Jag vågar nästan inte erkänna att jag tycker det är meditativt att spackla, och när jag väl erkänner så säger D att jag får göra det imorrn ändå så. Bummer. Det är ju bara kul att göra saker när man inte måste göra dem. För så obstinat är jag, uppenbarligen.

Ibland känns det som om man bär på så många hemligheter, så många saker man borde skriva ner. Jag vet inte var jag ska skriva dem, de här dagarna som är slutet på det gamla men ändå precis detsamma. Det skiner sol men jag ser bara de skitiga fönstrena, magen värker av hunger och mensvärk men jag observerar det som sker med min kropp med en slags irriterad nonchalans, senare, inte nu, jag har annat att tänka på. Bakom mig på apoteket väntar en kille på att få ställa en fråga men ser på mig som om jag borde skynda mig med att stoppa ner allt i väskan; han vill inte att jag ska höra vad han frågar efter, och på hemvägen tänker jag att det kanske kliar på honom på onämnbara ställen. Eller vaddå onämnbara. På kuken antagligen. Eller så ville han köpa kådisar eller gravtest* till flickvännen. Oh, det finns liksom ingen ände på saker som han skulle kunna tycka var jättepinsamma. Ibland vill jag jobba på apotek och vara the evil one och ropa till nån arbetskamrat "Sonja, var har vi de där anussalvorna egentligen? Killen här har lite problem med klåda!" fast jag snarare skulle vara den där som tyst sa "Jag ska visa dig vad du ska testa med" och stoppa saken h*n skulle köpa i en påse innan nån annan skulle hinna se vad det var. För även om det roar mig att tänka ut evil things så är jag den snällare som inte gör sånt utan tänker på karmalagen och " vill jag att någon agerar så här mot mig egentligen?" vilket sällan är fallet.

Vi har köpt en fet påse med sojafärs på coop. Nu ska jag laga nån slags chili con soja med den.



*a k a "2 pee on a stick", låter lite som gult godis.