en helt ovanlig dag

Det är så underbart att bli väckt av telefonen och man ska upp och jobba på nytt okänt ställe och jag tänker att jaja, det ordnar sig, men då visar det sig att jag ska sitta själv där. Oupplärd. Inte för att det är alltför krångligt men det ringer inte mycket och det finns ingen trevlig gata att sitta och titta ut på som på det andra stället utan nej, du får roa dig bäst du kan till halv fem och nu är klockan knappt kvart över tio och jag rullar tummar och läser lite bland papper i blädderstället för att lära mig något nytt. jag längtar ut nått kopiöst för det var så varmt när jag gick hit att jag kunde gått i bara tröjan men jag pinnade på och skyndade mig hit, hela tiden med den där nellie furtadolåten på skallen som mest säger "there´s no tomorrow, [någonting någonting] I love you I love you I love you I love you!" så jag, naivt hoppfull om att det betyder något, tar det som ett tecken om att det här bara är idag. Och vad är det då för poäng med att lära sig en massa om man inte ska vara kvar? Korkat att tänka så, jag vet, men jag ÄR helt enkelt inte en tusen arbetsplatsers-tjej. Jag vill veta innan när var och hur jag ska jobba, och gärna vara på samma plats varje gång. Och här sitter man ensam och det är ett statligt verk så hur intressant tror ni att det är, egentligen?
MEN jag får pengar för att sitta här och återigen är jag i de där tankarna om hur mycket tid man ska sätta av för en viss summa pengar och vad som är värt och vad som gör att man står ut med saker som är tråkiga.

tur att jag har med mig Sartres Äcklet och min skrivbok. tur att internet finns. och samma kaffeautomat som på fabriken så jag vet hur kaffet smakar på ett ungefär.

sex timmar kvar nu....