frihet genom insikt

Ännu en insikt; jag vet inte hur de kommer men när jag vaknar har jag dem i alla fall, och idag kan jag lyssna på alla låtar som jag inte kunnat höra sen i tisdags morse.
Men det jag kände var att man inte kan skydda sig från eländet. Det vet jag ju, men det var ändå en insikt jag fick. Man kan inte skydda sig från sorgerna eller eländet eller kylan. Man kan inte undvika hjärtesorg eller hunger eller trötta fötter.
Vill jag det då? Det är klart att man vill undvika sådana saker av ren självbevarelsedrift. Men vill man vara helt skyddad?

Jag vill inte det. Jag vill veta hur det går sen. Jag vill veta om jag överlever och om jag reser mig. Och om jag inte gör det så kommer jag ändå resa mig.
För det är det jag alltid gör. Jag är nyfiken på den här Lena-historien som råkar vara mitt liv.

Vi pratade om en sak igår, D och jag, och nu när jag vaknade kände jag hur jag gjorde mig fri från en sak han påpekade då. Det var bra att han sa det; själv hade jag sett det men var fast i det. Och idag är det borta på ngt sätt, jag vet inte hur det funkar det där. Jag bestämde mig bara för att jag är en annan slags person.Så inatt när jag satt där kände jag hur styrkan återvände, den där lite kaxiga styrkan, den där nyfikna " Jag vet att jag kan och nu ska jag visa det"-styrkan

Dessutom, även om det inte är riktat till D på något sätt, så känner jag idag att jag är fri att göra vad jag vill. Jag är inte bunden till honom mer än på de sätt vi själva bestämmer. Jag är fri att bara vara. Jag har alltid tänkt mig att kärlek i alla former kräver olika former av band
men jag har fel där, har jag inte?

Jag vet att jag kommer att få vara med om den där stora kärleken. Det bara är så.
Jag säger inte att det är D. Vad som än händer så är han en underbar människa som hela tiden inspirerar mig till nya saker, som lurar mig att skratta och alltid lyckas med att göra mig lugnare.
Vad som än händer så är jag djupt tacksam över att få ha varit med om honom nu, i den här tiden när vi båda behövde det så mycket. Vad som än händer så kommer han att vara en vän som jag känner att jag faktiskt kan säga allt till. Det är kärlek i andra former inblandade. Även om jag nu lätt skulle kunna bli kär i honom. Men... 47 mil, vi kanske skulle se varandra varannan månad. Om ens det.
Det känns inte så vettigt, som att frivilligt utsätta sig för plåga: "Här, mitt hjärta till allmän beskådan, jag fäster det på rockslaget, du kan plocka ner det när du vill, det är okej om du trampar på det och förlöjligar det. Det är smällar man får ta."