

jag är trött idag, av olika anledningar, och D tycker inte jag ska få lägga mig och vila ens en liten stund men jag orkar inte sitta uppe så mycket längre än det här. alla omständigheter kombinerade med varandra: allergin plus allergipillrena som man blir trött av, och det att jag klev upp tidigt.

Meh, äääh. Jag är fan 32, jag sover om jag vill.


föresten måste alla i malmö gå till Dolce Sicilia på drottningtorget och äta deras sallader(fast utan det där vetegrejset, det såg inte så gott ut alls) och sen testa deras hemgjorda(restauranggjorda) glass. Jag käkade mozarellasalladen. Dyrt men jag är fortfarande mättish av den.

nu ska jag däcka

någonting annat

T-shirtväder ute idag, och mitt dietistbesök* tog tio minuter så nu när klockan är halv elva snart så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till; ut och ligga i solen eller bara sitta på en bänk och skriva eller... eller... jag vet inte. Här inne ska jag i alla fall inte sitta i mer än fem minuter till.
Varje soldag påminner mig om min längtan bort till något annat, oförmögen som jag är att förklara vad det är. Det är bara Något Annat, någonting som är inte-här. det har inte med platsen att göra, utan känslan inuti


*dietisten påminner om någon jag känner men jag kommer inte på vem. Hon är yngre än jag och tunnhårig och liten och påminner mig om en rund rysk docka som jag hittade bild på när jag gjorde research nyligen. Dessutom ser hon lite ut som peter pettigrew, och jag inser min HP-fanatism men man ska använda de referenser man har...

Jag vågar nästan inte erkänna att jag tycker det är meditativt att spackla, och när jag väl erkänner så säger D att jag får göra det imorrn ändå så. Bummer. Det är ju bara kul att göra saker när man inte måste göra dem. För så obstinat är jag, uppenbarligen.

Ibland känns det som om man bär på så många hemligheter, så många saker man borde skriva ner. Jag vet inte var jag ska skriva dem, de här dagarna som är slutet på det gamla men ändå precis detsamma. Det skiner sol men jag ser bara de skitiga fönstrena, magen värker av hunger och mensvärk men jag observerar det som sker med min kropp med en slags irriterad nonchalans, senare, inte nu, jag har annat att tänka på. Bakom mig på apoteket väntar en kille på att få ställa en fråga men ser på mig som om jag borde skynda mig med att stoppa ner allt i väskan; han vill inte att jag ska höra vad han frågar efter, och på hemvägen tänker jag att det kanske kliar på honom på onämnbara ställen. Eller vaddå onämnbara. På kuken antagligen. Eller så ville han köpa kådisar eller gravtest* till flickvännen. Oh, det finns liksom ingen ände på saker som han skulle kunna tycka var jättepinsamma. Ibland vill jag jobba på apotek och vara the evil one och ropa till nån arbetskamrat "Sonja, var har vi de där anussalvorna egentligen? Killen här har lite problem med klåda!" fast jag snarare skulle vara den där som tyst sa "Jag ska visa dig vad du ska testa med" och stoppa saken h*n skulle köpa i en påse innan nån annan skulle hinna se vad det var. För även om det roar mig att tänka ut evil things så är jag den snällare som inte gör sånt utan tänker på karmalagen och " vill jag att någon agerar så här mot mig egentligen?" vilket sällan är fallet.

Vi har köpt en fet påse med sojafärs på coop. Nu ska jag laga nån slags chili con soja med den.



*a k a "2 pee on a stick", låter lite som gult godis.

såja, andas lugnt och fint nu Lena....

Brev från läkare idag: "Bästa Lena! Spiromerti gjoirde den 18/4 2007 visar ingen astma. Det var en helt normal spirometri och jag finner ingen förklaring till varför du behöver ta så mycket bricanyl just nu"....

Okej. Så enligt min unibrowläkare har jag ingen astma. Jag kanske skulle träffa henne idag, när jag har seg hosta och knappt kan andas. Eller en vanlig dag när jag sitter på nått ställe och mitt i allt känner hur strupen snörps igen. Men jag har ju inte astma så jag kan ju försöka andas ändå, trots att det inte går så bra och piper som fan i bröstet, eller hur menar de egentligen?

Och är det inte lite märkligt då, att de tester jag gjort innan(hos, om man ska våga dryfta sig till att säga det, bättre läkare?) visat att jag har astma men nu när jag kommer hit ner, där det är fuktigare luft och jag måste ta mer bricanyl än någonsin innan; då har jag plötsligt ingen astma.



Och läkarna oroar sig för att folk mer och mer tappar förtroende för dem. Hm. I wonder.....

Mayhem på 52 kvm

Vi har tagit uttrycket 'compact living' till en ny nivå. Jag sitter vid datorn i hallen och måste flytta stolen lite snart när D ska ut från duschen. Intill mina fötter står en pall, min gamla dator(saknar min dator!!) och min lilla teve. På teven står en lampa, på datorn står telefonen och härifrån till sängen som står mitt på vardagsrumsgolvet ligger det kläder som vi halvanvänt de senaste dagarna men som inte är riktigt redo att hamna i tvättkorgen ännu. På två sidor av sängen står sofforna, på sofforna ligger det kuddar och speglar plus att soffan med speglarna funkar som tillfälligt nattduksbord för mig. Om man ska ta sig från hallen ut i köket får man antingen kliva över sängen(obäddad) eller över datorer, pall och lampa. Ska man ut på balkongen får man kliva över sängen. Ska man fram till nått fönster får man kliva över säng och soffa. Att lägga till detta är dessutom disk(inte så mkt som det ser ut att vara eftersom jag inte plockat ner det i diskhon som jag brukar utan nu står det över hela bänken och på spisen) och min frukost som jag intar vid teven(där soffbordet står, fullt med saker) eller på golvet framför. Eller här vid datorn, där jag ännu inte lyckats sprida mitt mayhem utan det faktiskt finns lite plats att ställa saker. Hm, jag har ju faktiskt inte intagit min frukost till fullo ännu, kanske ska fortsätta här då.....


Om jag någonsin velat ta död på min mamma hade det varit lätt att bjuda hem henne till vårt ganska mysiga kaos för att framkalla en kraftig hjärtattack.

idag kom jag på jordens bästa namn på en blogg!!!!!

...men nu glömde jag givetvis bort det så jag hann inte ens skapa en ny blogg bara för att låsa upp namnet.


skit också.

baka baka kaka

They´re coming for you.....

och

Det är som Martin säger. Bajs är ett bra ord för det är varken mer eller mindre. Det är alltid bara just bajs. Eller ibland andra saker som man tycker är minst lika vidriga.

Ät bajs.

Tänk dig att jag åt bajs. Och tänk dig att jag, när jag tillagade det bajset, kanske lämnade små hårda bajssmulor på skärbrädan, eller kanske stänkte lite av det där bajset runt omkring spisen när jag stekte nån fin bit bajs av extra fin kvalitet.
Kanske det kom diarréstänk på din vattenkokare som du använde varje dag till att koka tevatten i. Kanske låg det avförings-sås på bänken där du skulle skära dina grönsaker men jag brydde mig inte om att torka bort det, så himla farligt är det väl inte, det är ju bara lite bajs! Alla människor vet vad bajs är! Ibland kanske det kom bajs på golvet som låg där och luktade alldeles bajsigt. Och ibland använde jag samma skärbräda som du när jag skivade bajskorvar, stekte bajset i din stekpanna, använde dina trästekspadar så att de luktade avföring långt efter att man diskat dem. Och ibland gjorde jag bajssås på diarré som jag frös in i dina micorugnssäkra plastlådor, inte heller där gick lukten bort hur mycket du än la dem i blöt och skurade dem med såpa eller tre omgångar diskmedel, och du ville inte använda samma disktrasa som jag av rädsla för att det skulle komma vidriga illaluktande bajspartiklar i din mat: för gjorde det det skulle du alla gånger kräkas och må illa varje gång du gick på toaletten och kände lukten av det, den där lukten som fastnar i alla tyger och alla kläder på flera mils avstånd.

Och när du öppnade kylen kunde du hitta bajs i plastpåsar, i frysen låg det bajs alldeles intill din fina goda mat som du inte alls ville ha bajs på. Du skulle se mig skiva upp det där bruna delikata och se hur jag smackade med läpparna för att visa dig hur gott det är, du måste ju börja äta bajs du med, det är GOTT! Själv sitter du helt oförstående intill mig, du fattar inte hur någon skulle vilja äta avföring, det är ju exakt hur vidrigt som helst, det finns ju en ANLEDNING till att man spolar ner skiten i toaletten! Men jag tittar bara på dig och säger” jaja, JAG gillar det i alla fall” och fortsätter lämna små hårda bajskottar i frysen och ibland kanske nån bajskotte rullar iväg när jag inte ser det och lägger sig under köksbordet, alleles intill väggen så att man inte hittar den förrän den har torkat och skrumpnat ihop tills den nästan smulat sig. Och varje gång du var med mig och träffade andra bajsätare skulle de truga dig att testa: ”Man börjar gilla det efter ett tag, vi lovar! Smaka, bara lite!” och ibland inser du att då råkat fått i dig bajs av en ren olyckshändelse men alla andra tycker du sjåpar dig, lägg ner det där tjafset nu, ät lite bajskottar du med, jag har marinerat dem i vitlök, du GILLAR väl vitlök?! Är mer bajs, för bajs är minsann RIKTIG mat. Och jag skulle inte lyssna på dig när du påpekade att det inte är själva bajset jag gillade egentligen, bara kryddorna utan jag skulle påpeka för dig att männikor har alltid ätit kött, det är naturligt. Var inte så förbannat sjåpig!


av mig själv, den 1 augusti 2004. Inlagt som mitt dagboksinlägg på lunarstorm.

I rest my case

skuggsaga, början

Himmelen mörknar igen. Alla rum fylls av luddiga skuggor, otydliga och lite skrämmande för den ovane som inte känner igen en förvriden blomma eller en tröja på golvet som precis liknar ett djur på språng. Det är tyst fast då och då knäpper kylen till, som om den visste att ingen lyssnar. Utanför ytterdörren väntar han som ingen vill släppa in. I hans närvaro darrar alla lampor, de flämtar förfärat i trappen där han står. Runt hans fötter bor en svag vind som luktar bortanför, men innan de som bor har kommit hem så har han hunnit långt därifrån

ibland kommer saker upp till ytan igen, saker som man inte försökt glömma men som bara ramlade bort ur minnet tills en dag när någon säger något om stjärntecknet Tvillingarna och jag minns en tjej jag kände en gång som fortfarande fyller mig med ett slags vemodsäckel. Hon var tvilling. Ordbajsande ytligheter hela tiden. Lite lagom two faced och backstabbing.

sen ramlade hon bort ur mitt liv helt naturligt och jag glömde henne, tills idag.
Jag skiter fullständigt i vad hon gör nu och hur hon har det, om hon lever eller dog en plågsam död för några år sen. Jag inser att det gäller med många av mina gamla bekanta.
Kunde inte bry mig mindre

äppeljuice är mitt livselixir

ni vet de där mornarna när man vaknar varm och nästan snurrig av törst, när hela rummet är kvavt och det känns somrigt överallt bara för att solen legat på i några timmar och husfasaden knäpper av värmen. Det är sådana mornar jag blir överlycklig över att ha iskall äppeljuice i kylen efter att man vaknat; vaknat av att någon pussat en på kinden och öppnat balkongdörren så att värmen skingras med en sval vind genom rummet och solen lyst in över hela sängen. och mig.

igår, efter att jag rivit lite i tapeten för att kolla om den lossnade lätt(det gjorde den), så rensade vi efter en kvart hela sovrummet och nu är fula tapeten borta, vi sover i vardagsrummet på golvet omgiven av två soffor, en byrå, en hylla med mina kläder. så idag har jag skrapat bort papper från väggen med ånga. idag har jag dessutom skurit upp ovansidan av min stortå, precis vid nageln, med en spegel. jävlar så mkt en tå kan blöda. och nu står datorn i hallen tillsammans med en teve, tvättkorg och jag sitter på fula pallen och får nackskott så tills sovrummet är målat(jag röstar på ngn nyans av grönt, med ena väggen med mönstrad tapet) så lär varken jag eller D sitta speciellt mkt vid datorn. Det är helt enkelt jävligt oskönt.


hur har Er dag varit då?

Varm febrig dag trots att det är kallt utomhus. Jag orkar kolla på harry potter för tusende gången och skriver lite brev medan värmen och huvudvärken smyger sig över mig som en tung andlös filt. Vitlöksbröd och hosta, nytvättat hår och mysbyxor. "alla dessa dagar som gick..." skriver jag i min anteckningsbok innan jag ordnar kuddarna och snabbspolar förbi spindlarna i skogen och Aragog. jag ryser frivilligt

jag känner ibland att jag saknar en viss typ av människor i mitt liv. samtidigt märker jag mönster; alla lämnar mig förr eller senare(eller är det jag som lämnar dem?), på ett eller annat sätt. vi glider ifrån varandra(eller släpper vi taget och går enkelt vidare?) och sen är vi inte vänner längre men nu saknar jag dem igen, de där ödmjuka lyssnande människorna med den djupa förståelsen och tålamodet, med den storslagna intelligensen och den underbara humorn. det kanske ska räcka med att ha ett par av dem i sitt liv, men jag vill ha fler, kom tillbaka eller välkommen hit, vilket som
lär mig något nytt

meh faaaaan.
jag mår illa jag mår illa jag mår illa jag mår illa

jag mår fan ALDRIG illa! bara om jag druckit för mkt alkohål och det var länge sen jag var SÅ full att jag var tvungen att andas kallluft eller lukta på kaffe eller kardemumma eller ingefära(underbara illamåendestoppers, f ö) men nu, nu hotar magen med vräkning


åh, jag ska testa att dricka vatten

Frankenstein och medelsvensson

Vi kom hem från stan nyss och sa lite snabbt till varandra att det är en bred men kanske lite underlig värld som man lever i när man hör fem olika språk på bussen och svenska inte är ett av dem eftersom medelsvensson pratar inte på bussen och inte låtsas om de andra resande om de nu inte skulle förarga dem på något sätt. Det är ändå väldigt lätt att förarga Medelsvensson.
Medelsvensson möter inte blicken på okända människor utan ser ner i golvet eller ut genom fönstret, sätter sig på sätet längst ut för att slippa sitta bredvid någon om det inte är nödvändigt, d v s trångt på bussen och de inte vill förarga en annan Medelsvensson som tvingas stå trots den tomma platsen. Antalet singelhushåll i Sverige är väl ett av de högsta i världen, statistiskt sett?

Jag mår av någon anledning kräkilla och höll på att spy rakt ut när jag plockade gojs ur slasken nyss. Jag tänker på vad killtjejen på teve sa imorse, att man ska skriva en mening hemlig sanning om sig själv som första rad i en text och jag tänker att jag är så tråkig att jag inte har några hemligheter för jag berättar dem för någon på en gång så vad ska jag skriva om då? Jag kliver undan en fläck på gatan på vägen in till saluhallen med tanken om att det är kräk, och vem vill vara den som frivilligt kliver i spyor? Solen skiner men det är kallt och väl hemma igen diskar jag lite innan jag hamnar i soffan med två nya böcker jag köpt. Lily Priors "Passion" som jag köpte eftersom jag tyckte hennes andra två böcker var så roliga och Dean R Koontz "Frankenstein" som jag mest är nyfiken på om han skrivit en modern Frankenstein eller inte.
Frankenstein är inte en av mina favoritkaraktärer bland klassikerna. Han är faktiskt rätt trist. Det går inte att göra så mycket med en missförstådd utstött Frankenstein. Monstret menar jag då, inte skaparen Viktor. Vetenskapsmän är om möjligt ännu tristare. Men nu köpte jag i alla fall boken eftersom kombinationen Koontz och Frankenstein gjorde mig nyfiken.
Senare ska jag försöka skriva brev till alla dem som jag lovat brev, men bara om illamåendet viker undan

till en och annan skeptiker

När ens egna ord om saker tryter så är det tillåtet att ta till andras. Har jag bestämt.
Så den här texten ska ni läsa idag, för den är vettig, djup och klok och dessutom skriven av en av jordens bästa människor.

Igår hittade vi en skitsnygg femtiotalspall på loppis. Den är trekantig, i turkos 'skinn' med tre svarta ben. Det är inte utan att vi är en smula nöjda.

Jag avskyr Ty Pennington. Varje gång jag ser honom så skriker han nått käckt. Varje gång han skriker nått käckt vill jag strypa honom. Jag avskyr det där programmets fula fula fula fula temarum som ungarna gillar framför kameran men som de alla gånger tröttnat på inom en vecka. Jag menar: vilken tonårskille vill ha kvar sitt biltemarum med bilbana i golvet när han ska ta hem skolans sötaste tjej på 'läxläsning'?
Det är coolt när man är elva. När man är femton är det bara tragiskt.

Nämner de att de gillar att läsa; så får de ett rum baserat på böcker. Säger de att de vill bli brandmän får de en brandbilssäng. Ska man betrakta det som pinsamt att inredningsteamet har en så pass begränsad fantasi? I think so...

inläggnummer2500

... och jag känner hur den här gråheten sänker sig över livet igen, den där färglösheten som jag aldrig vet hur jag ska jaga bort utan att fly min väg en stund, fly in i andra världar där solen skiner och luften är fylld av andra ljud. återigen krävs det nya block och pennor för att jag ska kunna landa, och ett fik någonstans där jag kan sitta ostörd. även om ensamheten inte är önskad så har jag inget att säga till någon mer än några ord om vädret, eller kanske om det där tomma som då och då faller över en

vännen undrade vad det var för fel, är jag deppig? men jag svarade att det snarare är en sådan dag bara. mitt i livet. en dag av grumliga tankar och röda äpplen

soligt ute, men skitkallt. jag tvättar och D målar i hallen. han tycker jag ska laga mat men jag har inga idéer alls och pimplar hellre te och skriver. man kan ju inte lalla efter könsroller bara för att man är hungrig....

N som jag jobbade med några timmar idag var trevlig. Inte sådär käckt trevlig på ett korkat sätt utan hon var smart, rolig och totalt vettig. Det är bra. Nu kommer jag ju inte träffa henne eftersom jag ska vara vikarie för henne, men jag kanske ska gå nån mer upplärning där så vi får se.
Hon har iallafall flyttat till stan ungefär samtidigt som jag och vi nämnde lite snabbt det här med att man inte hunnit eller vet hur man ska skaffa vänner i Malmö. Hur gör man? Man kan ju inte gärna klänga på nån på helgon eller nån annan sajt som nått sajko och säga" snällasnälla bli min vän" i bästa nina hemmingssonstilen. Nej, här krävs det lite mer. Men vad?

well, det där ska jag fundera på medan jag käkar tre mackor med min underbart goda hommos/hoummus/kikärtspuré.

Föresten var min astmakoll okej. Ganska menlös och inget jag inte visste sedan innan; blåsa i ett rör före och efter TRE doser astmaspray. Jag brukar ta en dos. Tre doser är som att ge knark till en redan speedad noshörning: Jag har hjärtklappning och skakar i hela kroppen. Att sitta still är inte helt lätt, jag skakade när jag skulle köpa lacknafta på hemköp tidigare(Hade jag köpt T-röd hade de stoppat mig...) och nu har det gått två timmar och jag känner fortfarande av det.

I-landsproblem.

Nu 'jagar' de han den där johan larsson.
Han som fixade bloggpingen och en jävla massa annat bloggaktigt(fattar jag det som).
Klart han vill vara anonym om han nu finns. Han är ett spöke, face the facts. Egentligen heter han nått så ovanligt att det finns tre med det namnet i sverige och Johan Larsson, kan det bli mer svenskt och anonymt? [Min mardröm-light är att ha ett svenssonnamn som Larsson, Svensson, Johansson eller Olsson(och att bli kär i en kille som heter Conny, Sonny eller BENNY. GAAAAAH! nu blev jag rädd igen, hjälp).] Men vadhannuheter-johan läste min blogg en gång och kommenterade något jag skrivit om honom efter att jag bytte namn från Jag tänker, alltså är jag singel till vandrarvild.
Snällt av honom.

Äh, lämna den där stackars Johan nu så kan jag- om det nu är sensationer folk vill ha- muta Helena tills hon avslöjar vem som skrivit Klittyböckerna så berättar jag det sen. Oki?

Är det bara jag som alltid lyckas skriva "hormail" istället för "hotmail" när jag ska logga in här?

Kan det ha att göra med att jag känner mig som en prostituerad under min torsk bloggen?

Nu ska jag på(menlös?) koll hos läkaren för min astma, och sen ska vi måla i köket och tvätta. Trevlig kombo. Helst vill jag sova men jag kanske hinner det med.

Jag har en finne under näsan. Vägrar trycka den, det gör ju så in i helvetes ONT runt näsan.
Men jag kommer pilla sönder den snart ändå. För att jag är sadist. Och finnar är roliga.

det kanske bara är jag(men antagligen inte), men jag kan bli vansinnigt irriterad när folk har sina mobiler avstängda.

åh. tjuvlyssnat.se. ni har räddat min eftermiddag.
jag ids inte ens länka till allt jag skrattat åt, det är en hel del.

Jag glömmer vad jag ska svara om det ringer. Det står helt still i skallen på mig. Sen ringer rekryteringsbruttan och vill att jag ska bli upplärd på luftfartsverket eller nått, ute vid flygplatsen men nejnejnej säger magen om det så jag tackade njae till det. "Det är för långt och jag har faktiskt ingen lust att skaffa busskort för att kanske vara där två dagar på upplärning och inte mer" o s v. Jag går till jobbet.

Och jag vet inte hur samarbetsvilligt jag måste vara eller har lust att vara. Okej att man ska vara jävligt framåt och ta alla jobb som erbjuds men jag lever ändå efter devisen att gå efter vad magen känner, även om det verkar vara helt galet. Jag känner redan hur jag skulle må om jag arbetade på en plats jag inte trivdes med. Det är som fogmassa i varje flämtning tills man är cementerad. En grå tyngd i magen som sprider illamående och får mig att lukta illa.

Om jag bara kunde komma på vad jag skulle älska att göra så skulle ju allt vara mycket lättare.

tydligen tycker jag att det är lite roligt att göra posten. mest för att man får pilla lite och meckla med paket och kuvert och ringa posten för upphämtning och frankeringsmaskinen är lite kul och...


jag har inget liv

Hon som jag jobbar istället för är hemma för maginfluensa... Jag som mådde illa som fan igår efter jobbet! Jag som har tagit i de här tangenterna som hon suttit vid när hon blev smittad själv! Jag ska genast leta upp såna där spritsaker man kan torka tangenter och datamus med. Kill kill kill!



Faaaan, jag hittar inga! GAH! Äcklish! Jag måste leta lite mer.

mat mat mat mat mat mat mat mat mat.
snart. idag ska jag ha sallad.

och nyss hittade jag lampknappen så nu är det ljust här. jag är ett geni. tänkte inte ens på att jag kunde tända innan nån sa " va mörkt du har det!".






*boooooooooooored* jag överdriver inte om jag säger att jag tagit emot kanske 20 samtal sen kl åtta idag. okej, 21 för nu ringde det "Välkommen till XXXXXX, det är Lena! Nej, han har gått på lunch, tillbaka om en timme igen. ja, gör det, tack, hej".

bored. fast "Kalla det va fan du vill" är rätt rolig

jag lovar, jag ska inte skriva innan lunchen är över, jag ger bloggen en timmes paus...

fat ass

eftersom jag kollar på klockan ungefär varannan minut så går den fruktansvärt långtsamt, det är nästan så att jag utbrister i ett MEH ÅÅÅÅH eller ett AAAARRRGGGGGHHHHHHHH! men nejnej, Lena ler mot alla som passerar, svarar snällt i telefonen och har ryckningar i benen av rastlöshet. jag pimplar kaffe och vatten för det finns inget annat att göra. jag läser några sidor bok innan jag lägger den ifrån mig igen, återigen rastlös och snurrar på stolen och ser längtansfullt bort mot skåpet med alla pennor som jag vill rota i men jag skulle inte ens våga sno ett gem härifrån så jag rycker vidare med benen, suckar, snurrar lite, kanske kan skriva brev eller nått men till vem? sofias brev väntar fortfarande. helena kanske, eller Z. jag vet inte. ska jag leka med faxen, skicka fula bilder till syrrans jobb, det här är ju en statlig(-ish, typ)inrättning så allt man mailar hamnar väl under offentlighetsprincipen, antagligen det jag skriver med men jag skiter i det för ärligt talat finns det inte så många saker här som intresserar mig, mer än kanske kaffemaskinen(jag är grymt trött) och nu babblar jag igen, det är rätt avslappnande. Igår pratade jag med städerskan, jag tror inte att folk här brukar prata med henne för hon blev så glad och pratade på som fan om ställena hon städar på och om malmö. jag sa att jag blev inringd på morgonen och hon jobbar likadant, de ringer vid sju och skickar henne till nått ställe vart som helst och hon avskyr det, som jag.

och jag tänker hur lätt det är att knäcka en människa bara genom att visa att h*n inte har tillhörighet på en plats, till en grupp. "Du får inte komma!" som det stod på lappen som jag på skämt dfick när jag var och såg Varanteatern i Västerås för flera år sedan. Lappen sparade jag. Inte för att jag var så förtjust i varanteatern utan för att den lappen gavs till mig av någon som inte kunde veta att jag känt mig utanför allt och alla hela mitt liv och att det då i den stunden blev så talande hur det faktiskt låg till.
Sen när man blev äldre ville man ju inte leka med de som inte ville ha med en, för då hamnade man ju i underpositionen, blev deras bitch som skulle behöva ta allt skit de kunde komma på bara för att man skulle vara Jävligt Tacksam att man faktiskt fick vara med och leka. Sen att människor fortfarande beter sig sådär orkar jag inte ens med, jag rycker på axlarna och skiter i vilket, inte längre rädd för att vara ensam och inte längre rädd för att vara den som inte får vara med och leka.

Nu har det inte kommit ett enda samtal på en timme. man kan ju säga att "det ringer inte" och då har man ändå tagit emot kanske tio samtal, men här har det verkligen inte ringt alls. Dessutom sitter alla i möte och jag ska ringa och beställa en jävla massa fikabröd till hela avdelningen nu.

Jag dricker automatchokladkaffe och lärde mig för en stund sen att det finns en sensor på maskinen som man kan sätta ett finger på om kaffet inte kommer. Muggen står för långt ner i hållaren tydligen.
Åh fan sa jag till mannen som lärde mig det, och undrade vad jag skulle med den kunskapen till tills det fem minuter senare kommer en kille och frågar om jag kan kaffeautomaten. Jag följer med honom, kollar vad det är för problem. De ska fylla en termos med kaffe, trycker och trycker men inget händer. Jag sätter ett finger på sensorn och vips fylls kannan med kaffe och jag är morgonens heroinne. Ta daa! Nån smart en sa att ingen kunskap är onödig. Jag måste väl ge honom rätt för det antar jag.

En radio, en radio! Mitt kungarike för en radio!!!

Det är nån härpå kontoret som luktar jävligt mycket häst. Men det kan jag ju inte säga till henne, och alla andra här kanske är vana vid det och skiter i det.
Så jag sniffar i luften och slår hela tiden i högerknät i larmknappen medan jag innan klockan ens är nio börjar bli aningens uttråkad och läser då och då lite i "Kalla det vad fan du vill" som jag bara slutade läsa för några veckor sen men tog med mig idag eftersom jag vill ha något att göra under alla dötid här.

någonstans i huset ylar en hund, hjärtskärande ensamt och övergivet. jag har hört den förrut men den brukar ge sig efter ett tag. söta vovven! jag kliver ut i trappen och låser dörren och som på en given signal öppnas dörrar i hela trappen; alla grannar ska till jobbet samtidigt och jag tänker"jaha, är det såhär det är på mornarna" när jag kliver ut på värnhem och det är människor och bussar överallt. det känns lite mysigt på något sätt. Mindre mysigt är det att vid burger king gå förbi en bil som rensar avlopp, och då gå igenom en frän diarrélukt som pumpas upp och ut i morgonluften.

Jag längtar plötsligt till landet och slås helt ifrån mig att det faktiskt luktar bajs där ännu oftare.

wo ho!

IMORRN ÄR DET UGLY BETTY!

Alla boendes i vår trapp får varje vecka varningar från vaktmästaren, varningar som blir mer och mer hotfulla. Det gäller sopnedkastet och spokomprimeraren(heter det va?). Det är nån i trappen som kastar ner alla möjliga saker där trots att det står lappar om att man inte får kasta ner vad som helst för då pajar komprimeraren. Tydligen lagas den ungefär en gång i veckan.

sist hade nån kastat damstövlar. Jag vet inte riktigt om jag ska säga "Idiot, om de stänger sopnedkastet ska jag personligen se till att alla i trappen lägger sina sopor utanför DIN dörr så att du får gå ner med soporna på gården eftersom du gjorde att nedkastet stängdes!" eller om jag ska passa på att föreslå en ännu mer total sopsortering och uppbyggnad av kompost på någon ände av gården till föreningen så kan de marknadsföra sig som "den miljömedvetna föreningen" eller liknande.
Äh, jag skiter i vilket, nu ska jag äta en(krokig) banan


Senare: Japps! Nu är sopnedkastet avstängt. JÄVLA IDIOT! Grejen är ju att allt började vid en viss tidpunkt och just då var det en viss(inte så jävla charmig heller, dessutom) herre som just flyttat in. Är det befogade misstankar eller vad?

Det finns ingen radio här. Bakom mig hänger en FET platt-teve men det finns ingen radio.
Jag förstår det inte. Ska jag jobba i en växel/reception där jag är varje dag så skulle jag lätt ha en radio. Jag måste ha sällskap. som det är nu kan jag inte gärna traska runt till de olika kontoren och småprata som en toka;
"Heeeeeeeej! Vad gör duuuuuuuu?"
Allt med ett maniskt leende.
Skulle inte tro det. Istället läser jag Äcklet, dricker chokladkaffe, bloggar och vatrje gång jag andas ut med näsan tjuter det aningens men jag har ingen nässpray och andas därför med munnen så mkt jag kan. Det är två timmar tills jag slutar och jag börjar bli grymt uttråkad. Så jag babblar vidare här en stund till.
...och bara för att jag skrev att jag skulle babbla så kommer jag inte på ett skit att skriva. Någon sa "Jag vet inte längre vad i mitt liv som är viktigt för mig" och det är väl där babblet kommer in? jag skulle kunna skriva om abortmotstånd men jag blir så förbannad av alla idioter som ser kvinnan som en ickesexuelllägntande frotplantningsmaskin. Jag skulle kunna skriva om det här företaget där 99,4 % av de anställda är svenskar, eller så skulle jag kunde skriva om det här att fler och fler blir mer och mer rasistiska i vissa länder: och det är de länder som under århundranden exploaterat och invarderat andra länder, och skapat kolonier där. jag får inte riktigt ihop det.... "Det var ju okej att vi invarderade dem och utnyttjade deras tillgångar till max men de där jävla blattarna ska fan inte flytta hit till VÅRT Land och invardera oss, för då kastar vi ut dem!".

Suck. suck, djupare suck. Men är jag egentligen förvånad? Nopes. Människor är idioter, se bara på hur snabbt jorden dör under våra fötter och se bara hur många det är som kör sitt bingolingorejs och håller för öronen med ett "OH LALALALALA BINGOLINGO!!!!!"

äh, fan. nu ska jag länsa fruktkorgen. Lunchen jag åt var god men jag hade velat ha mer. Fast ToMaten på Caroli verkade bra, jag ska dit igen.

det här är det typ bara syrran som fattar

haha, nu höll jag på att göra en "HAR HO GIFT SAJ?!!" igen.

herregud.....

Jag löser korsord(först skrev jag klöser lossord. Bara en sån sak: är jag trött eller trött, eller uttråkad?)och märker att jag är kass på det. Jag borde köpa en sån där korsordstidning, version "dummie".

Tre timmar kvar tills jag slutar. Lagom tills att har solen lagt ner den där värsta värmen och jag börjar bli jättetrött. Jag måste få tag på rekryteringsbruttan och höra om jag ska vara här imorrn med eller om jag får sova. Jag gillar att sova. Allt jag grubblat på brukar lösa sig i drömmen och sen kan man släppa det. Sen är mitt täcke så skönt och när D stigit upp(nästan alltid innan jag) så kan jag bre ut mig helt och hållet och flytta mellan de svala ställena där i mitt vaken-sovatillstånd.

å, jag längtar säng.

nu ska jag ta med mig fellytonen och hämta chokladkaffe. Eller "fusk" som nån sa en gång för vad som känns som länge sedan.

På lunchen gjorde jag en tabugrej bara för att jag kunde. Dels var jag den enda som pratade och köpte aluma-tidningen av mannen utanför Caroli när andra såg ner i marken och undvek honom, och sen satte jag mig i bordet bland de andra: de som jobbar här på riktigt. Deras helg verkar ha varit skittrist. " Vi satt i solen, fick fika av Xs pappa. han var inte alls så fet som X hade sagt, utan jättesmal och rar" och en kvinna som jag hört berätta samma sak för olika personer kanske fem gånger idag(vem hon hade sällskap med till jobbet).

Jag leker med tanken att fråga dem vad de egentligen har att säga. Varför deras liv är så viktiga och om de vann de där 127 miljonerna på lotto och fick pengarna idag: vad skulle de göra då?
Jag skulle hyra en bil och åka runt och kolla hus på landet härikring med D. När vi hittar ett hus vi gillar knackar vi på och frågar hur mkt de vill ha för det och hur snabbt de kan flytta. "Ni får en miljon extra om du är ute inom en vecka!". Sen skulle jag köpa oss en resa, så är vi tillbaka om ett halvår kanske, det finns så många platser att se så tidigare är vi nog inte i Sverige igen.
Jag vill resa någonstans där det är helt öde och tyst, en stäpp där himmelen aldrig tar slut, eller kanske någonstans där havet sträcker sig längre bort än jag någonsin kunnat ana.
Man kan ju inte ge upp sina drömmar. Vem är man då?

banan

nyss fick jag frågan "Varför är de så krokiga allihop?" om bananer.


vad ska jag svara på det?

Emellanåt kan jag sakna att jobba med min syster. Det var roligt. Sen är det återigen det där med att kunna en växel rätt bra som gör att man slappnar av på ett ställe. Kanske till och med för mycket? Inte för att det skrämmer mig att sitta här, utan för att man där kände igen människorna och direkt kunde säga vilka som var där den dagen och vilka som man inte sett alls.
Så ibland saknar jag att jobba. Även om det inte är där.

Man kanske bara vill ha en egen plats där man hör hemma?

Snart är det lunch, några minuter kvar bara. Jag ska springa ner och ta ut pengar och försöka hinna äta nått på den korta halvtimmen jag har, men förmodligen får jag äta klart det här uppe efter lunchtid. Jag är inte det minsta hemma bland lunchutbudet här i närheten så det här kan ju bli intressant... Men Malmö, lunchtid, soligt och varmt ute; det är nog en hel del folk överallt.

Håll en tumme att mitt passerkort fungerar, annars kommer jag inte in sen... Fast det kanske inte är så hemskt, haha...

på återseende

Två porttelefoner och två vanliga telefoner har jag att hålla reda på. Då och då piper det till i porttelefonerna, något som får mig att hoppa till och säga"Jävlars!" eller liknande svordom. jag vet inte hur tydligt folk omkring hör vad jag säger, men jag hoppas de slår dövörat till och har överseende med att det är min första och kanske enda dag här. Skulle det här vara ett fast arbete för mig skulle man ju vara van efter bara någon dag, men nu får pipandet mig att rycka till, och varje gång jag tar en klunk kaffe eller vatten hoppas jag innerligt att det inte ska vara någon som vill in just då, för det vore ödesdigert för tangentbordet....

kära åhörare

På vägen hit höll jag ett imaginärt tal för en okänd lyssnare om vad som är skillnaden mellan mig och så många andra människor. Jag tror jag kom fram till att många människor är olyckliga för att de inte vet vad som gör dem lyckliga, och inte vågar gå tillräckligt djupt för att undersöka det eftersom de är rädda för vad de skulle kunna hitta där. Istället lever de i en tillvaro där de hela tiden måste vara mer, göra mer, äga mer, för det är det enda sättet de vet att identifiera sig själva med. De har aldrig lärt sig något annat, de tror att de är vad de gör, att de är det de äger och har.
Själv vet jag vad som gör mig glad och lycklig. Det är då många små tingen som sammanlagt bildar en skön underbar tillvaro. Att kunna uttrycka sig, vara en personlighet. Vad lycka är för andra är givetvis inte samma sak som för mig. Personlig lycka är nödvändig.

en helt ovanlig dag

Det är så underbart att bli väckt av telefonen och man ska upp och jobba på nytt okänt ställe och jag tänker att jaja, det ordnar sig, men då visar det sig att jag ska sitta själv där. Oupplärd. Inte för att det är alltför krångligt men det ringer inte mycket och det finns ingen trevlig gata att sitta och titta ut på som på det andra stället utan nej, du får roa dig bäst du kan till halv fem och nu är klockan knappt kvart över tio och jag rullar tummar och läser lite bland papper i blädderstället för att lära mig något nytt. jag längtar ut nått kopiöst för det var så varmt när jag gick hit att jag kunde gått i bara tröjan men jag pinnade på och skyndade mig hit, hela tiden med den där nellie furtadolåten på skallen som mest säger "there´s no tomorrow, [någonting någonting] I love you I love you I love you I love you!" så jag, naivt hoppfull om att det betyder något, tar det som ett tecken om att det här bara är idag. Och vad är det då för poäng med att lära sig en massa om man inte ska vara kvar? Korkat att tänka så, jag vet, men jag ÄR helt enkelt inte en tusen arbetsplatsers-tjej. Jag vill veta innan när var och hur jag ska jobba, och gärna vara på samma plats varje gång. Och här sitter man ensam och det är ett statligt verk så hur intressant tror ni att det är, egentligen?
MEN jag får pengar för att sitta här och återigen är jag i de där tankarna om hur mycket tid man ska sätta av för en viss summa pengar och vad som är värt och vad som gör att man står ut med saker som är tråkiga.

tur att jag har med mig Sartres Äcklet och min skrivbok. tur att internet finns. och samma kaffeautomat som på fabriken så jag vet hur kaffet smakar på ett ungefär.

sex timmar kvar nu....

och sen åkte vi bil med den där tjejen som inte kunde erkänna att hon körde fel utan istället sa" jag brukar åka den här vägen". Runt halva Malmö, och david som somnade i baksätet och jag kände att jag inte kan slappna av nu för då kommer jag aldrig hålla mig vaken.

sen var där hunden viktor som skällde på oss tills jag matade honom med kex och han blev min bästa kompis, stackars viktor som de köpt från nått hundhem för han blev misshandlad tills han var ett år men han var så söt när han lade huvudet lite på sned och en tass på mitt knä för att tigga så kan man bli annat än kär?
tidigare på morgonen klappade jag hundvalp med. och en sån där liten som hon som sa" jag brukar köra den här vägen" ägde och bar på hela tiden.

men himmelen ute på landet var vacker med tusentals stjärnor, och träden så bleka i strålkastarsken, hästarna följde en med blicken när man gick förbi och sen Chaplin som jag inte vågade ge min äppelskrytt ifall han skulle bita mig i handen men han åt så försiktigt att jag klappade honom efter det och luktade häst om vanten tills långt in på morgonen trots att vantarna var leriga av att lägga ihop sladdar och pilla med saker de där timmarna innan kölden kom och jag hackade tänder inne i bilen trots att värmen var på och....

Det var jäkligt roligt med filminspelningen igår, men att vara vgaken i 24 timmar är inte min grej. Jag är för gammal för att inte sova när jag är trött.
Att bara käka fyra mackor under de timmarna är inte riktigt heller nått jag rekommenderar för mig själv. Som Martin sa: Cateringen var bra, förutom maten. Filmar man från 7 på morgonen och packar ihop de sista sakerna kl 5 morgonen därefter så vill man ha varm mat. Inte baguetter utan pålägg mer än kalkon och svettig ost.

men jag har i alla fall sett solen gå upp två gånger under samma vakna period. Det var ett tag sen jag gjorde det.

men jag skriver mer om det där när jag kommer tillbaka. nu har vi hungerskramper och måste äta mat. Jag kommer vara som Homer när jag äter.

Sötaste sötaste systersonen har lurat med mig i bitefight och nu när jag ständigt blir attackerad av samma jävla varulv erbjuder han sig att slåss mot den varulven några gånger. Bara för att han har mer kraft än jag och vill hjälpa mig.

Sööööööt.

Nu har jag strulat klart med dröminlägget på drömtydarbloggen och skrivit en ansökan på ett jobb. Fel, det var mest D som skrev den för jag blev störd när jag inte visste vad jag skulle skriva och han kom med förslag som jag bara nappade på. Jag avskyr att skriva ansökningar. Visst kan jag göra reklam för mig själv men det är så jävla tråkigt. Ge mig ett jobb. Jag är söt och snäll och trevlig som fan. Basta.

I allafall så ska jag äta frukost i rekordfart nu, sen måste jag och D upp på stan och fixa inför inspelningen imorrn. Inte för att jag har speciellt mkt att fixa, det är inte min inspelning men jag är den som ska ha koll på saker imorrn. KOLL! JAG! Haja så roligt, Och skjut mig för att jag använde ordet 'haja'. Men det där kommer att gå skitbra såklart. För det är så det är. Och jag ser fram emot det med, det ska bli kul som fan. Hoppas bara att uteliggaren inte flippar ut.

Föresten så gjorde jag misstaget att låta någon låna på mitt lånekort. Aldrig mer. Aldrig. Det spelar ingen roll om det är min närmasta blodsyster-vän som måste låna en bok. Jag lånar inte ut mitt lånekort. Sex veckor efter inlämningsdatumet lämnar de som jag var naiv nog att låna åt in böckerna igen. Efter ungefär tusen mail och lika många obesvarade samtal. Turligt nog hade jag en aning om detta innan och förlängde lånet så att jag nu inte har tusen kronor i böter utan sex(kronor).
Nöppen. Människor är idioter. Själv är jag ingen människa utan en utomjording, och ett freak -ett internskämt som förmodligen bara K förstår, på samma sätt som bara D fattade skämtet med mobilfotot jag tog. Nu blabblar jag, och det är alldeles alldeles underbart.

Föresten läser jag Paulo Coehlos Zahiren nu. Den är jävligt bra. Inte lika trist som t ex Elva minuter var(trots att den ändå var bra) utan djupare. Den är nog vad jag behöver nu, rent insiktsmässigt för jag tycker jag hajar till på mest varje sida och tänker "Jaaaa, det är klart." Djupt och vackert även när det är fult.

Igår var jag inne i en av Malmös kyrkor, en jag inte besökt innan. Jag blev kär. Jag brukar bli kär i platser annars men här är jag kär på riktigt. Nästa vecka kommer jag att stå där och vänta på att de ska öppna och sen kommer jag att sitta i den kyrkan med det höga taket och de vackra målningarna och skriva eller läsa eller bara sitta och stirra. Det brukar finnas en viss kraft i alla kyrkor eftersom de flesta av dem är byggda på gamla hedniska platser(ett effektivt sätt för prästerna att stoppa hedningarna från att utöva sin religion och istället gå till samma plats för att kristnas) så jag är inte förvånad, men den här blev jag så häpen av, känslan var ögonblicklig och satt kvar i timmar efteråt. Jag är inte en kristen människa alls. Kristna människor tenderar att vara rätt skitnödiga och inte så lite enkelspåriga men platserna får tala sitt eget språk oavsett religionsgrund. Trivs man på en plats ska man väl återvända.

fan, frukost klockan är ett och vi måste ut på stan innan M ska hit och hämta saker.
Be well.

mutor

Vad mutar man bäst uteliggare med för att de ska avlägsna sig från platsen dit man planerat en framtida plåtning?
Käk, cigg, en filt, alkohol?

Killen som bodde där i ett pappers- och skynketillverkat tält började nämligen skrika åt oss så snart vi kom i närheten, måttligt road av vår närvaro och inte så lite aggressiv. Sen satte han sig på huk, drog upp tröjärmen och började pilla med något i sitt armveck... så vi hade ingen större lust att försöka prata med honom då, men vi tänkte ändå vara där när vi ska plåta.

Så en än gång måste jag ifrågasätta mina ännu inte väldigt genomtänkta kunskaper om uteliggare. Givetvis förstår jag att alla uteliggare inte knarkar eller super skallen av sig och att ta det för givet är ju bara sorgligt. Att muta killen med sprit känns inte riktigt moraliskt försvarbart, jag ger honom hellre frukost(eftersom vi ändå ska ha cateringkäk på plats) och nått att värma sig med, om det nu blir en filt eller en tröja.


Sedan när jag pratar om det så verkar de flesta ta det som en självklarhet; uteliggare är hemlösa för att de strulat till det för sig och ingen ville hjälpa dem, allra minst de själva. De har nått botten och kommer frysa ihjäl i ett hörn eller bli ihjälslagna.
I moderaternas(eller 'det nya arbetarpartiet', något som jag inte kan säga eller skriva utan att sätta ett bittert skratt i halsen) sverige finns inte plats för hemlösa, socialfall och lågavlönade. Dags för en liten utrensning igen kanske? De med fel inkomst får duscha i finfin gasdusch?
Jamen, det är ju lysande. Sparka på den som ligger. Imorrn ska jag kontakta Aluma och fråga om de behöver skribenter(i sveriges tredje största stad där studenterna skriker efter sommarjobb. Hm...)

länge leve

Jag visste inte att maria gripe hade dött.
Åh.
mitt tolvårshjärta stannar av plötslig saknad. nu är de döda allihopa, för det var i henne karaktärerna var levande, så länge det bara gick.
...och bokklubben som tove och jag var med i, vi samlade på böckerna och den där sommaren fick jag Tordyveln flyger i skymningen och lite senare kom Agnes Cecilia. tove gillade Skuggan över stenbänken-serien mer, det är först senare som jag köpt dem allihop till mig själv
och det var i någon av maria gripes böcker som jag först läste schopenhauercitatet som jag lärde mig utantill och fortfarande har i huvudet så snart minnet lutar sig tillbaka till tonåren

djupare sett är det alldeles otänkbart, att det, som en gång existerat
med verklighetens fulla styrka, någonsin skulle kunna bli till intet. och sedan,
genom hela den kommande verkligheten fortfara som ett ingenting

kanske är det så man ska tänka på de som mest inspirerat en i livet. Så länge jag minns känslan som hennes böcker gav mig så lever hon - som de bleka skuggfigurer hon själv skrev om.
Maria Gripe är död. Länge leve Maria Gripe.

Mental påskpuss till Nina H.

Mer Nina Hemmingsson och med detta vill jag även sända de där, om än något sena, påskpussarna till henne som jag nämnde för Maria i kommentarerna vid mitt senaste inlägg med Nina-bild.

läs

Sen tycker jag att ni ska läsa det här med.
Och givetvis Nina Björk i DN.

...och när blev det förbjudet med att vara nöjd med det man har, att inte jaga efter mer, det senaste, det hippaste* eller det renaste?
Jag gillade min lägenhet av hopplock från alla möjliga ställen. Det är personlighet i alla möjliga former och färger. Varför är det så förbjudet att förbli eller bara vara?

Jo, jag tror jag vet.
Det är för att någon där ute inte tjänar pengar på oss om vi stannar upp och är nöjda med vårt hem och oss själva.
Ni kanske tycker på axlarna åt det hela, men har ni en aning om vilka summor det egentligen rör sig om, och hur de pengarna fördelas?



*att jag ens använder ordet 'hipp' borde ju bara det tyda på ohipphet, kan tyckas.

Guld till den som sprayar soptunnorna i guld

Vem det än är som sprayat de fula gröna plastsoptunnorna här på värnhem med guldfärg: FORTSÄTT!

Det är fint.
Jag blir varm i magen av sånt och hoppas någon även kan börja måla elskåpen turkosa.

men sen då?

det bekymrar mig nog mer än jag till en början vill erkänna, det här med naturen och polerna som smälter och gifter som tränger genom och människor som bara fortsätter som om det är helt okej, som om allt det här som händer är någon annans lott att fixa till för att de ska ha det så bekvämt som möjligt.

ändå anar jag en revolt. vi kommer att bli tvingade till förändringar om inget sker snabbt. Elransonering kanske, men andra saker med. I slutänden kanske man får ansöka om att ha bil och då måste den vara miljöregistrerad. I slutänden kommer man bli tvingad till sopsortering och det är klart att inget händer för de stora männen vill inte släppa ifrån sig pengarna som vårt leverne skapar. de vill inte ändra på något för då måste de ändra sig själva.

...och ärligt talat: hur många vill förändra sitt sätt att leva för att deras barnbarn ska kunna andas och äta mat som inte är hela syntetisk. Hur många vill sluta ta bilen till och från jobbet, hur många vill släcka lampor och stänga av datorn efter en timmes användning. Hur många är egentligen beredda att ge upp sin vardagsbekvämlighet för att ta ansvar för sin del av jordklotet. Hur många är beredda att sluta handla kläder och prylar, nya mobiler och dra ner på vissa matprodukter för att vi ska kunna leva om 20 år?

revolten ligger i alla, men fårskocken som skapats genom konsumentsamhället kommer inte sluta rusa om man inte placerar en fet vägg framför dem och tvingar dem att stanna.


och är det inte vattumannens tidsålder nu? tiden för den stora mänskliga förändringen, det stora uppvaknandet? Låt oss säga att det blir faktiska förbud för att miljöförstöringen ska stoppas: Kommer människor göra uppror? Antagligen.
Men sen då? Kommer det ske en andlig förvandling så att kyrkorna och andliga samfund(allt från new age till strikta sekter) kommer uppsökas av de där som vill ha en mening med allt som sker. Eller kommer den nya förvirrningen"Vad ska vi göra nu. Vart ska vi ta vägen, vad är meningen med livet om vi inte får konsumera?" leda till övervåld och ännu fler korkade fårskockar som samlas kring sina olika övertygelser (Och, ärligt talat: vad skulle egentligen vara skillnaden mot nu. Hello Kitty-gruppen byts ut mot "vi vill ha våra datorer tillbaka"-möten? Människan skulle vara den samma)?

ELLER vågar man vara positiv och tänka att människor kanske fattar allvaret i det här och inte bara rycker på axlarna åt det. Att de faktiskt vågar stå för sig själva och våga ta ansvar för sina liv och sitt konsumerande och därigenom skapar en enhet större än någonsin tidigare? Att de någonstans inser att det finns ett annat liv att leva, bortom prylarna och ytligheten? Att man finner nya sätt att mötas ute på gatorna istället för att samlas på internets alla sajter och leva bakom masker.

Vi får se.
'
'
'
'

Jag måste erkänna:

Jag gråter alltid när jag ser eller läser Bröderna Lejonhjärta och Skorpan säger "Jonathan är i Nangijala nu".
'
'
'
'

mätt

Jag är kräkmätt efter min och Ds påskbuffé.

Det var bara det jag ville säga. Har ni en trevlig påsk?Hur firar ni den egentligen, med tanke på att de flesta inte ens är religiösa och många inte ens vet varför man firar påsk från början.

Och, som jag även läste i nån blogg häromdagen: det är ju i mångt och mycket samma mat på påskbordet som det är på julbordet som det är på midsommar. Är det inte det något av ett kulturellt misslyckade att det är så? Borde man inte ha något speciellt istället?

Och vad är det med alla påskasmällare som folk smäller på jul och midsommar? Vem försöker de skrämma på midsommar? Är älvor/skogsrå med hjärtattack ett fenomen på 2000-talet? Och på julafton, är det för att skrämma renarna/jultomten?

Hm...
'
'
'
'
'

Hej, jag heter Lena och jag är....

Sjukt bakisseg igår. Låg i sängen till tolv, käkade frukost och läste ut Harry Potter och halvblodsprinsen innan jag gick och lade mig igen. Klev upp kl 18.30 igen, klädde på mig i ett menlöst försök att ta mig till affären men det blev inget.

Jag är för gammal för att gå på konserter. Speciellt om de börjar klockan ett på natten och jag har druckit konstant i några timmar(sen halv sex). Inte mycket, men cidersippar hela tiden gjorde sitt...

Och sen, Ladytron. Scennärvaro: noll, volym: hög. Killen i bandet som jag ibland skymtade mellan hoppade skallar såg sur ut. Sångerskorna var söta och stela och låtarna bullrade fram med sprucket ljud. Det var inte den bästa spelning jag varit på men den var rätt okej ändå. Det kanske berodde på att jag var full. Även om jag avskyr människor som skryter om hur fulla de var den och den kvällen så tror jag det underlättade en hel del att jag inte var nykter där bland hoppande människor och krossade flaskor på ett alldeles för litet dansgolv. Inkonst är helt okej men det kändes lite fjortisdisco med lila stämpel på handleden och lång kö till toan. Eller är jag bara ovan och har glömt hur det var att vara på krogen?
Lusten att sätta en armbåge i ryggen eller bröstet på de som dansade på mig hela tiden vaknade till liv igen och jag morrade inombords. VARFÖR vill man, och tycker det är okej att, dansa livligt på ett fullpackat ganska litet golv där människor står stilla och lyssnar på musik?
Jag var knappast den enda som blev nockad av en armbåge eller trampad på tårna av den där livliga tjejen som inte kunde ta att folk blev skitsura på henne utan bara dansade vidare. Länge leve danslusten men gör du det igen nära mig så kommer jag att armbåga dig rätt på tutten och hoppas du har värkande menstuttar. För effektens skull(jag är jordens charmigaste och låter inte alls som en bitterfitta, nej nejneeeeej).
Men annars var det en okej spelning. Jag hade ju knappast väntat mig att få sitta ner och stelt sippa på lite vin under spelningen och sedan nonchalant klappa i händerna när varje låt var över.

Jag köpte en t-shirt i alla fall, den röda var finare än den gråsvarta och fanimej om det här inte är min första bandtröja. Hej, jag heter Lena och är 32 år. I torsdags köpte jag min första bandtröja och dagen efter sov jag i den och försökte ignorera tjutandet i öronen. Jag gnäller på alla som är yngre än jag för att jag är en otrevlig trångsynt människa som inte vill bli trampad på tårna av klibbiga glassplitterspäckade dojjor. Nästa gång jag ska på spelning(troligen om en månad) så ska jag vara den som hoppar och dansar för att jag måste lära mig att se det från det andra hållet. annars kanske man förblir en liten lort i allt man tycker och tänker, och det är helt enkelt inte lika roligt som att vara motsatsen.

Hepp.


Föresten fyller Jäppser år idag. GRATTIS JESPER!
På tisdag fyller Jonteponte år men eftersom han inte läser min blogg eller vet att den existerar så får han bara ett litet grattis: Grattis Jonas Persson i Västerås. Och sen fyller Z år om en vecka men hon får snart ett grattisbrev ändå så. Och sen fyller tre pers till år i helgen och veckan som kommer men jag minns er fan inte så förlåt för fan, grattis ändå. Jag är kass på födelsedagar.

300

Borde de inte gjort ett dataspel av den här filmen på en gång? Inspelad mot greenscreen är den alla gånger, och glorifiering av krig har man ju sett förut. Xerxes ser ut som en skallig transa och jag håller på att gå ifrån filmen några gånger bara för att jag är så jävla fukking uttråkad. Blod överallt. Hederskodex yada yada yada. Jag somnade nästan mot slutet. Förutsägbart, tramsigt och så in i helvetes grabbigt. Varför den fått så mycket uppmärksamhet kan jag bara ana: gubbiga recensenter som sitter och runkar i sin ensamhet och drömmer pojkdrömmar om att få bekräftelse och uppmärksamhet genom att segra på något sätt, och varför inte i en hederlig våt blodig dröm som kriget mellan Sparta och perserna?

Om det är blod ni vill ha, läs en bok istället. Det finns böcker om mens som är mer informativa och roliga. Eller varför inte lite Anne Rice? Två timmar med vampyren Lestat är i alla fall inte två timmar som är totalt bortslösade, som med "300".

Jag tänker lite på det där hon sa tidigare; alltid på samma hänsynslösa hånfulla sätt i de tappra försöken att försöka vara mer och större än vad hon är, allt medan man ser igenom den där litenheten och skulden djupt där inne. Jag känner igen det, för jag har varit där själv. Jag saknar inte Då-mig. Men jag saknar den djupa förmågan till empati och överseende som jag bar på då, som fjädrar i kroppen. Kanske inbillade jag mig allt men livet kändes på många sätt både lättare och hoppfullare då, även om insikterna inte på långa vägar var som nu. Nu är jag äldre och mer cynisk, det naiva skrubbades bort alltför hårdhänt och man gör ett nummer av att vara syrlig, erfaren och inte-fjortis även om drömmarna är detsamma som då

Var det Strindberg som sa att alla människor är en smula schizofrena? Och någon annan sa att man egentligen inte har en personlighet eftersom man ständigt ändras som person och inte är samma person på kvällen som man var när man vaknade.
Det finns en poäng i det. Jag saknar mig inte. Jag var i mig. Inte utan, som nu

Haha! På Helgon.net har jag nyligen börjat prata med en tjej som tipsar om en bra raggningsreplik. Jag måste dela den med er för tänk på allt trevligt snuskande som kanske går förlorat annars. Själv tänker jag testa den på D så snart han lagt ifrån sig värmepistolen.

"Knulla mig om jag har fel, men är inte du Bobby Ewing?"

På torsdag ska jag och D se på Ladytron på Inkonst. Jag visste inte ens om att de skulle spela här. Tur att jag har jordens koll på banden, missade Zelmani förra veckan. Jag måste leta upp nått ställe där man kan skriva in sig på att få mail om alla band som spelar i stan.


D är på fixarhumör idag. Han håller på i hallen och tar bort färg på en dörr.
Gissa hur sugen jag själv är på att göra något dylikt...
Nä, just det. Jag vill spela mer av det där spelet och sen dricka lite te och fundera på svårmodiga ting såsom Sartre, chai-te och hur länge min hudkräm egentligen kommer räcka.

vilken sucker jag är. började spela ett spel på Ds nya mobil och nu är jag fast och vill ha det spelet på datorn. fast först måste jag hinna till banken. det värker i mina tummar och armar och varje gång det inte gått bra har jag skrikit rätt ut. Ibland fina svärord, men mest 'bajs'. Jag är jordens mest mogna när jag spelar spel. tur att mobiler inte har känslor.

det inre hjärtat

För ett ögonblick tänkte jag på allt det där jag vill skriva. Det där som bultar i mig likt ett extra hjärta i mitt bröst. Drömmarna som vilar, och drömmarna som plötsligt kastar sig över mig som hunger. Så mycket man vill göra, så många människor man skulle vilja vara som, och det enda man gör är att gå och lägga sig som vanligt, ignorerandes det där extrahjärtat, ignorerandes det där man känner, blundandes för bilderna man får. Idag var jag i en lägenhet där någon levt ett argt liv. Väggarna var stumma och luften död. Jag kände att jag skulle vilja bo i den lägenheten i bara några månader för att rensa bort och föra in nytt liv, dra in ljus i det slitna golvet, få det stumma rummet att andas, få oroligheten i sovrum och hall att ändra form. Under mina vanliga öron finns en annan hörsel. Under mina revben finns en annan röst, och det är om kvällarna när jag sitter och snart ska somna som jag lyssnar vaksamt på det inre hjärtat och de drömmar som fortfarande kastar sig hungriga mot mitt medvetande så snart jag somnar, vaknar, stillar alla ord och all yttre oro. Det finns ett Jag, och det, för mig, är värdefullt.

Fan, fick den inte större. Spara och förstora kanske?

different kind of love

Vi var på musikal idag, jag och D. Det är varmt på vägen dit och jag märker till min förfäran* att jag har en tröja på mig som är tajt under armarna.

Varmt plus tajt= svettigt.

Inne på min plats i salongen kliar jag mig lite under armen för att sekunden senare fejka näskli så att jag kan lukta om jag luktar svett. Vilket jag tycker att jag gör. Grejen är ju att man själv inte känner om man stinker medan andra runt omkring får lida.
Under hela föreställningen trycker jag armarna åt sidorna och applåderar mycket stelt för att inte behöva lufta den eventuella svettlukten för dem omkring, och när vi går på paus och efter föreställningens slut sätter jag på mig jackan igen och håller mig nära en gubbe på vägen ut - ifall att jag luktar så kanske någon tror att det är han. Nöden har ingen lag?

Musikalen var i alla fall bra. Det var den allra sista föreställningen för säsongen och nu ska de tydligen ut på turné med start i Umeå om två veckor. Jag hamnar på sätet intill en av mina favoriters flickvän dessutom, och hon ger mig lite insidertips om vilka från Grease som ska vara med i CATS som sätts upp på teatern i höst. Efteråt vågar jag mig på att fråga om en autograf trots att jag känner mig som en fjortis, och frågar även när de ska spela(han och hans band) i Malmö nästa gång, men det dröjer tyvärr.

Som alltid när jag ser dans på scen blir jag så jävla sugen på att dansa. Kan jag dansa? Nej. Inte ett skit. Men jag undrar hur man söker jobb där bakom scenen till hösten. Vem man ska prata med. Det ska kollas upp. Jag hör hemma där bakom, jag bara vet det.

Och är inte Måns Zelmerlöv aningens plastig? Nog för att de är sminkade som fan och ser ut som skyltdockor i dagsljuset efter föreställningen men jag menar ändå: Whats the fuzz about med den där grabben? Jag är inte övertygad.




*ett alldeles underbart ord som man borde använda oftare. Man blir förfärad, saker är förfärliga. Haja så bra det är. "Är han inte förfärligt fluffig?"
'
'
'

bara vara vänner

Jag vet inte varför egentligen, eftersom jag inte hade speciellt mycket gemensamt med dem när vi gick i skolan, men idag gick jag med i stayfriends.se bara för att.. för att... Ja, bara för att.
För att jag är nyfiken? För att jag vill visa andra att jag lever? Eller är det för att man vill skriva ett slags öppet brev till de där människorna som man på många sätt hatade men sen glömde bort ansikte och namn på?

"Hej, jag gick i högstadiet med dig. Du minns mig säkert inte ens. Jag är numera bosatt i Malmö med min pojkvän och är arbetslös och har fortfarande ingen större aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag är inte lika nördig och naiv som jag var i högstadiet och jag kan fortfarande se igenom dina ynkliga försök till förtryck. Det är bara det att jag inte längre tar åt mig av det, sådär som jag gjorde då."

Samtidigt vet man ju att alla förmodligen mådde lika pissigt då. Tog åt sig lika mycket, var lika skraja och hormonstinna. Men insikten om egotrippen i att alltid vara inne i sitt eget huvud lägger sordi på hämndbegäret; ingen upplevde skolan på samma sätt som jag, och alla upplevde den nog på samma sätt. Men jag saknar min engelsklärare Dollan. Jag har mailat skolan om henne, om de vet vart hon tog vägen sen och var hon är nu men ingen vet. Hon var 27 när vi började sjuan. Då tyckte man det var gammalt. Vi satt i matsalen när hon sa hur gammal hon var. I matsalen med pelarna, den som låg närmast musiksalen. I samma bord satt Therese, hon som alltid spottade när hon pratade, och sa att det vita på apelsiner gav en cancer om man åt det. Hon sa alltid en massa sånt "Om du gör sådär kommer du dö!". Det var inte förän långt senare som jag insåg att jag tagit till mig och burit med mig det hon sagt och tagit det för sanning.

Så det kanske är dags att se igenom andra saker med, sånt som man trodde om sig själv och andra när man gick i skolan. Som att man var mindre värd för att [...] eller att man var korkad för att X sa det, och så vidare.
Det kanske är dags att ta itu med skolåren nu, trots att man trodde det var över och man sluppit undan helskinnad. Att se igenom det man tror är sant.
'
'
'
'

av alla stjärnor på himmelen

Ideligen dras mina ögon till månen. Den är inte riktigt full men himmelens alla stjärnor försvinner i månens ljus. Jag ville placera dig där, i månsken, men du är inte här.

Dessa egotrippar som skaver hål på tillvaron. Alla de här orden som måste ut men som rymmer så snart jag tänkt dem. Någon sa att man måste skjuta alla andra projekt åt sidan och avsluta dem en och en, ett i taget.
Jag vill lära mig det, jag vill lära mig att se hela historien som en väg framför mig, och känna att det är den enda väg jag vill gå just.

Trots hastigt möte med snoriga skitungar så värker kroppen igen, moderskärlek lurar under ytan och klockan tickar inte längre, den dånar och bankar. Överallt ser jag fjuniga huvuden och barnvagnar, barnskratt mellan husväggarna på vägen ner på stan och ett minne av E som liten när hon somnade på min mage medan jag läste. Det måste vara mensvärken som luras, livsmodern som gör sig påmind där inne Du har väl inte glömt bort mig?
Jag tar en alvedon mot klockdånandet. Går det över då?

luktar min hund svett?

K och jag pratar lite om konstiga grannar. Hon har en granne som frågar underliga saker, som "Hör du pipanden i trappen?". Jag föreslog en fråga i stil med "Luktar min hund svett?" för det är en fråga jag aldrig har fått.

Jag har varit granne med Gunnar. Han täcker allt på "konstiga-grannar-fronten".
Men jag hade kunnat vara utan bajs i trappen-episoden. Ingen vill behöva torka gubbbajs från ledstången i trappen.

En sak som jag inte "borde"säga - eftersom det inte är lovligt att hacka på gulleponkar- är att jag inte är vidare förtjust i Filip och Fredrik och därför skyr deras program som pesten. De är trist grabbiga och skapligt töntiga och varför de får ha egna teveprogram kommer jag undra över länge. Det enda jag gillat med dem var deras intervjuv med Gary Busey. För att G.B är ett underbart original.