Insyn del två

D och hans kompis J hade tydligen pratat om bloggandet och något snabbt nämnt ett tidigare inlägg jag skrivit; Det här om insynen folk har i ens liv utan att man inser det. Att ens liv är som big brother; en dousåpa som folk följer via internet. Vi pratar om det ibland: Vi vet ju att folk väntar på "den spännande fortsättningen mellan Lena och D" (ska sägas med en dramatisk speaker-röst). Vad kommer att hända, får de varandra i slutet, hur ska det gå, hur ska det gåååååååå?

Man märker det först när folk refererar till något man bloggat om utan att man hade en aning om att just DE läser ens blogg, vilket alltid gör mig en smula ställd.

För, hur naivt det än må låta och även om jag givetvis är medveten om att det inte alls är så, så är det oftast bara jag och datorn här när jag skriver.
Vissa inlägg tänker jag inte på som "det här kommer syrran, helena, sofia, sara och D och elin att läsa" utan jag skriver det för att jag helt enkelt väljer att skriva det.

Utom just nu då. Nu finns alla de där som kommenterat eller sagt att de läst min blogg här i skallen, ni står nästan och kikar över min axel. Jag känner er närvaro, det är som ett slags mentalt band. Jag vet att ni finns. Det är som slutscenen i The Matrix... *haha*
I know you´re out there and I´m going to find you!