fredag 070427

Jag vet inte hur det är, vet inte vad som ska sägas. Ibland känner jag mig otillräcklig och känslomässigt låst när jag ställs inför vissa saker. Men det här vill jag göra, det är nästan märkligt hur rätt det känns, som om magen skrattar och där är ljus inifrån.
Igår började jag på ännu en saga men jag känner inte för den mer än som idé så jag gör nog film av den, eller snarare så skickar jag iväg den till någon som kan visualisera den vidare, känslan i den är nog så tydlig men idén är bra, om jag får säga det själv och det tycks inte vara någon som hindrar mig från det nu så: Skitbra idé!
Jag förstår ju varför jag dras till sagorna hela tiden, det är symboliken i dem, att våga ta steget in i den mörka skogen och ta sig igenom den, att våga se sin spegelbild i det blanka svarta vattnet och se igenom den. Samtidigt vet jag inte vad som händer sen, jag har blivit en sådan trygghetsjunkie(trots att jag vågar flytta till en ny stad där jag egentligen inte känner någon) och vill veta att saker kommer lösa sig innan jag ger mig in i dem. Det kanske är åldern. Eller så är det den där rädslan igen, den som man anat i spegelbilden, den som kommer i drömmarna. Jag är trött på den. Det känns som om jag kan allt det här nu och vill göra något nytt, någontiong storslaget. Vågar man be om att slöjan för ens ansikte ska falla, eller är ett steg i taget att föredra?

Kvällen kom så snabbt igen. Det är som om det är samma kväll som upprepar sig hela tiden och det bara är jag själv som ändras eller förblir densamma, vädret utanför ändras och blir varmare för att jag är medveten om att sommaren borde vara på väg. Så som med alla andra så kretsar mitt universum runt mig och mitt.

Det mörknar ute, det är dags att föra tillbaka ljus