this is a journey into....
Igår ringde min arbetsförmedlare men jag kunde inte svara för jag var ju långt hemifrån och dessutom blev jag så överraskad att jag nog mest hade sagt en massa skit. Så nu idag måste jag ringa henne och skylla på något; taskiga batterier på mobilen, vilket inte är helt osant eftersom de är rätt kassa numera och hade hon tänkt prata länge så hade de tagit slut.
.
Men fan, jag VILL inte ringa. Jag drar mig alltid för sånt. Till CSN ringde jag i sista sekunden och trodde de skulle begrava mig, minst men det var ju hur lugnt som helst.
D har rätt i att jag målar fan på väggen. Det gör jag ju. Men det är grundat på någon slags Lena-undanskuffad känsla av verkligheten. Det där att falla en gång och inte kunna ta sig upp riktigt. Även om man reser sig.
Fast nu låter jag patetisk. Som jag nyss, ganska ironiskt, skrev till Crrly: "BUHU, stackars Lena".
Det är inte synd om mig. Jag är bara så förbannat rastlös och behöver någon i stil med Z eller K-kvinnan som talar mig rätt igen. Kvinnorna med insikterna och klarsyntheten. Inte de käcka uppmaningarna eller Kom igen Lena! (bra låt, dock) utan de där "Men har du tänkt på att....".
Men.... Det är bara det att jag emellanåt fastnar i grubblerier och nu såhär när man faller in i det igen har man ingen som kommer och tar emot en halvvägs och drar upp en igen innan man kletar in sig totalt.
Det är bara en sådan morgon nu. När man inser sin egen fögänglighet;: vem minns mig om hundra år, vart ska jag ta vägen nu, vad håller mig kvar här egentligen, vad är det man ska sträva efter och ska man vara sådär impulsiv hela livet och se om man faller och rycka på axlarna om man gör det men resa sig och borsta av sig?
Eller ska man ta varje steg i beräknad försiktighet och tänka att ingenting kommer lösa sig, trots allt hopp man bär på?
Det funkar inte för mig. Jag är inte sådan. Jag vill rusa på, på alla plan i livet och nyfiken nosa på nya saker hela tiden, och nu när jag känner att jag inte kan det, eller har kunnat göra det på ganska länge, så stelnar jag till.
Jag tror det är dags att fortsätta den senaste veckans resande med en resa inåt.
.
Men fan, jag VILL inte ringa. Jag drar mig alltid för sånt. Till CSN ringde jag i sista sekunden och trodde de skulle begrava mig, minst men det var ju hur lugnt som helst.
D har rätt i att jag målar fan på väggen. Det gör jag ju. Men det är grundat på någon slags Lena-undanskuffad känsla av verkligheten. Det där att falla en gång och inte kunna ta sig upp riktigt. Även om man reser sig.
Fast nu låter jag patetisk. Som jag nyss, ganska ironiskt, skrev till Crrly: "BUHU, stackars Lena".
Det är inte synd om mig. Jag är bara så förbannat rastlös och behöver någon i stil med Z eller K-kvinnan som talar mig rätt igen. Kvinnorna med insikterna och klarsyntheten. Inte de käcka uppmaningarna eller Kom igen Lena! (bra låt, dock) utan de där "Men har du tänkt på att....".
Men.... Det är bara det att jag emellanåt fastnar i grubblerier och nu såhär när man faller in i det igen har man ingen som kommer och tar emot en halvvägs och drar upp en igen innan man kletar in sig totalt.
Det är bara en sådan morgon nu. När man inser sin egen fögänglighet;: vem minns mig om hundra år, vart ska jag ta vägen nu, vad håller mig kvar här egentligen, vad är det man ska sträva efter och ska man vara sådär impulsiv hela livet och se om man faller och rycka på axlarna om man gör det men resa sig och borsta av sig?
Eller ska man ta varje steg i beräknad försiktighet och tänka att ingenting kommer lösa sig, trots allt hopp man bär på?
Det funkar inte för mig. Jag är inte sådan. Jag vill rusa på, på alla plan i livet och nyfiken nosa på nya saker hela tiden, och nu när jag känner att jag inte kan det, eller har kunnat göra det på ganska länge, så stelnar jag till.
Jag tror det är dags att fortsätta den senaste veckans resande med en resa inåt.
posted by vandrarvild at 22.2.06
2 Comments:
åh. jag vet precis vad du menar med att göra allt i sista sekunden och tro att folk ska lemläsa en. det brukar ju gå betydligt bättre än så. skönt att veta att det är någon mer som överdriver. :)
Du är sån du med?! Härligt. Varför håller man egentligen på sådär? Helt onödigt. Men man gör det ändå.
Skicka en kommentar
<< Home