Lättad

Jag fattar inte varför jag alltid ska dra mig för att göra saker tills just innan det är för sent.
Att jag alltid måste testa gränserna.

Som nu med CSN. Jag har tänkt ringa i snart två veckor men varit skraj för att göra det.
Nu ringde jag, slapp köa och pratade med en jättesnäll Annie som bröt på den sötaste norrländska och hon sa att "Men går du på socialbidrag ska du inte betala tillbaka nånting alls. Vi behöver bara intyg från socialkontoret för varje inbetalningsdatum som står på CSN-räkningen".

Det var inte så svårt, och jag känner mig otroligt lättad nu.
Jag ska ställa klockan imorrn och ta mig till det trevliga fult grönmålade kontoret fem minuter härifrån för att skaffa ett intyg från socialen (Eller det mkt finare namnet - jag menar, vem försöker de lura egentligen?- "sysselsättning och försörjning" a k a "försörjningsstöd").

Nu vaknade den där lusten igen, livskraften, jag känner hur glimten i ögat är tillbaka.


Jag nynnar på nån åttiotalslåt med Rick Astley, av alla mäniskor.
Jag var kär i Rick Astley på åttiotalet. Har två LP-skivor med honom.
Det är vissa stunder som får mig att sakna en skivspelare mer än andra. Nu vill jag spela för sovande grannen ovanför. Rick Astley - Never gonna give you up. På hög volym.
För att alla förtjänar en revival. Även Rick.