Nu har jag strulat klart med dröminlägget på drömtydarbloggen och skrivit en ansökan på ett jobb. Fel, det var mest D som skrev den för jag blev störd när jag inte visste vad jag skulle skriva och han kom med förslag som jag bara nappade på. Jag avskyr att skriva ansökningar. Visst kan jag göra reklam för mig själv men det är så jävla tråkigt. Ge mig ett jobb. Jag är söt och snäll och trevlig som fan. Basta.

I allafall så ska jag äta frukost i rekordfart nu, sen måste jag och D upp på stan och fixa inför inspelningen imorrn. Inte för att jag har speciellt mkt att fixa, det är inte min inspelning men jag är den som ska ha koll på saker imorrn. KOLL! JAG! Haja så roligt, Och skjut mig för att jag använde ordet 'haja'. Men det där kommer att gå skitbra såklart. För det är så det är. Och jag ser fram emot det med, det ska bli kul som fan. Hoppas bara att uteliggaren inte flippar ut.

Föresten så gjorde jag misstaget att låta någon låna på mitt lånekort. Aldrig mer. Aldrig. Det spelar ingen roll om det är min närmasta blodsyster-vän som måste låna en bok. Jag lånar inte ut mitt lånekort. Sex veckor efter inlämningsdatumet lämnar de som jag var naiv nog att låna åt in böckerna igen. Efter ungefär tusen mail och lika många obesvarade samtal. Turligt nog hade jag en aning om detta innan och förlängde lånet så att jag nu inte har tusen kronor i böter utan sex(kronor).
Nöppen. Människor är idioter. Själv är jag ingen människa utan en utomjording, och ett freak -ett internskämt som förmodligen bara K förstår, på samma sätt som bara D fattade skämtet med mobilfotot jag tog. Nu blabblar jag, och det är alldeles alldeles underbart.

Föresten läser jag Paulo Coehlos Zahiren nu. Den är jävligt bra. Inte lika trist som t ex Elva minuter var(trots att den ändå var bra) utan djupare. Den är nog vad jag behöver nu, rent insiktsmässigt för jag tycker jag hajar till på mest varje sida och tänker "Jaaaa, det är klart." Djupt och vackert även när det är fult.

Igår var jag inne i en av Malmös kyrkor, en jag inte besökt innan. Jag blev kär. Jag brukar bli kär i platser annars men här är jag kär på riktigt. Nästa vecka kommer jag att stå där och vänta på att de ska öppna och sen kommer jag att sitta i den kyrkan med det höga taket och de vackra målningarna och skriva eller läsa eller bara sitta och stirra. Det brukar finnas en viss kraft i alla kyrkor eftersom de flesta av dem är byggda på gamla hedniska platser(ett effektivt sätt för prästerna att stoppa hedningarna från att utöva sin religion och istället gå till samma plats för att kristnas) så jag är inte förvånad, men den här blev jag så häpen av, känslan var ögonblicklig och satt kvar i timmar efteråt. Jag är inte en kristen människa alls. Kristna människor tenderar att vara rätt skitnödiga och inte så lite enkelspåriga men platserna får tala sitt eget språk oavsett religionsgrund. Trivs man på en plats ska man väl återvända.

fan, frukost klockan är ett och vi måste ut på stan innan M ska hit och hämta saker.
Be well.