Faller bort

...och emellanåt önskar jag lite snabbt att vi inte hade setts alls i verkliga livet
för även om den förintande illusionen är bäst som den är nu när verkligheten visade sitt ljus
så finns det även saker jag saknar nu, som fallit bort

som om man väntar sig helt andra saker av varandra och
nästan glömmer bort vad som fanns där från början trots det nya i att hela tiden
upptäcka hurdan en människa är och tänker

Förlåt...

Förlåt allihopa för att jag lämnar ut er med jämna mellanrum
och hoppas att ingen kommer ihåg vad jag skrivit om er innan

men det kanske bara är så, att ni är en del av mitt liv
och ni är viktiga för mig.

möte

Jag har sett honom förrut, han handlar på samma butik som jag, och han har alltid den där gröna mössan på sig, och jackan som ser skön ut på ett välbekant slitet sätt. Han har alltid ett leende på läpparna, som om han alltid tänker på saker som roar honom, men när han ler på riktigt syns tänderna och han får skrattrynkor och en liten grop i ena kinden.
Idag ler han mot mig igen, och jag tänker "Jo, vi har setts förr, du och jag, och lär ses igen".
Jag ler tillbaka, plötsligt blyg.

To see a world in a Grain of Sand
and a Heaven in a Wild Flower,
hold Infinity in the palm of your hand
and Eternity in an hour

Blake

elegi

...och senare tänker jag, att jag kanske haltar
för att inte börja gå i cirklar igen

stelt

Jag är rätt svag för många typer av poesi och det finns ju alltid nån som står en lite närmare än alla andra.
Jag har några stycken, brukar jag tänka, men i slutänden är det ändå alltid Fernando Pessoa och Gunnar Ekelöf som vinner.
Det enda jag ville köpa på bokrean, och som jag även köpte, var Gunnar Ekelöfs samlade dikter.
Murphy var så snäll att jag blir misstänksam, men å andra sidan kanske han jämnade ut det med den där värken i foten jag fick.

Tog en promenad med Stina när vi pratade om kärlek och svartsjuka och absent friends.
Det var en bra promenad, men ibland känns det som om jag har så mycket att säga att jag knappt hinner andas.
Sen blir jag stel i kroppen av att gå när det är såhär halt. Mitt i allt måste jag stanna till och sträcka på mig för att märka att jag går som om marken under mig är på väg att brista, försiktiga(fega)steg på hal is som nu när det snöat ytterligare göms under olika lager snö som blivit slask och sen fryst igen. Jag rör mig som om jag är på väg att dö, krympande, krypande.

Idag är en dag när jag möter mångas blickar. En dag när jag är grön, lila och randig mitt i allt det svarta och blaskiga. Det känns underligt att det är lite på min lott att märkas. Jag som är den blyga, som i sin blyghet blir stel och lätt viker undan med ögonen. Jag går hem och sover bort kroppsvärken, ryggvärken och stela leder.

Murphy igen?

Ja, jo, jag är medveten om bristerna i min tids-fantasi här nedan, men teorier måste knäckas för att bli starka... Sex timmars kärleksanarki, sex timmar andlig anarki, och gör det till en karneval. Man kan fira livet, kärleken och möjligheterna.


Jag har varit på intervjuv och jag tänkte innan att "Det kommer gå åt helvete!" för håret var för nytvättat och jag hade glömt ta bort testnagellacket på ena handen (jävligt snyggt med avskavt silvernagellack på alla fingrar utom tummen där det är avskavt svart) och jag gick dit i mina converse för jag hade inga andra skor och hade inga betyg eller intyg eller nått med mig för jag har tappat bort dem.

Ja, allt var lixom bäddat för att det skulle gå åt helvete.
Men tydligen gick det rätt bra.
Nu får jag ju inte jobbet som jag egentligen var där för, för man måste ha körkort, men hon sa att
"Du är i alla fall intressant för andra jobb även om vi inte har något just nu".
Så vi får se.

Men nu är jag i alla fall vaken långt innan min vanliga vaken-tid, tillfixad och lätt parfymerad med vidrigt nytvättat hår (hatar!) och ska senare gå för att träffa Stina på hennes lunch. Funderar på att ta mellanmål nu och kolla in resterna av bokrean på stan. Jag hoppas jag inte hittar ett skit. Så givetvis (för jag är ju bästa polare med murphy) så hittar jag säkert böcker för flera hundra. Men nu blev det en motsägelse i sig så det kan gå hur som helst. Det gör mig lite nyfiken.


Föresten vill jag inte träffa min familj på över en vecka. Alla syrrans ungar ligger hemma i 40 graders feber och yrar, och syrran trodde hon var på väg att bli sjuk själv. Pappa sa att han skulle åka dit, av ngn anledning, så nu kan jag inte träffa mams och paps heller. Stay away from me!!!! Jag hade ont i örat igår, det räcker med plågor för mig den här veckan...

Cupidos knark

I ingentinget mellan idag och imorrn fyller min kusin Mats år. Han är snart 40 men har alltså haft 10 riktiga födelsedagar. I år har han ingen. Stackars Mats. Vilket trauma det måste ha varit när han var barn.
Jag mobbade honom för det när jag var kanske tio och han borde ha varit 16 men egentligen 4.

Jag gogglar på det där: Ett år är alltså skottår om det är jämt delbart med fyra.
2006 delat med fyra är 501,5 = inte skottår.
Jag orkar inte sätta mig in i det där helt och hållet men om man nu är intresserad så står det mer här.
Det är olika kalendrar(gregoriansk och juliansk) och fan vet allt, bara för att ett år är llite längre än 365 dagar.

Jag tycker de kunde ta den där överskottstiden till ngt annat: till att förlänga julaftonen med, eller ha en slags anarkistdag mitt i allt, där saker man gör inte räknas så länge det inte är mord, inbrott, överfall och barnporrsrelaterat(ja, alla kriminella handlingar helt enkelt)
Istället kan de göra de där extra sex timmarna som uppstår varje år till en tid för kärlek: Nu har man sex timmar på sig att förklara sin odödliga kärlek för någon och sen är det över igen.
En askungesaga mitt i verkligheten "För mig är du vackrast och underbarast och jag borde ha gift mig med dig".
Eller så har man sex extra timmar på sig att ställa saker i sitt förhållande till rätta igen. Ett ingenmansland i tiden.

Fatta vilken kärleksanarki, vilket knark för Cupido!

kliande

Jag vet varför jag kollar, jag kan inte låta bli, det är som sårskorpor som man inte kan låta bli att klia på även om man vet att det börjar blöda och det kommer vara smärtsamt,

men jag kan inte låta bli att kolla på American Idol
och jag plågas ihjäl av pinsamhet och tycker så synd om alla stackare som inbillar sig att de kan sjunga

Jag sitter här hemma och biter naglarna för alla brustna drömmar
och alla sorgsna ansikten och ibland säger jag elakt nog "Be dem sluta!".

Det är ett kliande sår, ge mig mer, jag vill inte ha det, men jag kräver det

stenmark

bra

Jaha, nu ska jag på intervjuv imorrn kl nio. Jag som några få minuter innan det beklagade mig för min arbetsförmedlare att jag inte ens kommer på intervjuv längre och hon sa att " du kanske är för spretig i dina ansökningar. Vet du vad du kan och vad du är bra på?".

Djävulen i mig vaknar igen, men jag kan ju inte gärna svara det som jag tänker på då...

obstinat

Jag väntade bara på det: Arbetsmarknadsåtgärd. Nu kommer de vilja ha mig sitta och måla prickar på träbitar i 3 - 6 månader bara för att jag inte ska vara öppet arbetslös. För nu är det val på gång igen och siffrorna måste ner och om jag får lite pengar från försäkringskassan istället för socialförvaltningen så flyttas jag till en annan kolumn och allt är frid och fröjd i deras papper.

Jag blir så irriterad på allt sånt här att jag faktiskt funderar på att leka välanpassad ett tag och skaffa mig ett arbete istället. Hellre det än att bli ansiktslöst omkringskyfflad.
Och vem fan vill jobba på kommunen? Mamma gör det. Där verkar det ju...trevligt. Som en samlingsplats för frustrerade 50+ kvinnor där alla mest tjafsar för att få rätt och inte vill förlora makten (min mor är som tur är en av de där som ryter ifrån och säger vad hon tycker, henne är det fan ingen som sätter sig på).

MEN kom jag på nu: Jag ska se vad det finns för jobb, man ska söka dem via sin handläggare (min haklösa söta handläggare som pratar lustigt) på arbetsförmedlingen. Det KAN ju finnas nått som är lagom vettigt som man kan göra till något ännu vettigare.
Det är bara tvånget som gör mig irriterad och olustigt obstinat*.



* obstinat kallas även "obs-spenat" inom vissa kretsar runt Lena, men Lena minns faktiskt inte riktigt hur det gick till. Det måste ha varit Jesper, helt klart.

evil vovve

Nu är vovven här igen. Jag misstänker att han förstod mig när jag sa att han skulle få mat när jag ätit klart mn frukost för nu skäller han på mig för att jag ska äta klart och jag hoppar till som fan varje gång.
Evil vovve. Lättskrämd Lena.

Jag har ont i örat idag. Jag har fan aldrig ont i öronen och det hugger till ibland sådär att jag stelnar till och tänker AJ FAAAN!
På promenaden (som ska påbörjas inom en halvtimme ungefär) ska jag ha min inkamössa, med öronlappar. Det är nästan synd att det här inte är ryssland, för då hade jag knutit en halsduk runt skallen med, ovanpå den.
Ska det vara så ska det vara ordentligt.



Föresten är Melodifestivalen en PINSAM tillställning.
Jag såg de sista minutrarna i lördags och jag skäms mig klädsamt tomatröd (matchar min filt i fåtöljen f ö) och
suckar och vrider mig och tänker WHY, OH WHYYYY? måste allt vara så in i helvetes glammigt och tillgjort?

Beredda?

Är ni beredda nu då?
D kallar det för "Tidernas match" vilket jag givetvis måste driva med.
Bara för det så funderar jag på att inte kolla på matchen mellan Sverige - Finland alls.

Skoja bara! Klart jag kommer kolla!


D och jag har en teori om att kunna lura Murphy om vi tänker finskt hela tiden under matchen.
För då luras han och Sverige vinner. Smart va?!
D och jag skulle kunna utföra storverk med alla våra vettigheter.... *hahaha*


Förlorar Sverige den här matchen måste jag ringa och trösta D för att han inte ska bli självmordsbenägen.
Men vi kanske kan begå kollektivt självmord allihopa?

Och nu vet jag vad vännerna kommer säga:
"Man kan ju inte ge fan i att bli kär i någon bara för att det är långt emellan!".

Well, honey. Watch me.

frihet genom insikt

Ännu en insikt; jag vet inte hur de kommer men när jag vaknar har jag dem i alla fall, och idag kan jag lyssna på alla låtar som jag inte kunnat höra sen i tisdags morse.
Men det jag kände var att man inte kan skydda sig från eländet. Det vet jag ju, men det var ändå en insikt jag fick. Man kan inte skydda sig från sorgerna eller eländet eller kylan. Man kan inte undvika hjärtesorg eller hunger eller trötta fötter.
Vill jag det då? Det är klart att man vill undvika sådana saker av ren självbevarelsedrift. Men vill man vara helt skyddad?

Jag vill inte det. Jag vill veta hur det går sen. Jag vill veta om jag överlever och om jag reser mig. Och om jag inte gör det så kommer jag ändå resa mig.
För det är det jag alltid gör. Jag är nyfiken på den här Lena-historien som råkar vara mitt liv.

Vi pratade om en sak igår, D och jag, och nu när jag vaknade kände jag hur jag gjorde mig fri från en sak han påpekade då. Det var bra att han sa det; själv hade jag sett det men var fast i det. Och idag är det borta på ngt sätt, jag vet inte hur det funkar det där. Jag bestämde mig bara för att jag är en annan slags person.Så inatt när jag satt där kände jag hur styrkan återvände, den där lite kaxiga styrkan, den där nyfikna " Jag vet att jag kan och nu ska jag visa det"-styrkan

Dessutom, även om det inte är riktat till D på något sätt, så känner jag idag att jag är fri att göra vad jag vill. Jag är inte bunden till honom mer än på de sätt vi själva bestämmer. Jag är fri att bara vara. Jag har alltid tänkt mig att kärlek i alla former kräver olika former av band
men jag har fel där, har jag inte?

Jag vet att jag kommer att få vara med om den där stora kärleken. Det bara är så.
Jag säger inte att det är D. Vad som än händer så är han en underbar människa som hela tiden inspirerar mig till nya saker, som lurar mig att skratta och alltid lyckas med att göra mig lugnare.
Vad som än händer så är jag djupt tacksam över att få ha varit med om honom nu, i den här tiden när vi båda behövde det så mycket. Vad som än händer så kommer han att vara en vän som jag känner att jag faktiskt kan säga allt till. Det är kärlek i andra former inblandade. Även om jag nu lätt skulle kunna bli kär i honom. Men... 47 mil, vi kanske skulle se varandra varannan månad. Om ens det.
Det känns inte så vettigt, som att frivilligt utsätta sig för plåga: "Här, mitt hjärta till allmän beskådan, jag fäster det på rockslaget, du kan plocka ner det när du vill, det är okej om du trampar på det och förlöjligar det. Det är smällar man får ta."

Insyn del två

D och hans kompis J hade tydligen pratat om bloggandet och något snabbt nämnt ett tidigare inlägg jag skrivit; Det här om insynen folk har i ens liv utan att man inser det. Att ens liv är som big brother; en dousåpa som folk följer via internet. Vi pratar om det ibland: Vi vet ju att folk väntar på "den spännande fortsättningen mellan Lena och D" (ska sägas med en dramatisk speaker-röst). Vad kommer att hända, får de varandra i slutet, hur ska det gå, hur ska det gåååååååå?

Man märker det först när folk refererar till något man bloggat om utan att man hade en aning om att just DE läser ens blogg, vilket alltid gör mig en smula ställd.

För, hur naivt det än må låta och även om jag givetvis är medveten om att det inte alls är så, så är det oftast bara jag och datorn här när jag skriver.
Vissa inlägg tänker jag inte på som "det här kommer syrran, helena, sofia, sara och D och elin att läsa" utan jag skriver det för att jag helt enkelt väljer att skriva det.

Utom just nu då. Nu finns alla de där som kommenterat eller sagt att de läst min blogg här i skallen, ni står nästan och kikar över min axel. Jag känner er närvaro, det är som ett slags mentalt band. Jag vet att ni finns. Det är som slutscenen i The Matrix... *haha*
I know you´re out there and I´m going to find you!

Jag har nog en fobi trots allt

Nu är min pippis Isis hemma igen. Tack Krille för att du passade honom i två veckor :)

Jag misstänker att min pippis är något av ett speedfreak eftersom han inte verkar lida det minsta av att bli transporterad i bil utan istället sitter i buren och kvittrar lite när der gungar, ungefär som om han säger:
"WO HOOOO! Nu jävlar rör det på sig"
eller kanske den mer blygsamma versionen:
"Oj då, värst vad det gungar nu då, oj oj".
Men den blygsamma versionen är han för kaxig för. Och nu sitter han och kuttrar som vanligt och det verkar inte vara mycket som bekymrar honom, vilket är skönt.

Jag ska byta till en lite mindre bur tänkte jag, till buren han hade innan. Jag hämtade upp den ur källaren nyss och på botten i buren låg en väldigt död brun spindel.
Mamma tyckte jag var fånig som ropade "GAAAAAH!" och ställde ner buren när jag såg den: "Men den är ju DÖD, väldigt död!" sa hon och välte ut den på golvet och okej, det hade jag med kunnat gjort, den är död så jag fattar ju att den inte kommer springa fram eller hoppa upp på mig.

Men det är inte själva POÄNGEN!
Poängen är nämligen att det EXISTERAR spindlar av den STORLEKEN i mitt hus, i källarförråd som ligger ganska exakt rakt under där jag sitter NU och skulle en sån spindel, fast en levande version av den, komma krypandes här över golvet är jag faktiskt rätt osäker på om jag skulle vilja vara i det här rummet på tre fyra dagar.
[OM jag inte har en elak dag och tänker:"Jag låter allt leva utom spindlar som är i min lägenhet. Där bryter ödet/gudinnan/vad det nu är som styr vår överenskommelse genom att låta dem komma in och därför kan jag mörda ihjäl dem!" För då tar Evil Lena fram stora hårsprayen och sprayar dem stela innan jag dammsuger upp dem.]

Där har vi en fobi. Jag nämnde den förrut: jag har inte så många saker jag absolut inte gillar eller står ut med, men spindlar kan världen gärna vara utan. Det är äckligt. Samma sak med torkade insekter som fastnat där de dött och när man försöker peta bort dem faller det med ett svagt svagt rasslande isär och blir en hög med torkade insektsben, skal och ögon och kropp. Det är äckligt som fan.

Fan, det kryper på hela mig nu känns det som. Det är den där dammiga känslan som jag jämt får av att vistas i källare och på vindar eller i lagerlokaler eller vissa antikvariat (något som inte stämmer överens med min kärlek till böcker men för böckernas skull står jag faktiskt ut då): Det är något som klibbar sig fast, något gammalt och dött. Det är lite samma känsla jag har när jag flyttar och flyttstädar; saker på huden som jag inte vill ha där.
ÅH, jag HAR ju en fobi!
Jag är så STOLT!

Jag läste någonstans att det på andra sidan, eller i "himlen" som en del kallar det även om det egentligen bara är en slags mellanplats mellan död och återfödsel, tydligen inte finnas några insekter alls. För där finns inget ekosystem som kräver insekter.
Smart drag. Där vill jag bo. Kill me, please!

slingrar

Jag har förstört låtarna jag lyssnade på med D hela veckan jag var där. Nu när jag hör dem igen känner jag bara en slags tomhet och saknad. Det är bara när jag pratar med honom på msn samtidigt som jag kan höra dem. Det är bra musik, jävligt bra musik men det är ju inget som säger att det inte kommer att gå över om en dag eller två.

Emellanåt blir jag lite arg på att jag alltid kopplar musik till människor. Det kan ta flera månader efter ett uppbrott eller liknande innan man kommit över det tillräckligt mycket för att kunna lyssna på musiken för att man gillar den utan att koppla ihop den med rörelsen hos den andra, eller texten och närheten och vissa lukter, kanske en fylla på en gräsmatta i en park i en stad som man aldrig återvände till

men slingorna ligger i huvudet på mig långt efteråt, dunkar minnen i varje ton
och om jag grät då så minns jag det i evigheter, hur det slingrar sig in i varje del av hjärtat magen andetagen

gammalt inlägg

Ramlade på ett gammalt inlägg jag skrivit
och kom att tänka på att det var precis så jag gjorde på D under veckan vi träffades; jag tryckte försiktigt näsan mot hans hals, för att lukta lite på honom och för att känna värmen; jag drog undan håret i hans nacke samtidigt som han lutade på huvudet och blottade halsen för mig att komma närmare, nära...

Star Dork

Dagens sammanfattningar hittills:

- När man vaknar törstig är iskall apelsinjuice en gudagåva.
- IKEAs möbeltassar suger hästballe som så många andra IKEA-prylar.
- Sanningen att tandtråden man använt luktar som ens mun är inte en trevlig sanning emellanåt.
- När man är mätt som fan är det fint att Sverige leder i hockeyn och att uttrycket Star dork* fortfarande är lika roligt en vecka senare.
- Jag är djupt tacksam över att jag inte hittade en enda bok som var prisvärd på den lilla del av bokrean som jag såg idag, speciellt när jag är pank.


* Från serien "Arrested development"

plan

Det kanske är bra, att ens planer för dagen ändras och man står utan några alls?
E har 39 graders feber och kan inte komma, jag får göra min klädrensning själv men lurar på om jag ska ringa pappsen om plastsäckar men kom på att jag nog har en hel rulle i köket ändå.
Synd. Annars hade jag kunnat få honom att handla mat till mig, jag får pengar först på måndag och det enda jag har att äta är ris och kidneybönor på burk (inte min favoritböna)

men jag klarar mig alltid på ngt sätt. Jag hävdar ju det och det händer hela tiden:
jag klarar mig och 'det värsta' som kan hända är egentligen att jag avlider
och inte ens det skrämmer mig speciellt mycket.
För mina allra sista pengar ska jag handla havregryn och lök.

fem

Fem minuter senare: Nu ringde han och det där var ju snabbt utrett. Bra. Jag är gärna den som målar fan på väggen (vilket han påpekat) men det var ändå ingen stor grej men nu var det ur världen....

jävla skit

Jag lät säkert lite sur på telefon när jag ringde D men det var bara en sak jag ville säga
...men nu blev allt så fel och jag måste börja om från början när han nu kommer online senare och är kanske lätt sur p g a ett missförstånd över en skitsak.

Så nu tänker jag på det här igen. Med distans/ avstånd/ icke-löften och skyldigheter.
Vi är inte ihop för att det är 47 mil mellan oss och det skulle ju bara innebära en massa extra strul. Och det kändes helt enkelt inte så när vi träffades även om allt annat klaffade. Och jag minns inte ens hur det var när man bestämde " nu är vi ihop" för när vet man sånt?
Vi ska i alla fall ses igen, för att vi absolut vill ses igen.

Jag pendlar mellan det där att känna: "Det hade fan varit så mycket lättare om vi bara avskytt varandra och funnit varandras sällskap så trist att vi hellre kliat oss i hjärnan med en motorsåg och jag hade åkt hem igen efter en dag istället för att vara tvungen att väldigt motvilligt åkt hem efter en vecka"
och "Wooow... men vad faaaaan kommer hända nu då? Vad ska vi nu ta oss till?"

puls

...och det är en puls som aldrig når hjärtat och andetag som aldrig blir mer än ytligt väsande; detta knark bultar i blodet och får mig att vakna med den allra rastlösaste ångest jag känt på länge. Jag orkar inte ens gråta utan går runt stel och stum och undrar hur jag kan ta mig ut utan att vackla eller gå sönder helt.

jeans?

Är det bara jag som emellanåt saknar den där jeansreklamen där nån liten nörd i ful skinnmössa gick in i en bar med gigantiska muskelkillar och sa "You guys must have really small dicks!" och det sen dök upp en ruta med BAD IDEA! eller liknande över hela bilden.
I en annan var det en svart kille som viftade med ett par trosor på en yatch och och sa typ " I think you left your panties in my kitchen". Har för mig att det fanns en fem sex stycken olika men jag minns inte alla.

Jag tänker på dem ibland. Minns inte för vilka jeans det var reklam men jag gillade dem som fan. Det kan ha varit för skor också föresten. Who cares.

You guys must have really small dicks...

två ljus

Den här låten vägrar lämna mitt huvud idag så nu lägger jag ut texten. Är knappast ett Björn Afzelius-fan men den här låten fastnade första gången jag hörde den. Håll till godo.


Två ljus

Ligg här intill mej och håll om mej lite
Snart reser jag in i mej själv
Jag önskar det fanns någon lindring att få
Men jag vet att det finns ingen hjälp
Nu måste jag in i det mörka
Nu måste jag ner i min brunn
Där ingen jag känner kan höra
Hur jag skriker
Så jag vill att du lämnar mej ensam
När du tror att jag fallit i sömn;
Jag vill inte att du ska se mej så här

Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud
Men ibland går jag in i Hans hus
Så när skymningen faller i morgon
Så går jag i kyrkan och tänder två ljus;
Det ena för dom jag har sårat
För vännerna som jag försmått
Och för tårarna som dom gråtit
För min skull
Det andra för att jag ska finna
En kärlek som orkar bestå
Och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är

Ett ljus för dom själar jag sårat
För vännerna som jag försmått
Och för tårarna som dom gråtit
För min skull
Och ett annat för att jag ska finna
En kärlek som orkar bestå
Och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är

det kanske är vår

Idag tittade jag bland mina böcker och tänkte att jag skulle göra mig av med några av dem. Jag spådde mig och korten sa något om att släppa taget om det gamla och göra ett snyggt paket av det och sen gå vidare. Men det var böckerna jag sneglade på där jag satt, inspirerad av Jesper och Lottas überrensning nu när de flyttade ihop kanske, vem vet.

Jag gillar mina böcker men några av dem kan jag låta gå. Jag vet inte vad jag ska göra; hemliga tomrum inne i dem och sälja dem till fjortisar att gömma knark och kondomer i?
Mm, det låter ju verkligen som något i stil med min övertygelse....

Seriöst: jag kom i alla fall på att det här med att ha en massa prylar tynger mig en smula. Jag gillar mina prylar som fan men det känns som om det är dem som håller mig kvar på platsen, inte att jag är den som äger dem. Jag ska rensa kläder imorrn och packa i plastsäckar, sen ska jag snegla på några av mina böcker.

Jag antar att det här beror på rastlösheten egentligen. Egentligen har det inte med prylarna att göra alls.
Jag vet att det är så. Det här är samma sak som jag gör emellanåt när jag ska traska vidare på olika sätt, jag släpper taget om det gamla som jag inte längre har nytta av; om det så är prylar eller för små kläder eller vänner jag inte längre pratar med på samma sätt längre.

Jag var redan på väg. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen men någonting är på väg att ändras igen. Blommorna har fått nya blad, det luktar annorlunda i lägenheten. Mitt hjärta slår med andra slag.
Det kanske är vår på gång.

spiderweb

Min något underliga haklösa men ändå lätt söta arbetsförmedlare ber mig göra yrkestester för att jag ska komma på vad jag vill göra när jag blir stor eftersom man inte blir rik på att skriva och det jag pysslar med nu (d v s inte mycket) uppenbarligen inte funkar.
Hon ber mig i alla fall inte att söka en massa jobb som jag inte vill ha utan är vettig nog att faktiskt inse att jag nog är en person som inte passar på vilken plats som helst utan att få utslag av ångest (vilket faktiskt har hänt för några år sen).

Och jag gör ett onlinetest igen och samma svar får jag ju givetvis som sist.
Ett av svaren är överraskande nog Författare *ta daaaa!*.
Sen står det Bibliotikarie (föga förvånande va?) och Dramaturg, och sedan Scripta.

Och sen när jag läser om det blir jag sugen på att testa det. Ja, alltså, ha praktik eller nått hos nån scripta. Vilket jag varit på jakt efter tidigare men sen hände det inte mkt mer än att jag mailades med en trevlig ung man ett tag om hans syrra som jobbar som det och... Det rann ut i sanden.
Men tydligen får man bara praktik som dylika ting OM arbetsgivaren lovar en jobb. Då kan man få åtta veckors praktik.
Make sense? Inte ett dugg. Nu är vi där igen; ett slags bondsamhällets "Veta vad man vill och hålla sig till det-mentalitet", som om undran eller nyfikenhet inte existerar. Nu ska man vara utbildad inom allt; då först tycks man ha man en fallenhet för det.

Naturligtvis tycker jag det är skitsnack. Det finns alldeles för många utbildade journalister som egentligen inte kan skriva och för många fotografer som vet hur en kamera funkar men som inte ser bilden.
Det enda man egentligen vill ha är en chans att visa att man faktiskt fixar det, men inte ens den chansen får man. Jag har ju en förmåga att agera spindeln i nätet på flera sätt så jag tror jag skulle fixa det och dessutom bli rätt bra men till min kära arbetsförmedlare ska jag inte säga det. Hon kommer säga att jag ska plugga mer och rävsaxen hakar i ytterligare...

this is a journey into....

Igår ringde min arbetsförmedlare men jag kunde inte svara för jag var ju långt hemifrån och dessutom blev jag så överraskad att jag nog mest hade sagt en massa skit. Så nu idag måste jag ringa henne och skylla på något; taskiga batterier på mobilen, vilket inte är helt osant eftersom de är rätt kassa numera och hade hon tänkt prata länge så hade de tagit slut.
.
Men fan, jag VILL inte ringa. Jag drar mig alltid för sånt. Till CSN ringde jag i sista sekunden och trodde de skulle begrava mig, minst men det var ju hur lugnt som helst.

D har rätt i att jag målar fan på väggen. Det gör jag ju. Men det är grundat på någon slags Lena-undanskuffad känsla av verkligheten. Det där att falla en gång och inte kunna ta sig upp riktigt. Även om man reser sig.

Fast nu låter jag patetisk. Som jag nyss, ganska ironiskt, skrev till Crrly: "BUHU, stackars Lena".
Det är inte synd om mig. Jag är bara så förbannat rastlös och behöver någon i stil med Z eller K-kvinnan som talar mig rätt igen. Kvinnorna med insikterna och klarsyntheten. Inte de käcka uppmaningarna eller Kom igen Lena! (bra låt, dock) utan de där "Men har du tänkt på att....".

Men.... Det är bara det att jag emellanåt fastnar i grubblerier och nu såhär när man faller in i det igen har man ingen som kommer och tar emot en halvvägs och drar upp en igen innan man kletar in sig totalt.
Det är bara en sådan morgon nu. När man inser sin egen fögänglighet;: vem minns mig om hundra år, vart ska jag ta vägen nu, vad håller mig kvar här egentligen, vad är det man ska sträva efter och ska man vara sådär impulsiv hela livet och se om man faller och rycka på axlarna om man gör det men resa sig och borsta av sig?

Eller ska man ta varje steg i beräknad försiktighet och tänka att ingenting kommer lösa sig, trots allt hopp man bär på?

Det funkar inte för mig. Jag är inte sådan. Jag vill rusa på, på alla plan i livet och nyfiken nosa på nya saker hela tiden, och nu när jag känner att jag inte kan det, eller har kunnat göra det på ganska länge, så stelnar jag till.

Jag tror det är dags att fortsätta den senaste veckans resande med en resa inåt.

rötjut

Vågar jag avslöja att jag faktiskt kollade på Melodifestivalen i lördags?
Om jag i samma veva avslöjar att jag och D vann TP då? För att det kanske fungerar som förmildrande omständigheter. Hoppas jag.

I alla fall suckade och Åååh-ade jag som fan över kläderna deltagarna bar. Som han Magnus i läderbrallorna i ljustbrunt skinn tillsammans med en ljusblå väst. Färgblindhet har fått ett nytt ansikte.
Och va fan har hänt med Andreas Johnson? När klev han över i nån slags transvestit-fålla och sjunger läskigt kass britt-pop?

Jaja, rödvinet vi drack fungerade finfint.



På TV pratar de om den svenska vampurrullen "Frostbiten" som jag vill minnas har premiär nu på fredag.
Jag har lovat D att inte se den. Dyrt och heligt. Han har nämligen sett den redan.
Så jag måste ju givetvis se den. Så snart nån bränner den till mig.
Eller de visar den på SVT. Whatever som works för my ekonomi.
Det dröjer några år kanske. Kanske har D glömt mitt löfte tills dess.
Kanske är jag road av svenska pinsamma vampyrrullar vid det laget. Och har skrivit något mycket bättre själv.

Men varför måste man ta med ALLA klyschor i en film? Okej att det är roligt att bre på som fan med kors och speglar och hugga pålar i hjärtat på lik men faaaaaaan så förutsägbart.
Jag gillar vampyrer. Därför gillar jag inte när man förlöjligar dem.

tona in

Emellanåt traskar människor jag känner ohämmat runt i min skalle(av olika anledningar) och jag kommer på mig själv med att göra en ljusbubbla runt mina tankebilder av dem, som skydd för dem.
Nu när jag förklarade för H vad det är att "tona in" på en människa (en egenskap jag tydligen besitter även om jag varit helt omedveten om den tills helt nyligen) och hur den kan användas i t ex distanshealing så känns det som min skyldighet att försöka tona in på henne och göra bubblan runt henne med, eftersom hon är sjuk, men jag kan inte göra det inatt för jag har ont i halsen själv, och föresten måste jag fråga henne om jag får eller så får hon be om det.

En del människor är det okej med så länge man inte gör övertramp, kom på mig med att göra det på D idag när jag duschade och han låg kvar i sängen och verkade vara på väg att bli sjuk men när jag kom ut mådde han bättre och honom har jag frågat om lov. Ifall att. Man vet ju aldrig.

Så nu ligger en tid av försök av intoning framför mig. Försök på blommor och djur, inte människor.
Taskig karma och onödigt besvär annars. Man kan dra till sig det man vill bota t ex.
Jag hoppas jag inte har bladlöss på någon blomma föresten.

hemma igen.

Hemma igen i en nerkyld och ödsligt tom lägenhet. Jag sätter i alla sladdar igen, redan innan jag klätt av mig ytterkläderna, måste driva ut all tystnad med teven och musik på datorn, vrider upp alla element på max för att få bort kylan och gör te i stora muggen att värma händerna på.
Jag tänker en sekund "Det var såhär det kändes innan jag mötte D" men ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.
Det är tyst ensamt och kallt här i Örebro,
men någonstans i magtrakten ljuder en sång jag inte sjungit med i förrut,
och i hjärtat ligger ett lugn som jag hade glömt fanns.



Det här är mitt tusende inlägg.
Jag funderade ett tag på om jag borde göra något speciellt med det,
men varför det. Det är bara en siffra som står för min egen vilja att skriva.

shit

Det är något med malmö som jag gillar(inte enbart D alltså), men det här är södra Sveriges Östermalm vad gäller trottoarerna: hundbajs överallt. Om folk går vilse här i stan är det för att de helt enkelt inte vet vilken väg de gick dit eller hem; de måste hela tiden titta ner i marken för att inte trampa i någor brunt, kletigt och illaluktande

makt

Nä, okej, jag fattar: man kan inte förbjuda saker, för förr eller senare kommer man in på områden som inkräktar på yttrandefriheten. Inte heller kan man säga att allt som orsakar psykisk eller fysisk skada på människor kan förbjudas för då kommer det alltid nån idiot som hävdar att de mår mental illa av hårdrock eller äppelodlingar och vill förbjuda det. Men givetvis kommer det alltid komma människor som hävdar att barnporr var okej att skapa för att den utsatta pojken var med på det. Så vart ska man sätta gränserna då, eller ska man inte ha några gränser alls på många områden? Människor är ju i stort ganska förtjusta i att fördöma och begränsa andra människor för att visa makt.


På lokalteven här visar de en tant som tagit hand om ett rådjur i fyra år, men nu ska de antagligen avliva rådjuret eftersom man inte får ta hand om vilda djur och "tvinga dem i fångenskap".
Underligt, för som jag ser det så har tanten räddat livet på rådjuret och av bilderna att döma lider det inte det minsta. Men att avliva det är tydligen det bästa alternativet. Tycker nån som har makt nog att döma och begränsa.
Maktgalenhet; att agera lagenligt för att man kan, snarare än att göra en vettig och medmänsklig bedömning av en situation som inte plågar djuret i fråga.

malmö 060220

På något sätt ska jag ta mig ner till stationen idag och köpa biljett. Jag tror jag hittar, har i alla fall gått omkring här i några dagar och i värsta fall får jag väl fråga nån efter vägen. Det där ordnar sig. Det är ju genom att vara vilse som man lär sig att hitta rätt igen. Hur klyschigt det än må låta.

I alla fall så är jag ensam hemma hos D nu och borde käka frukost (om jag har någon vill säga) men kan sova lite, kanske ska göra det med. På fyran visar de hela tiden klipp från partiledardebatten från i går vkäll och jag stör mig något otroligt på att folk tycker Reinfeldt är en "trevlig charmig man". Han ser totalt evil ut, låt inte det pojkaktiga utseendet lura er. Han har samma slags blick som Bush har och det bådar fan inte gott.


Är det inte underligt hur schizofrent man kan bete sig emellanåt? Om jag hade mina tarotkort här och gjorde en läggning vet jag vilka kort som skulle komma upp idag. Jag vet inte vad de heter men på ett av dem står det ungefär "hur ska du minnas vem du var imorse när du är så splittrad, du är som två olika personer att du på kvällen i sanning är en annan."
Idag är jag ljusare i sinnet än vad jag var igår när jag skulle somna. Det är som D säger, att jag målar fan på väggen, och sen när man får lite perspektiv på det hela så ter sig allt så otroligt löjligt; att man anstränger sig så mycket för vissa saker, för önskade resultat, och sen i slutänden spelar det ändå ingen egentlig roll.

Om två inlägg skriver jag mitt tusende. Jag vet inte om jag ska bli lite skraj av det eller om jag bara ska rycka på axlarna.
Förmodligen rycker jag på axlarna åt det, som åt så mycket annat.
Likgiltigheten blir min för tidiga död.

9 9 6

Seg söndag. eller bakissöndag snarare. D tycker jag kan avancera mig ytterligare och gå ut i köket och fixa frukost men jag orkar fan inte. Att sitta här i en jäkligt skön saccosäck och ha tangentbordet i knät är faktiskt inte några större fel. Var ju tvungen att fixa musik. Men mer avancerat än såhär blir det nog inte på en stund.
Jag är så jävla sugen på stekt ägg men jag tror inte D har några.




Morgonens textrad som inte lämnar skallen:
I know I'm leaving but I don't know where to

Okejokej, jag SKA resa mig. men först ska jag göra en lista som jag snodde av Lennart

Har på mig: vit morgonrock
Äter: Åh, jag är fyllehungrig som fan (haha, nu klev D upp, jag kan bli kvar här lite till alltså)
Dricker: Jag skulle vilja ha kall coca cola. Jag är inte överförtjust i drycken men ibland är det lite gott sådär. annars blir det grönt te om en stund.
Lyssnar på: Bright eyes "first day of my life".
Ska göra: resa mig, äta frukost, klä på mig, sega hela dagen. Kolla tågtider hem
Läser: den här texten(stavfel och skit), och Nattens furste av Anne Rice
Är: Seg, kall om fötterna, monstruöst jävla hungrig.
Vill: äta, ha en massa sex, sova. Men mest äta.
Humör: Glad.
Dagens ord: Seg-leende?

...the good soil of Denmark

musik

Jag blir alltid så lycklig av nyupptäckt musik.
Jag har bokstavligen varit musikaliskt efterbliven i några år, en period när jag inte brydde mig mycket om musik utan läste böcker istället och höll mig till musiken som jag redan hade hemma.

men nu är jag törstig igen, jag vill ha allt, musik dygnet runt, komponera en perfekt playlist till mig, jag dricker mig otörstig med vaken blick och huvudet lutat lite för att musiken lättare ska rinna in i huvudet, skvalpa runt där och emellanåt orsaka utbrott i min något rossliga strupe i form av falska toner genom munnen. jag nynnar konstant, omedvetet med, tydligen.

och det känns lite som att vara ständigt nykär.

girlpower

Mitt i en tugga stelnar jag till och vänder mig till D:
"Men, du äter ju frukost! Du äter ju inte frukost!"

Det brukar han inte göra. Det går att prata med honom på morgonen innan han fått i sig sitt kaffe men det är inte säkert att man vill.
Men nu äter han frukost. Sover bättre. Dricker grönt te istället för kaffe dygnet runt.
Jag vet inte om jag borde skrika GIRL POWER med skratt i rösten eller bara nicka och inte säga något alls.

Mornarna här består av OS (japps, jag följer OS och jag är den som skriker till TV-n att åkarna och spelarna ska skynda sig, KOM IGEEEN!) och vissa låtar: Bright Eyes "first day if my life" och Belle&Sebastians "Dog in Wheels". Eler Isobel Campbell/Mark Lanegans " the false husband" och "Deus ibi est"(min personliga favorit)

Igår satt vi på nån servering (D försöker lära mig att dricka öl. Förstå; jag dricker inte öl. Men nu har jag druckit det i två dagar på rad. Jag börjar bli lite skraj för mig själv... När vi var i Köpenhamn köpte D öl till mig och jag ryckte på axlarna efter att ha rynkat näsan en stund men jag gav upp det och drack upp ölen, hävdandes "When in Denmark!") och kollade på damhockey. D fick snabbt äta upp att han inte tycker damhockey och damfotboll är "lika underhållande som vanlig fotboll". (Jag tror inte att jag kallade honom idiot så att han hörde*hehe*) för det var inte bara jag som satt och Ooh-ade och ropade "MEN SKJUT DÅ!" till svenskorna.
Närå, han är ingen idiot. Inte det minsta. Han är ungefär lika ironisk som jag är; det säger en hel del om hur våra samtal ter sig, jag undrar hur de låter för utomstående egentligen. Men vem fan bryr sig egentligen?

Men idag är det väl dags att börja tänka på att återvända hem. Jag kan tänka mig att stanna lite till men när det är dags att återvända hem så är det helt enkelt dags att återvända hem igen.
Det är lördag idag och jag vet inte vad vi ska göra ikväll. Jag ska kolla tågpriser nu, och blogga lite medan D tvättar.

Det märkliga med hela min vistelse här är att det inte känns speciellt märkligt. Inte pinsamt eller dumt eller nått. Jag fick ganska snabbt ihop hans verkliga jag med bilderna och rösten jag hade hört innan, och orden via msn. Jag tror jag sa det vid något tillfälle tidigare i veckan.
"Det underliga med det här är att det inte känns speciellt underligt".
Och D som svarade "Nä. det känns bara naturligt".

vad är det för dag idag?

jag har antingen inte hunnit eller inte orkat blogga alls den senaste veckan. För detta ber jag om ursäkt en smula men jag har i allafall har både roligt och... om inte trevligt(för "trevligt" är något man har under en söndagsmiddag med föräldrarna eller när man möter en gammal bekant som man inte har något gemensamt med men ändå kallpratar med lite snabbt) så.. jag har det bra. Finfint. Skitbra. Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara just nu än hos D i hans något stökiga lägenhet, i hans närhet.

och det bara är så

060215

D påpekar någon gång under dagen att jag är tystlåten.
Jag vet inte vsd det beror på egentlligen; det är bara en sådan dag helt enkelt. Jag betraktar, grubblar och insuper intryck. Jag vet att allt detta kommer att återvända till mig mycket senare, ett ögonblick som jag kanske glömmer nu kommer upp igen i minnet och jag reflekterar över det på ett sätt som inte är möjligt just nu.
Nu är jag mitt inne i det här, vi åker ut till västra hamnen och jag ser turning torso på nära håll och måste säga att jag är, om inte extremt imponerad(principen håller mig tillbaka) så i alla fall en smula road och aningens förtjust.
Men det är disigt och dimma, man ser inte Danmark idag.

Någonstans i stan äter vi först mat, sen fikar vi igen och stöter på en kompis till D, och då kan jag prata igen. Jag vet inte vad allt beror på. Kanske sällskapet och platsen eller så var det bara dags.
Men sen kommer det tillbaka igen, tystnaden inåt mig själv, ett slags betraktande utifrån.

Imorrn ska vi till köpenhamn tänkte vi. Där har jag inte varit.

D gästskriver

Lena är ett otacksamt stycke. Jag har aldrig blivit så föroplämpad så många ganger under så kort tid. Tanken på en k-pist med sin svärm av dräpande stålkulor kommer nära till hand.
Alla hjärtans dag är ett sentimentalt dravvel för losers. Det har varit en riktigt trevlig dag.

D och jag

Nu är ni nyfikna va?

Well...
Ni får vara det ett tag till.

D är i allafall ingen galen yxmördare
utan står och lagar mat nu.

Vad vi tycker om varandra?
Hmmm.....
Jovars, han är väl "trevlig"...

förslag

Kapten P är igång och snackar igen.
Det måste betyda att han mår bättre. Utmärkt!
Han har i alla fall förslag på hur jag ska bära mig åt att inte ta med så mycket kläder på resan.
Jag säger helt enkelt till D att:
"Jag får inte plats med så mycket kläder så vi måste tillbringa fyra dagar i sängen."
och fortsättningen:
"Och när vi ändå är i sängen så kan vi väl... knulla?"

Smart P, skitsmart. Jag ska se vad D säger om det imorrn.

packad

Hur mycket saker kan man ha med sig på en resa som pågår i ett obestämt antal dagar, utan att D blir skraj och tror jag ska flytta in? Nu ska jag mosa, verkligen mosa, ner saker i en ryggsäck för jag avskyr att släpa på en massa skit(d v s det som är packning: kläder och annat nödvändigt) när jag ska resa.

Kunde jag resa med min handväska modell mellanstor och ha med mig tandborste och trosor skulle det vara hur skönt som helst. Det fanns en tid när jag hade de bilden av mig själv, baserad på boken "De fördömdas drottning" och Jesse-karaktären; långt hår i tofs, skinnjacka, jeans, t-shirt och fötterna i bekväma skor, och sen bara resa.
Det var så jag ville ha det.
Kanske i en något försvenskad version då, eftersom jag med tiden inte gillar 'the american dream'-sättet att resa just för att det innehåller två saker jag reagerar på: 'american' och 'dream'.
Men det vore så enkelt om det var så ändå. Inte som nu:
Inte behöva komma ihåg laddaren till mobilen och linsgrejer och dosan till internetbanken och "ska jag ha med mig den här pocketboken på tåget, eller det här?"

Musik fick jag ingen.
MP3-spelaren blev inte utlånad trots löften om det. Jag vill ha en mobil med MP3-spelare i. Jag borde känna fler prylbögar, nån som är sån där "Men jag köpte en ny mobbe för den andra rymde bara femton skivor musik". Som kan ge mig sin gamla mobil.
Jag nöjer mig med en som pallar 25 - 30 låtar. Jag vill lyssna på Isobel Campbell/Mark Lanegan-skivan på vägen ner och hem, och några winnerbäck och tiger lou.

Sen är jag nöjd.

nära

Tydligen borde jag vara nervös vid det här laget.
Det är i alla fall det som folk frågar mig om jag är, inför min resa och träffen med D.
Jag växlar mellan rastlöshet, otålighet och lätt panik men nervositet? Att oroa sig gör ju ingen nytta.
Jag lär alla gånger bli skitnervös imorrn på tåget men nu är jag mer fokuserad på att få saker klara här hemma.
Och alla osäkerhetstankar, varenda en, kommer att dyka över mig mitt i allt, jag väntar på den stunden, och spola bort all logik som jag bär på.
Men just nu är jag lugn och lite hungrig. Inte mer.

Om D är nervös vet jag inte. Jag märker väl det när vi ses.



Fikade med H idag, snabbfika. Lite mer skvaller om en bekant och hur lyhört det är hemma hos H, sådär att hon hör grannen under ha extremt högljudd sex och hur den som grannen knullar med skrattar när han kommer. Högt och länge. Undrar om det är lika länge som han kommer.
Det vore ju ganska kul.

Det kanske är därför han skrattar så.

Kul länk

Jag känner mig hur tjejig som helst som gillar det här men JÄVLARS så söta vovvar och kissekatter.
T skickade länken och miin teori är att japanen fotar sådär för att locka brudar, för de IIIIIIIII-ar ju såklart och tänker att han måste vara en känslig kille med hjärta(eller nått, inte fan vet jag var brud-brudar tänker)
men egentligen kanske han bara fotar sådär för att han tycker djuren ser helt sajko ut.
Min favorit är den här katten som ser helt galet skraj ut

utdrivning

E sov här igår, och vi såg "Exorsisten" på natten.
Jag somnar till i fåtöljen i början av filmen och vaknar med ett ryck då E skrattar.
Högt och länge.
Vi har hunnit till scenen i filmen när Regan är lite grön i ansiktet och med mansröst säger:
"FUCK ME! FUCK ME!" och juckar mot sin mamma och psykologen.

"Tidernas största skräckfilm", och sötnosen skrattar som fan.

Isis

Jag har Isidorångest.
Isidor är min undulat, och för några timmar sen körde jag hem honom till mitt ex K för att han ska vara hos någon mer välbekant omtänksam när jag är borta i någon/några dagar(mot att han står ensam här och har radion som sällskap).
När jag kom hem igen inser jag snabbt hur tomt det är utan min Isis. Hur tyst det är och hur mycket liv det ändå är med en gammal lite skruttig undulat som mest sitter i buren och alltid svarar när man visslar, som alltid kvittrar när man är inne i badrummet för att han vill höra vart man är.
Det är helt tyst och i magen känner jag ett eko av den gamla underliga tomheten som kunde dyka upp under de första året jag bodde ensam, innan jag skaffade Isis; som en tomhet som trycker mot ryggraden och bakåt mot något förflutet där jag själv inte existerade och jag känner hur gammal den tomheten är; äldre än tiden själv och tusen gånger tystare än döden.


När Isidor kom till mig och sa vad han ville heta fick jag veta vad namnet kommer ifrån: Gåva från Isis.
Isidor är mitt ljus i vardagen, men det är nu först, när han är några kilometer söderut, som jag inser hur ljus han verkligen är.

bloggfika

Idag har jag fikat lite med bloggare Lennart som är på besök i stan för att supa skallen av sig med en kompis..
Själv skulle han väl inte kalla det "supa skallen av sig", det hela var mer ett råd av mig.
Själv kallade han det "att träffa en gammal vän och dricka lite whiskey".
Han åkte hit från Gbg igår kväll och nu stod han och såg lite frusen ut utanför Systembolaget där jag skulle möta honom(vi möttes där eftersom alla hittar till systembolaget i alla städer de är i, det är mer en regel än ett undantag).
Vi fikade i alla fall i nån timme och pratade om allt möjligt, det var rätt lätt att prata med honom i alla fall,
och det hela var trevligt och lättsamt och kommer han hit till Örebro igen
är han givetvis välkommen att höra av sig så fikar vi igen.


Nu ska jag städa buren till Isis och kolla hur jag ska klippa hans klor. Systerdottern E säger "Kolla, han ser ut som en köttbulle!" om min stackars åldrande pippis.

latin är roligt

Kul länkar, del två och tre ligger vid sidan om.
Jag säger ju det; Latin ÄR roligt, och har jag någonsin påstått att jag är något annat än en nörd?

insyn

"Vårt förhållande börjar likna big brother", säger han med ett skratt i örat på mig.
Han ringer mitt i natten, på väg hem från nån filmpremiär.
"För att folk har lite insyn i vad vi pratar om menar du?"
"Ja, eller näe. Vårt förhållande är något av en dokusåpa för många tydligen"
"Det är ju tur att vi har så intressanta liv då, att folk är nyfikna på vad som händer".

Några av Ds vänner tydligen läser min blogg.
Vi konspirerar därför, för att vi kan, mot alla läsare om hur vi ska skriva nästa vecka, vi gör det tillsammans
eller inte alls. Oavsett så finns det några som kommer vara hur nyfikna som helst.

Vi rider lite på den vågen tror jag

antikrundan

Förut var det roligt att kolla på Antikrundan för att se hur folk blev chockade över sakers värde, när de satt på skatter som de inte visste var en skatt utan bara en gammal pryl de ärvt..
Numera är det roligare att se hur besvikna de blir över att saker INTE är så värdefulla som de hoppats på. Hur deras ögon lyser och de hummar sig fram till det att priset ska sägas.
Sen; blicken i ögonen slocknar en smula. De börjar de tappert att le:
"Jaha, var min tavla bara värd 45 000. Fan då!"

Girigbuks-Sverige roar alla på något sätt.

teve

Jag kan ha mina funderingear i tevestolen: Hur ska det gå för Marissa och Ryan nu då*, och ska inte Rory och Lorelai bli sams snart och varför kan de bara inte säga NEJ till den där idioten T.J som inte kan ett skit och bara är störig**? Och hur känner Ana-Lucia och Jack egentligen varandra, fick man veta det och jag bara missat, eller suger de på den lite till, till nästa avsnitt***? Och de där utomjordningarna i vattnet****, kommer de se ut som gröna slemmiga monster, som en parodi på femtiotalets s k skräckfilmer? Jag väntar ju!!!



* O.C
** Gilmore girls
*** Lost
**** Invasion (usel serie f ö)

Gjorde jag?

Jag minns att jag hade samma tanke då, för flera år sedan, när jag la mig i sängen och släckte lampan:
"Nu är jag här igen. Nu ligger jag här i sängen igen, och jag har tappat räkningen på hur många nätter det har gått", men det är då först som jag lägger märke till dagen som gått; När jag tänker överge den och drömma mig in i en ny.

Nu är det så igen. Jag släcker lampan och drar upp det kalla täcket över mig och så inser jag:
"Nu är jag här igen. Fortfarande ensam. Fortfarande Lena.
Jaha. Så var det med det.
Uträttade jag någonting idag, sa jag en snäll eller klok sak som fick en annan människa att tänka? Har jag gjort någon skillnad idag? Gjorde jag någon glad idag, använde jag hjärtat idag eller var det bara girighet och begär? Använde jag mina timmar till att förändra något och komma vidare idag? Sände jag ljus och kärlek idag. Var jag snäll mot mig själv?

Eller satt jag bara och väntade på någonting som aldrig kommer
med samma känsla som jag haft många nätter nu"?
När jag berättar om känslan för D förstår han vad jag menar:
"Jag har samma känsla själv", sa han.
Man är samtidigt otålig. Det rycker i kroppen, man har känslor och tankar och kunskap som man vill dela med sig, och när ännu en tom natt ligger framför en fylld med drömmar som man kanske inte förstår sen suckar man uppgivet och ger mig sig för sömnen även om man inte är färdig med dagen.
Man tänker: Jag kan inte vila här. Det här är inte min slutstation, min destination.
Jag ska bara ta en kort paus, sen fortsätta.

Mod

Det är K-kvinnan som återigen får mig att inse detta:
Jag är en jävligt modig människa under all ledsen feghet.
Jag är Lena som flera gånger flyttar till städer där jag inte känner nån
som bestämde mig för att behålla barnet fast jag var pank,
som klarade mig igenom missfall och allt det som kändes tungt efter det
Jag är Lena som åker iväg för att träffa nån som jag känner via nätet
och inte ens vet när var eller hur jag ska ta mig hem och rycker på axlarna åt saker och säger "Det ordnar sig alltid" vilket det ju alltid gör, allt det bara för att jag vill se vad som händer för att sen lyfta på ett ögonbryn och säga "Intressant!"

och nu när hon sa till mig häromdagen att om inte D och jag ses snart så kommer ni vela i evigheter (sant) så jag kände att det var dags att vara modig igen så jag köpte biljett och var paranoid i en timme tills hon kom online igen och sa "Men det är ju ROLIGT ju, vilken grej att ni ska ses! Ni kommer säkert ha kul och annars kan du se det som ett äventyr, du får ju resa och se en ny stad och träffa nytt folk" (mina egna ord, hon använder ett bättre språk rakt av där mitt eget svajar och ibland nosar bland de lägre stående orden likväl som de uppe bland molnen)
och nu känner jag det jag med;

Man kan inte ta så allvarligt på livet.
Att oroa sig för en massa saker löser ju ingenting.
Man kan inte ta för allvarligt på saker som man inte kan kontrollera.
Istället måste man se till att ha roligt. Och det kommer jag alla gånger att ha när jag träffar D.


I rest my case.
I alla fall tills jag har ätit.

närvaro

Nu snöar det igen, här halkar man runt på oplogade gator och får snö i skorna. Snart kommer plogbilen med mongot i, och blinkeblinkar på mina väggar med oranga flashar och ungjävlarna som kastade snöbollar imorse är väl hemma vid det här laget och kommer inte alls berätta för mamma och pappa att de kastade prick på någons hallfönster på lunchrasten, dova dunsar som väckte mig och fick mig att surna till en smula innan den där magsorgen tog över och ingen bok, film, sång eller människa i världen kunde torka bort den igen, utan man satte sig ner för att vänta ut den och inser att man måste lämna lägenheten, gå ut bland människorna även om de inte får en att känna sig mer normal utan snarare tvärtom men man kan i alla fall återvända hem till sin grotta av dator och böcker och ingen mat i kylen och känna att man faktiskt varit ute och även om timmarna försvinner i tusental åt gången så har tankarna funnits kvar och en av dem snuddar vid att göra en lista på vem som ska ha vad ifall man nu skulle halka på vägen och bilen inte hinna stanna och vem ska då ha böckerna och sakerna och vem kommer veta vilka minnen som hör till vad när de inte är jag, och är det bisarrt att göra en sådan lista eller är det bara ett sätt för mig att påminna mig om att jag faktiskt faktiskt lever på riktigt även om allt annat är på låtsas?

utan värde

Emellanåt när jag läser nån riktigt usel bok kan jag bli rätt störd på mig själv för att jag inte bara lägger ner läsandet när jag märker hur kass boken verkligen är.
Nu i en o en halv timme har jag läst någon bok om en kvinna som tror hon blir galen men det är alla andra i en by som manipulerat henne.
Värdelös bok. Slutet pinsamt och resa dit plågsam för mig.

Så nu måste jag läsa lite finfin litteratur för att få bort den beska eftersmaken från ögonen och huvudet.
Lite poesi av Fernando Pessoa, något kapitel av Anne Rice, några sidor Dostojevskij, allt för att förtränga den andra boken som satt sig runt huvudet som en för liten och blötkall tröja.

Sven igen

Nu har han mailat igen. Jag fick mail av samma Sven i somras. Jag skrattar mest åt det här faktiskt. Givetvis lägger jag ut adressen personen mailar ifrån. Vad annars? Vad väntar han sig att man ska svara?
"Ja, kom hit ditt jävla äckel, klart du får fota mig så att du kan sitta och runka över bilderna sen!". Döööh! Jag föreslog till en av de andra som fick mailet att vi skulle träffa honom och skära kuken av honom. Bara för att. Eller är jag evil nu? Jag tycker inte det.

Från: sven drangen "drangens@hotmail.com" Skickat: den 20 januari 2006 14:34:41 Till: XXXX .[onödigt att visa de andra adresserna som fick samma mail] Kopia: vandrar_vild@hotmail.com Ämne: KULIGA FOTON

Hej !
Förlåt om jag klampar på i storstövlarna !! Hittade dej på nätet ! Längtar efter
att få fota modell ! Det hände sig en gång......... det tände min längtan !
Jag är svagströmstekniker och en snygg ung dam kom och beställde en
starkare dörrklocka och ett extra telefonuttag i badrummet. Då hon knorrade
över mina dyra priser - skojade jag till det - " Om du sitter och badar och jag får
ha med kameran - gör jag det givetvis helt gratis !!!! Till min häpnad svarade hon
" Gärna" !!! Vill uppleva känslan på nytt, att få plåta "lättklädd modell. Det vore
en obetalbar upplevelse för mej !! Men kanske .... ???????
Hör gärna av dig !
Sven

välplanerat

Det hela är rätt läskigt, fast med ett skratt i magen
Nu har jag en biljett, jag tejapde fast den vid datorn för att inte tappa bort den
och om en vecka är jag i Malmö hos D och vad jag ska göra där vet jag inte
Inte heller vet jag hur länge jag ska stanna: En natt eller fem eller...?

Jag vet inte ens hur jag ska komma hem igen
för det har jag egentligen inte råd med
men det där löser sig på något sätt.

Men jag borde ha väntat tills Matte blivit så störd på det här velandet att han skjutsat ner mig.
Som han skrev i kommentaren.
Det hade ju varit lite mer ekonomiskt.

bryt en kedja

Jag ville skriva om kedjebrev och hur förbannad jag blir på dem. Det är en grej när man får en uppmaning att skriva om fem ovanor man har, som jag fick här på bloggen: Då är det lite roligt och jag rycker på axlarna och tänker:
"Okej, det här kan jag göra, det kan bli kul, jag skickar inte olycka vidare utan är mest nyfiken på vad andra skulle svara"

Det är en helt annan grej när nån man känner skickar ett mail som börjar med hot. För det är inget annat än hot.
"Denise Key svarade inte på detta brev, efter femton timmar råkade hon ut för en bilolycka. Alfonso Ramirez bröt kedjan han med, efter fem timmar dog han i en lavin. BRYT INTE DENNA KEDJA för då kan hemska saker hända DIG!"

När jag får sådana mail raderar jag dem genast.
Om man nu vill skicka negativa energier till folk kan man väl lika gärna baktala dem och kasta en förbannelse på dem. Same shit, different name.
Oavsett hur man gör så är det kass karma att skicka sådant vidare.
Allt du ger ut får du tillbaka, gånger tre.
Det är en lag inom magin och i universum.
Ger du ut kärlek får du kärlek tilbaka.
Ger du ut negativ energi får du det tillbaka. Tre gånger starkare.

Jag skickar aldrig sånt vidare.
Vissa mail är trevliga till en början, men när det kommer i slutet saker i stil med "Skicka till tre pers så får du lycka inom X antal dagar, till fem pers så får du lycka i kväll, till sju pers får du lycka om en timme." så böir jag trött och irriterad igen och om början på mailet är trevligt att skicka till sina vänner så raderar jag slutet på mailet och skriver annat där, som " Mängder med ljus och kärlek till dig, må dina änglar vaka över dig och ditt hjärta alltid fyllas med hopp" istället.
För att jag vill sända ljus till människor, inte förminska dem. Jag vill inte hota någon.
Speciellt inte genom smöriga klychiga kedjebrev som skickas av vidskepliga människor som tor att lyckan kommer som ett brev på posten.


Så min uppmaning till alla som tar emot sådana brev:
Bryt kedjan. Våga, ni kommer inte dö eller råka ut för en olycka.
Kedjebrev är helt enkelt en annan form av hot och kontroll och jag bryter dem så snart jag får sådana
av den anledningen att ändamålen helgar medlen: Jag har inte för avsikt att skicka negativa energier vidare när jag ser vad det är. Jag bryter alltid kedjan. Den är aldrig starkare än den svagaste länken.
Jag är svag för kärlek och ljus. Inte olycka.

jo

...och JO, jag ÄR faktiskt blyg.
På riktigt! Jag blir stel och tittar bort och beter mig underligt när jag blir blyg.


Jo, jag lovar!




...äh, skit i det då...

punkt

Jesper tycker jag kan låna pengar av honom och resa till Skåne
men jag vill inte låna när jag inte vet när jag kan betala tillbaka igen.

Dessutom är inte D hemma på dagarna, och även om hans förslag om att jag
kan vara med honom om dagarna funkar(för att han ska vara i rörelse och jag skulle inte vara i vägen i det han gör) så vet jag inte riktigt. Jag vågar inte. Är för blyg.

Jag blir så jävla trött på mig själv som alltid ska grubbla sönder saker
Jag borde vara mer som en nike-reklam. JUST DO IT!
"Tänk inte så mycket, du blir paralyserad, gör det bara, kicka igång dig nu!
Res dit, saker har ju en tendens att lösa sig även om de inte alltid blir som man väntat sig."



Emellanåt är jag enbart frågetecken, på samma sätt som jag emellanåt är enbart utropstecken.

Jag vill hellre vara en punkt. Eller kanske kommatecken, för att antyda att fortsättning följer.

Lättad

Jag fattar inte varför jag alltid ska dra mig för att göra saker tills just innan det är för sent.
Att jag alltid måste testa gränserna.

Som nu med CSN. Jag har tänkt ringa i snart två veckor men varit skraj för att göra det.
Nu ringde jag, slapp köa och pratade med en jättesnäll Annie som bröt på den sötaste norrländska och hon sa att "Men går du på socialbidrag ska du inte betala tillbaka nånting alls. Vi behöver bara intyg från socialkontoret för varje inbetalningsdatum som står på CSN-räkningen".

Det var inte så svårt, och jag känner mig otroligt lättad nu.
Jag ska ställa klockan imorrn och ta mig till det trevliga fult grönmålade kontoret fem minuter härifrån för att skaffa ett intyg från socialen (Eller det mkt finare namnet - jag menar, vem försöker de lura egentligen?- "sysselsättning och försörjning" a k a "försörjningsstöd").

Nu vaknade den där lusten igen, livskraften, jag känner hur glimten i ögat är tillbaka.


Jag nynnar på nån åttiotalslåt med Rick Astley, av alla mäniskor.
Jag var kär i Rick Astley på åttiotalet. Har två LP-skivor med honom.
Det är vissa stunder som får mig att sakna en skivspelare mer än andra. Nu vill jag spela för sovande grannen ovanför. Rick Astley - Never gonna give you up. På hög volym.
För att alla förtjänar en revival. Även Rick.

lättsåld

Extreme makeover på femman.
När hon kliver in applåderar alla hennes vänner och familjen
för hennes nya vackra Jag

men det enda jag hör är:
"Åååh, vi är så hjärntvättade, Å, vi är så lurade."

Rosa liksom

Jag är lite nyfiken på hur Pinks nya video "Stupid girl" har tagits emot av de berörda korkade (Lindsey Lohan, Paris Hilton, Christina Koagulera och... nån mer?)
Själv är jag MYCKET road och älskar videon. Jag känner för att ställa mig och skrika YOU GO GIRL! till teven men ack, jag behärskar mig och nyttjar mina åldrande lemmar till diverse andra aktiviteter istället men leende jag bär när jag ser "Stupid girl" på MTV är enormt och belåtet.

Pink har ju alltid legat bra till hos mig så det är väl ingen större ändring. Men jag är nyfiken på vad de berörda säger. Det är klart de är sura men folk måste få upp ögonen på vad det är som pågår och ibland helgar ändamålet medlen, det kan inte hjälpas.

Pink is the new black, eller vad är det de säger?

06.02.07

Motvilligt kliver jag ur sängen, trots att jag förstått att plogbilen utanför inte kommer ge sig bara för att jag tycker det är dags. Hur beskriver man plogbilens ljud för någon som aldrig hört det? Det dundrar inte, men när man hör det vet man vad det är, man vet att det har snöat under natten, och öppnar man ena ögat bara lite grann kommer man att se det oranga blinkandet färga ens väggar. Jag blundar hårt en stund till innan jag kliver upp.
Det är vinter i Sverige och någon pratar plusgrader och "Vill ha vår" tills jag påpekar att vägen dit är slask och blöta fötter. Då är det plötsligt inte lika lockande längre. Våren lockar mig inte. "Vår" för mig är kliande ögon och ständig allergi och trötthet. Jag ser inte sol, blå himmel och kommande grönska. Men jag ska göra mitt bästa för att tänka om, i alla fall en smula.

kill your darlings

Nu ska jag hugga huvudet av Gilliam.
Det kommer krävas tårar, näsdukar och en massa omskrivningar
men dö ska han i alla fall.
Sorry my love, men jag tror stenhårt på "Kill your darlings".
Dig älskar jag.

please hold

"Du verkar vara en person som har bråttom här i livet" säger hon där hon sitter i sina prydliga tantiga kläder och med jordens minsta haka. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar henne eller inte.
"Jaha?" säger jag. "Det kanske jag har". Jag rycker på axlarna, som vanligt, vill hem igen, och givetvis förstår jag vad hon menar med det hon säger. Jag har alltid bråttom, är alltid på väg någon annanstans.

På vägen hem funderar jag på om jag borde gråta eller inte. Måste jag det? Det känns överflödigt. Det gör ingen skillnad. Jag vill ha skillnaden, skillnaderna, vill ha liv igen. Jag är satt på en väntelista "Snart är det din tur, please hold, snart är det din tur att leva".

Hon ber mig att göra ett onlinetest tills nästa gång vi hörs, så att jag kan se vad det är jag vill göra: "Du ska inte försöka komma på vilket yrke du vill ha, du ska tänka på dig själv i första hand, se vilka egenskaper du själv har".
Dessutom tycker hon att jag ska tona ner mina ansökningar lite. Tona ner.
Det betyder att jag ska skriva "Hej, jag är en trevlig tjej på 31 år som är intresserad av tjänsten som.....".
Jag ler lite åt det. Kan inte låta bli.

Jag önskar mig pengar på mobilen så att jag kan smsa D och berätta det, men mailar istället, och när jag kommer hem ringer Jesper som säger "Jag är ståkkhålmare, och sambo. Värsta koola!".
"Ja, det är ju det".

Jag visste innan att jag var förvirrad över många saker.
Inte mycket har förändrats där sen igår.

Nu hade jag varit på väg ner till D om saker funkat som man önskat sig.
Det är inte utan att jag är ganska besviken.

störigt

men jävla skrivare, FUNKA DÅ!

Jag ska till arb.förm. Nu.
Jag är sent ute. Handläggaren vill se min senast skrivna ansökan
Skrivaren funkar inte
Jag är förkyld och förbannad över det
och dessutom brände jag frukostgröten.

Ramlar jag på stan idag kommerjag inte gå ut förän på onsdag igen

nio sex noll

40 inlägg kvar till nummer 1000.
Jag har inte ens bloggat i ett år. Shittpåmmfritt! Som jag och någon vän(Jesper är misstänkt där) brukar säga. Gärna snabbt och med nån dialekt som får det att låta hysteriskt. I alla fall är det så det låter i mitt huvud. Jesper är föresten ståkkhållmare nu. Han flyttade nu i helgen. Shittpåmmfritt. Sambo lixom. VÄRSTA KOOLA! (som han säger)

E kommer snart hit, vi ska färga mitt hår och laga lyxmiddag och kolla på Ned Kelly, om vi inte hittar nån annan film bland 20-kronorsfilmerna på Klippet. Jag vågade inte rota igår, kändes för mycket "Tragisk ensam singeltjej som inte har något att göra på lördagskvällen utan måste leta billiga filmer som simpel underhållning" fastän jag hade massor att göra och mest ville ha en film på i bakgrunden. Så jag såg bl a My Little Eye på femman och herreminjävlars vilken plågsam film. Mina mentala påminnelser till mig själv om att inte se den typen av film funkar inte, jag är naiv och tänker "Men den KANSKE är bra ändå, i alla fall lite" men nejdå, det har ännu inte hänt.
Jag är filmnaiv även om jag är för kritisk. Jag vet inte riktig hur det där hänger ihop egentligen. Jag sågar ju filmer hur lätt som helst men kan glatt kolla på fjantiga filmer som Twister och Dirty dancing flera gånger om. Märkligt hur det funkar. Det beror väl på varför man väljer att kolla på film just då kanske.

Jag börjar bli sjuk. Det kanske var lika bra att det inte blev ngt med nån resa söderöver ändå
men D blev i alla fall besviken när jag ringde och sa att jag inte kunde komma.
Nu trodde jag väl inte att han skulle bli något annat än besviken, med tanke på min ypperliga charm och en viss förmåga att kunna föra min talan har jag placerat mig som en av dem han är närmast. Och vi har inte ens träffats, så han har missat mina menande sidoblickar och mitt alldeles för höga skratt och ämneshoppen mitt i samltalen. Och återigen måste jag påpeka att det hela ska läsas med en smula ironi i åtanke.
Men seriöst: Jag beklagar givetvis det hela men vi träffas väl när det är meningen. Och nu när jag känner mig rätt varm och förkyld och halsontet börjar smyga sig på så är det nog lika bra; hur kul är det att träffas första gången och så sitter jag där och snyter mig konstant?
Jag påpekade att om han köper tågbiljett långt innan han ska komma hit blir det ju billigare och jag vet inte om han minns att han lovade inatt att kolla upp det där. Jag vet inte hur berusad han egentligen var.


Nu ska jag få tag på hundägarinnan och säga att jag nog inte kan vara hundvakt på tisdag ändå, men kanske torsdag.
Och frukost. Frukost kl 13. 40 en söndag. Det är som det brukar vara.

Okej, det är ngt seriöst fel på bloggen....
Inlägg försvinner.
Störigt.

"Velvet goldmine" var inte så bra föresten.

Nopes

Nopes, blir inget Skåne. Min chaufför är utan bil och ska ta tåget, vilket
omöjliggör mitt "sitta i baksätet och sova i några timmar tills vi är framme."-resande

Jaja. Det är som det är.

vakna

Jag älskar henne mer än livet
men ibland vill jag bara skaka om henne och
fråga vad som pågår där inne egentligen

och vad som hände med alla drömmar hon hade

Tobey är min snuttefilt

Om en timme är det Spindelmannen på trean.

Av någon anledning gillar jag ofta filmer med superhjälte-teman(trots att jag fetdissar'' Van Helsing'') i stil med Spindelmannen, Batman och X-men. De som är baserade på serier.
Jag vet inte. Det kanske kan bero på Tobey McGuire, Hugh Jackman och Christian Bale med.

Men ikväll är det Tobey som är min snuttefilt.

panik-light

Jag är rädd att jag kanske orsakat en lätt panik hos D idag genom att berätta att jag eventuellt kommer till hans stad på måndag eftermiddag.
"Men om det inte är okej med dig så kommer jag ju givetvis inte"
"Jo, det är klart det är! Men... Det ser förjävligt ut här... men det bryr du ju dig inte om antar jag"
"Nopes. Jag kommer ju inte ner för att kolla in din lägenhet direkt. Jag kan fråga K om jag kan sova hos henne"
"Nej, det är lugnt, jag bara...." Jag kan höra hur han funderar, beräknar tid; vad hinner han göra, vad kan han stunta i att fixa. Han säger "Eller, äh, du skiter ju i hur det ser ut här ändå så, säger du ju."
"Ja".
Han renoverar hemma. Han har, vad jag har fattat det som, inga möbler framme och det han har är inmosat i sovrummet. Han säger att han inte vill ta hem folk men om jag kommer dit så släpper han ju in mig. "Tack!" Säger jag och skrattar lite. "Du är alltför vänlig."

Sen när de tankarna lagt sig och det gått någon timme så fryser jag till när jag inser:
Det skulle kunna vara över om mindre än en vecka. All tid vid datorn och msn, alla samtal med honom och allt annat som har med honom att göra. Om det tar slut sådär: vad gör man då, vad gör man sen?
Vad har jag gjort förrut? Jag hade en liknande historia med en kille för fem sex år sen, men då var det jag som backade och vi var vänner ett tag efteråt. Men saknade jag att prata sådär med honom?
Nej. Jag gjorde inte det, för det kändes inte rätt.
Med D är ju alternativen som med alla andra som man träffar i verkliga livet; Vi antingen gillar eller avkyr varandra. Eller så gillar en av oss den andra mer.
Det finns inte många andra alternativ.
Vi har redan konstaterat att vi skulle vara vänner, så det skulle ju inte bli ett stort hål direkt, och om vi mot förmodan skulle avsky varandra så är det ju inte saknad man skulle känna, snarare lättnad. Illusionerna är vi redan medvetna om och diskuterar.

Det är bara det att jag, som emellanåt är cynisk bortom alla gränser, numera mest tycker att killar i stort är kåta idioter tills motsatsen är bevisad.
Jag hade inte väntat mig att jag skulle bli såhär insnärjd i en annan människa. Jag hade inte väntat mig att han skulle vara vettig rolig klok, smart och så lik mig på så många sätt att vi numera kommenterar det lite lätt som "läskigt" när vi träffar rätt för tusende gången.

Men, inser jag ju samtidigt, jag vill hellre veta än att undra.
Hur som helst har jag varit med om honom såhär, och jag skulle aldrig vilja byta bort det.

Bloggstockning igen

Som ni nog märker lider jag av bloggstockning igen,
är faktiskt inte vidare sugen på att skriva blogg just nu,
skriver hellre annat.
Jag återkommer säkert snart, såklart, för jag kan ju inte sluta skriva
men det kanske inte blir åtta inlägg om dagen direkt...
Får se om och när det går över.

Ledsen Lena

Muntra upp Lena-låtar:

A little respect - Erasure
Here comes my baby - Cat stevens
Brown eyed girl - Van Morrison
Whaterename - Green Day
Sometimes it be that way - Jewel
Teenage dirtbag - Wheatus
Naked number one - DiLeva(den gillar Isis med)
Cecilia - Simon and garfunkel
Kom igen Lena - Håkan Hellström (f ö den enda låt med honom som jag kan med)
What´s the frequency, Kenneth och Bad day - R.E.M
My baby just cares for me - Nina Simone
Alright - Lost Patrol
Lola - Kinks
Nästan vad som helst med Janis Joplin
When tomorrow comes - Eurythmics

m fl

feedback

Emellanåt vågar jag mig på att skicka något jag skrivit till de jag känner.
Nu i dagarna roar jag mig med en vampyrnovell och utan att den är klar skickade jag den till Crrly för att hon skulle få läsa den, och jag tänkte att jag behöver lite feedback och kommentarer.

Såhär skrev hon i mailet jag fick tillbaka

"Åååååå, har bara läst igenom snabbt men nu har jag skrivit ut den
så att jag ska läsa bättre sen, men jag älskar den!! :)
Har inte läst nåt sånt här men den påminner lite lite om Inger Edelfeldts ....
hmmm, nåt med Spegeln... och så Låt den rätte komma in,
som jag bara äääälskade!
Great job, honey!! Keep it up!!!!!!!!!
Puss, kraaaam"


Så feedback fick jag ju i alla fall. Det känns fint.

lost vid Lost

halvkrasslig och snurrig; inte riktigt närvarande idag tror jag.

Det är i alla fall LOST på teve
Ögongodis.

Jag undrar bara vad jag egentligen spelar över
när jag samtidigt spelar in O.C.

stereotyp

Jag skiter i att kommentera Danmark vs muslimerna-komedin ingående
eftersom Gudinnan gjorde det så bra istället.
Men nu på radio säger de att en finsk sajt säljer alla bilder
och att pengarna ska gå till Jyllandsposten(eller vad den nu hette) och yttrandefriheten, typ.
I Frankrike har de publicerat alla bilder dessutom.
Något som inte de inblandade danskarna är med på, men det är de som får skit för det såklart.

Själv är jag mer road av att det numera tycks vara muslimerna vs världen.
Det tragiska är väl att den enda muslim jag varit i kontakt är en komplett kvinnoförtryckande idiot
som inte ens är speciellt rättrogen utan blir halshuggen(nåja, men fängslad blir han nog i alla fall) om han åker hem till sitt exotiska hemland igen.
Men det har ju inget med islam att göra. Det är människorna, såklart.

Om man ska döma en religion efter vilka människor som tror på dem så ligger alla religioner a k a hjärntvättningar rätt risigt till, vilket de redan gör i mina ögon.
Att den enda muslim jag känner till lite närmare får stå för min bild av alla muslimer är väl rätt naturligt, på samma sätt som om jag kände någon som var rejält kristen eller någon som var scientolog eller buddist:
Då skulle ju de stå för en stereotyp som man skapar för att kunna placera in folk i fack - för att få ordning på sin redan förvirrade tankeverksamhet. Man skapar på något sätt "fördomar" på det sättet för att skapa ordning i sin världsbild.

Ändå tycker jag det är rätt löjligt att fara i taket för en avbildning på sin profet. Han får tydligen inte avbildas.
Men herregud, SLAPPNA AV!
Man ser ju knappast hela det kristna samhället fara i taket för Jesus-parodier (som min egen personliga favorit Buddy-Jesus) eller hela länder göra uppror för att nån gör en buddah-imitation.

Andå är det rätt synd om de muslimer som inte passar in på stereotyperna. Dem hör man sällan om.

Och nu återgår jag till att inte bry mig. Religioner är av ondo: här har vi ett bevis till.

störd

Alltså, jag vet, man borde verkligen inte bry sig, men när människor i bil tutar på mig helt utan anledning (som jag tycker) blir jag verkligen STÖRD.
Det var när jag skulle över vägen, bilen var långt borta, jag såg den ju men ryckte in vovven nära mig för att vara säker på att ha koll på vart den var och så tutar bilen mitt i allt, fortfarande en bit bort, och föraren ser ut som en typisk berra och han glor och hytter med näven åt mig (han var inte ens 80 år, kanske 38) när han passerar, ser argt på mig som om han varit nära att mosa vovven under sin skruttiga volvo. Det var han inte. Långt ifrån. Men jag gick i säkert tio minuter och var skitstörd på honom, berriga jävla idiot i sin marinblå jacka i sin fula volvo i sina fula brillor, idiotjävlagrabbhalva.

Men nu när jag inte kan sluta frysa och huvudvärken inte går över trots alvedonen
så inser jag ju att jag är irriterad som fan över saker för att jag inte mår bra. Det var ju inte honom egentligen.
Men det är honom jag muttrar över, han blev med ens bilden av ALLA idiotmän i sina fula bilar som tror de kan ta över världen. Han blev den där stereotypen av "Mannen-som-man-emellanåt-hatar-för-att -han-står-för-allt-som-patriakatet-är".
Orättvist av mig. Jag vet.

Samtidigt blev jag rätt medveten om hur bräcklig jag är, men om jag håller på att bli sjuk (igen!) så är det inte så konstigt heller.

Csn-brevet

Stackars D blev väckt av mig via telefon
och just då valde Isis och vovven att starta tävlingen
"Den som kan väsnas högst och därmed överösta den andra"
D tycker JAG är störig. JAG?! Jag var den som sa till dem att vara tysta, remember?!
*muttrar*


Fick mina högt välkomna CSN-räkningar idag.
Så nu författas här brev:

Kära CSN.
Eftersom jag är ett första klassen socialfall(dock den mindre skabbiga versionen som inte klär sig i pastelliga 80-talskläder från Myrorna och för stora stövlar alt. leopardmönstrade toppar och kort jeanskjol) som suger pengar av staten genom att blogga och lyssna på P3 hela dagarna (om jag inte sover hela dagarna och istället är uppe om nätterna)
så har jag ingen möjlighet att betala tillbaka begärda belopp på 8672 kr under 2006.

Givetvis ska jag betala tllbaka era statliga pengar med andra statliga pengar
om vi nu bara kan komma överens om ett belopp som är bättre anpassat till ett liv som ligger strax under existensminimum.

Med vänliga hälsningar (detta tillägg är för att jag stoppar foten i munnen och sedesamt håller mig ifrån att be dem stoppa upp något stort och taggigt i sin myndighetsröv)

Lena "alltid lika ironisk" VandrarVild
Örebro den 1 februari 2006

borås

På P3 pratar de om Borås.
Där var jag en gång.
Det var sommar, människor överallt, det fanns ingen parkering, och jag var osams med min dåvarande pojkvän för att han kört helt fel och för att han kunde vara en sån jävla mesig 'mammas pojke'.
Han var en sån där som vägrar lyssna på en för att man inte har körkort själv, även om man påpekar att " OM man ska till XXX så ska man svänga där framme" och vi åkte väl tolv mil fel och jag var skithungrig och tyckte han var jordens idiot.
Värre blev det när han tvunget ville gå på nån restaurang där de inte hade vegetarisk mat och tyckte jag kunde äta lite kött för en gångs skull...
När jag är hungrig, och grinig p g a det, så blir jag verkligen skitförbannad på sådana hjärndöda kommentarer, så jag fräste väl nått och han satt där med sina revbenspjäll och tuggade och försökte släta över med sitt vanliga "...men...men".
Jag minns att jag hatade honom där en stund

men sen på djurparken såg jag vargarna och då blev jag gladare
även om jag grät inne bland glasburar och galler
för att människor alltid ska begränsa


Det var i Borås.
Två månader senare var jag lyckligt singel igen.