Jag glömmer vad jag ska svara om det ringer. Det står helt still i skallen på mig. Sen ringer rekryteringsbruttan och vill att jag ska bli upplärd på luftfartsverket eller nått, ute vid flygplatsen men nejnejnej säger magen om det så jag tackade njae till det. "Det är för långt och jag har faktiskt ingen lust att skaffa busskort för att kanske vara där två dagar på upplärning och inte mer" o s v. Jag går till jobbet.

Och jag vet inte hur samarbetsvilligt jag måste vara eller har lust att vara. Okej att man ska vara jävligt framåt och ta alla jobb som erbjuds men jag lever ändå efter devisen att gå efter vad magen känner, även om det verkar vara helt galet. Jag känner redan hur jag skulle må om jag arbetade på en plats jag inte trivdes med. Det är som fogmassa i varje flämtning tills man är cementerad. En grå tyngd i magen som sprider illamående och får mig att lukta illa.

Om jag bara kunde komma på vad jag skulle älska att göra så skulle ju allt vara mycket lättare.