Mod

Det är K-kvinnan som återigen får mig att inse detta:
Jag är en jävligt modig människa under all ledsen feghet.
Jag är Lena som flera gånger flyttar till städer där jag inte känner nån
som bestämde mig för att behålla barnet fast jag var pank,
som klarade mig igenom missfall och allt det som kändes tungt efter det
Jag är Lena som åker iväg för att träffa nån som jag känner via nätet
och inte ens vet när var eller hur jag ska ta mig hem och rycker på axlarna åt saker och säger "Det ordnar sig alltid" vilket det ju alltid gör, allt det bara för att jag vill se vad som händer för att sen lyfta på ett ögonbryn och säga "Intressant!"

och nu när hon sa till mig häromdagen att om inte D och jag ses snart så kommer ni vela i evigheter (sant) så jag kände att det var dags att vara modig igen så jag köpte biljett och var paranoid i en timme tills hon kom online igen och sa "Men det är ju ROLIGT ju, vilken grej att ni ska ses! Ni kommer säkert ha kul och annars kan du se det som ett äventyr, du får ju resa och se en ny stad och träffa nytt folk" (mina egna ord, hon använder ett bättre språk rakt av där mitt eget svajar och ibland nosar bland de lägre stående orden likväl som de uppe bland molnen)
och nu känner jag det jag med;

Man kan inte ta så allvarligt på livet.
Att oroa sig för en massa saker löser ju ingenting.
Man kan inte ta för allvarligt på saker som man inte kan kontrollera.
Istället måste man se till att ha roligt. Och det kommer jag alla gånger att ha när jag träffar D.


I rest my case.
I alla fall tills jag har ätit.