babbel

jag är så uttråkad att jag sitter vid datorn men stirrar i taket, kliar mig på vaden som kliat i evigheter nu, masserar mig i nacken lite och skämtar med D om mitt enorma ointresse för fotboll, säger att jag minns den där matchen 1985 när XXX gjorde två mål den sista minuten och vann bara för det. Jag fabulerar ihop nått tjafs och D citerar en framtida fotbollsblogg a la vandrarvild. Klockan är halv elva och jag funderar allvarligt på att gå och lägga mig bara för att ha något annat att göra. Vi har ingen el i ena halvan av lägenheten eftersom renoveringen krävde pillande med elurtag, så på toa är det bara upplyst av stearinljus och det har aldrig tidigare varit så mysigt att duscha som det är nu, och lägenheten är inte lika varm som den brukar vara. Jaha, Milan vann, kul för dem då, kan vi byta kanal nu, snälla snälla! Jag får ceperyck(sorry alla cp-skadade men jag får spasmer av att lyssna på fotbollsljud, publikljuden ger mig ångest och eftersnacket gör att jag maniskt gungar fram och tillbaka medan det spasmar) i benen och kan inte sitta still. jag är så uttråkad att jag kollar på mina hårtoppar för att se om de är kluvna eller inte.
Tålamod, bejbi, snart är Scrubs, snaaaaart. Scrubs är en av jordens roligaste serier.


Idag på väg hem från kyrkan satt det en nyckelpiga på mina solbrillor, och den sitter kvar där fortfarande. Nyss klagade D på att han fått mage(den är platt som fan så jag vet inte vad han klagar på) och när han spände ut den som en miniölmage så böjde jag mig framåt och sa"Hallå bäbisen, det är jag som är din mamma". gudarssåroligjagär jag lägger ner det här nu ge mig en trist bok så kan jag somna. Visst ja, jag har ju fortfarande Joanne Harris i hyllan, sömnpiller nummer ett. Xelent!

en helt ovanlig dag

Det är så underbart att bli väckt av telefonen och man ska upp och jobba på nytt okänt ställe och jag tänker att jaja, det ordnar sig, men då visar det sig att jag ska sitta själv där. Oupplärd. Inte för att det är alltför krångligt men det ringer inte mycket och det finns ingen trevlig gata att sitta och titta ut på som på det andra stället utan nej, du får roa dig bäst du kan till halv fem och nu är klockan knappt kvart över tio och jag rullar tummar och läser lite bland papper i blädderstället för att lära mig något nytt. jag längtar ut nått kopiöst för det var så varmt när jag gick hit att jag kunde gått i bara tröjan men jag pinnade på och skyndade mig hit, hela tiden med den där nellie furtadolåten på skallen som mest säger "there´s no tomorrow, [någonting någonting] I love you I love you I love you I love you!" så jag, naivt hoppfull om att det betyder något, tar det som ett tecken om att det här bara är idag. Och vad är det då för poäng med att lära sig en massa om man inte ska vara kvar? Korkat att tänka så, jag vet, men jag ÄR helt enkelt inte en tusen arbetsplatsers-tjej. Jag vill veta innan när var och hur jag ska jobba, och gärna vara på samma plats varje gång. Och här sitter man ensam och det är ett statligt verk så hur intressant tror ni att det är, egentligen?
MEN jag får pengar för att sitta här och återigen är jag i de där tankarna om hur mycket tid man ska sätta av för en viss summa pengar och vad som är värt och vad som gör att man står ut med saker som är tråkiga.

tur att jag har med mig Sartres Äcklet och min skrivbok. tur att internet finns. och samma kaffeautomat som på fabriken så jag vet hur kaffet smakar på ett ungefär.

sex timmar kvar nu....