Jag löser korsord(först skrev jag klöser lossord. Bara en sån sak: är jag trött eller trött, eller uttråkad?)och märker att jag är kass på det. Jag borde köpa en sån där korsordstidning, version "dummie".

Tre timmar kvar tills jag slutar. Lagom tills att har solen lagt ner den där värsta värmen och jag börjar bli jättetrött. Jag måste få tag på rekryteringsbruttan och höra om jag ska vara här imorrn med eller om jag får sova. Jag gillar att sova. Allt jag grubblat på brukar lösa sig i drömmen och sen kan man släppa det. Sen är mitt täcke så skönt och när D stigit upp(nästan alltid innan jag) så kan jag bre ut mig helt och hållet och flytta mellan de svala ställena där i mitt vaken-sovatillstånd.

å, jag längtar säng.

nu ska jag ta med mig fellytonen och hämta chokladkaffe. Eller "fusk" som nån sa en gång för vad som känns som länge sedan.

På lunchen gjorde jag en tabugrej bara för att jag kunde. Dels var jag den enda som pratade och köpte aluma-tidningen av mannen utanför Caroli när andra såg ner i marken och undvek honom, och sen satte jag mig i bordet bland de andra: de som jobbar här på riktigt. Deras helg verkar ha varit skittrist. " Vi satt i solen, fick fika av Xs pappa. han var inte alls så fet som X hade sagt, utan jättesmal och rar" och en kvinna som jag hört berätta samma sak för olika personer kanske fem gånger idag(vem hon hade sällskap med till jobbet).

Jag leker med tanken att fråga dem vad de egentligen har att säga. Varför deras liv är så viktiga och om de vann de där 127 miljonerna på lotto och fick pengarna idag: vad skulle de göra då?
Jag skulle hyra en bil och åka runt och kolla hus på landet härikring med D. När vi hittar ett hus vi gillar knackar vi på och frågar hur mkt de vill ha för det och hur snabbt de kan flytta. "Ni får en miljon extra om du är ute inom en vecka!". Sen skulle jag köpa oss en resa, så är vi tillbaka om ett halvår kanske, det finns så många platser att se så tidigare är vi nog inte i Sverige igen.
Jag vill resa någonstans där det är helt öde och tyst, en stäpp där himmelen aldrig tar slut, eller kanske någonstans där havet sträcker sig längre bort än jag någonsin kunnat ana.
Man kan ju inte ge upp sina drömmar. Vem är man då?