Jag tänker lite på det där hon sa tidigare; alltid på samma hänsynslösa hånfulla sätt i de tappra försöken att försöka vara mer och större än vad hon är, allt medan man ser igenom den där litenheten och skulden djupt där inne. Jag känner igen det, för jag har varit där själv. Jag saknar inte Då-mig. Men jag saknar den djupa förmågan till empati och överseende som jag bar på då, som fjädrar i kroppen. Kanske inbillade jag mig allt men livet kändes på många sätt både lättare och hoppfullare då, även om insikterna inte på långa vägar var som nu. Nu är jag äldre och mer cynisk, det naiva skrubbades bort alltför hårdhänt och man gör ett nummer av att vara syrlig, erfaren och inte-fjortis även om drömmarna är detsamma som då

Var det Strindberg som sa att alla människor är en smula schizofrena? Och någon annan sa att man egentligen inte har en personlighet eftersom man ständigt ändras som person och inte är samma person på kvällen som man var när man vaknade.
Det finns en poäng i det. Jag saknar mig inte. Jag var i mig. Inte utan, som nu