fat ass

eftersom jag kollar på klockan ungefär varannan minut så går den fruktansvärt långtsamt, det är nästan så att jag utbrister i ett MEH ÅÅÅÅH eller ett AAAARRRGGGGGHHHHHHHH! men nejnej, Lena ler mot alla som passerar, svarar snällt i telefonen och har ryckningar i benen av rastlöshet. jag pimplar kaffe och vatten för det finns inget annat att göra. jag läser några sidor bok innan jag lägger den ifrån mig igen, återigen rastlös och snurrar på stolen och ser längtansfullt bort mot skåpet med alla pennor som jag vill rota i men jag skulle inte ens våga sno ett gem härifrån så jag rycker vidare med benen, suckar, snurrar lite, kanske kan skriva brev eller nått men till vem? sofias brev väntar fortfarande. helena kanske, eller Z. jag vet inte. ska jag leka med faxen, skicka fula bilder till syrrans jobb, det här är ju en statlig(-ish, typ)inrättning så allt man mailar hamnar väl under offentlighetsprincipen, antagligen det jag skriver med men jag skiter i det för ärligt talat finns det inte så många saker här som intresserar mig, mer än kanske kaffemaskinen(jag är grymt trött) och nu babblar jag igen, det är rätt avslappnande. Igår pratade jag med städerskan, jag tror inte att folk här brukar prata med henne för hon blev så glad och pratade på som fan om ställena hon städar på och om malmö. jag sa att jag blev inringd på morgonen och hon jobbar likadant, de ringer vid sju och skickar henne till nått ställe vart som helst och hon avskyr det, som jag.

och jag tänker hur lätt det är att knäcka en människa bara genom att visa att h*n inte har tillhörighet på en plats, till en grupp. "Du får inte komma!" som det stod på lappen som jag på skämt dfick när jag var och såg Varanteatern i Västerås för flera år sedan. Lappen sparade jag. Inte för att jag var så förtjust i varanteatern utan för att den lappen gavs till mig av någon som inte kunde veta att jag känt mig utanför allt och alla hela mitt liv och att det då i den stunden blev så talande hur det faktiskt låg till.
Sen när man blev äldre ville man ju inte leka med de som inte ville ha med en, för då hamnade man ju i underpositionen, blev deras bitch som skulle behöva ta allt skit de kunde komma på bara för att man skulle vara Jävligt Tacksam att man faktiskt fick vara med och leka. Sen att människor fortfarande beter sig sådär orkar jag inte ens med, jag rycker på axlarna och skiter i vilket, inte längre rädd för att vara ensam och inte längre rädd för att vara den som inte får vara med och leka.