stelt

Jag är rätt svag för många typer av poesi och det finns ju alltid nån som står en lite närmare än alla andra.
Jag har några stycken, brukar jag tänka, men i slutänden är det ändå alltid Fernando Pessoa och Gunnar Ekelöf som vinner.
Det enda jag ville köpa på bokrean, och som jag även köpte, var Gunnar Ekelöfs samlade dikter.
Murphy var så snäll att jag blir misstänksam, men å andra sidan kanske han jämnade ut det med den där värken i foten jag fick.

Tog en promenad med Stina när vi pratade om kärlek och svartsjuka och absent friends.
Det var en bra promenad, men ibland känns det som om jag har så mycket att säga att jag knappt hinner andas.
Sen blir jag stel i kroppen av att gå när det är såhär halt. Mitt i allt måste jag stanna till och sträcka på mig för att märka att jag går som om marken under mig är på väg att brista, försiktiga(fega)steg på hal is som nu när det snöat ytterligare göms under olika lager snö som blivit slask och sen fryst igen. Jag rör mig som om jag är på väg att dö, krympande, krypande.

Idag är en dag när jag möter mångas blickar. En dag när jag är grön, lila och randig mitt i allt det svarta och blaskiga. Det känns underligt att det är lite på min lott att märkas. Jag som är den blyga, som i sin blyghet blir stel och lätt viker undan med ögonen. Jag går hem och sover bort kroppsvärken, ryggvärken och stela leder.