panik-light

Jag är rädd att jag kanske orsakat en lätt panik hos D idag genom att berätta att jag eventuellt kommer till hans stad på måndag eftermiddag.
"Men om det inte är okej med dig så kommer jag ju givetvis inte"
"Jo, det är klart det är! Men... Det ser förjävligt ut här... men det bryr du ju dig inte om antar jag"
"Nopes. Jag kommer ju inte ner för att kolla in din lägenhet direkt. Jag kan fråga K om jag kan sova hos henne"
"Nej, det är lugnt, jag bara...." Jag kan höra hur han funderar, beräknar tid; vad hinner han göra, vad kan han stunta i att fixa. Han säger "Eller, äh, du skiter ju i hur det ser ut här ändå så, säger du ju."
"Ja".
Han renoverar hemma. Han har, vad jag har fattat det som, inga möbler framme och det han har är inmosat i sovrummet. Han säger att han inte vill ta hem folk men om jag kommer dit så släpper han ju in mig. "Tack!" Säger jag och skrattar lite. "Du är alltför vänlig."

Sen när de tankarna lagt sig och det gått någon timme så fryser jag till när jag inser:
Det skulle kunna vara över om mindre än en vecka. All tid vid datorn och msn, alla samtal med honom och allt annat som har med honom att göra. Om det tar slut sådär: vad gör man då, vad gör man sen?
Vad har jag gjort förrut? Jag hade en liknande historia med en kille för fem sex år sen, men då var det jag som backade och vi var vänner ett tag efteråt. Men saknade jag att prata sådär med honom?
Nej. Jag gjorde inte det, för det kändes inte rätt.
Med D är ju alternativen som med alla andra som man träffar i verkliga livet; Vi antingen gillar eller avkyr varandra. Eller så gillar en av oss den andra mer.
Det finns inte många andra alternativ.
Vi har redan konstaterat att vi skulle vara vänner, så det skulle ju inte bli ett stort hål direkt, och om vi mot förmodan skulle avsky varandra så är det ju inte saknad man skulle känna, snarare lättnad. Illusionerna är vi redan medvetna om och diskuterar.

Det är bara det att jag, som emellanåt är cynisk bortom alla gränser, numera mest tycker att killar i stort är kåta idioter tills motsatsen är bevisad.
Jag hade inte väntat mig att jag skulle bli såhär insnärjd i en annan människa. Jag hade inte väntat mig att han skulle vara vettig rolig klok, smart och så lik mig på så många sätt att vi numera kommenterar det lite lätt som "läskigt" när vi träffar rätt för tusende gången.

Men, inser jag ju samtidigt, jag vill hellre veta än att undra.
Hur som helst har jag varit med om honom såhär, och jag skulle aldrig vilja byta bort det.