av alla stjärnor på himmelen

Ideligen dras mina ögon till månen. Den är inte riktigt full men himmelens alla stjärnor försvinner i månens ljus. Jag ville placera dig där, i månsken, men du är inte här.

Dessa egotrippar som skaver hål på tillvaron. Alla de här orden som måste ut men som rymmer så snart jag tänkt dem. Någon sa att man måste skjuta alla andra projekt åt sidan och avsluta dem en och en, ett i taget.
Jag vill lära mig det, jag vill lära mig att se hela historien som en väg framför mig, och känna att det är den enda väg jag vill gå just.

Trots hastigt möte med snoriga skitungar så värker kroppen igen, moderskärlek lurar under ytan och klockan tickar inte längre, den dånar och bankar. Överallt ser jag fjuniga huvuden och barnvagnar, barnskratt mellan husväggarna på vägen ner på stan och ett minne av E som liten när hon somnade på min mage medan jag läste. Det måste vara mensvärken som luras, livsmodern som gör sig påmind där inne Du har väl inte glömt bort mig?
Jag tar en alvedon mot klockdånandet. Går det över då?