störd

Alltså, jag vet, man borde verkligen inte bry sig, men när människor i bil tutar på mig helt utan anledning (som jag tycker) blir jag verkligen STÖRD.
Det var när jag skulle över vägen, bilen var långt borta, jag såg den ju men ryckte in vovven nära mig för att vara säker på att ha koll på vart den var och så tutar bilen mitt i allt, fortfarande en bit bort, och föraren ser ut som en typisk berra och han glor och hytter med näven åt mig (han var inte ens 80 år, kanske 38) när han passerar, ser argt på mig som om han varit nära att mosa vovven under sin skruttiga volvo. Det var han inte. Långt ifrån. Men jag gick i säkert tio minuter och var skitstörd på honom, berriga jävla idiot i sin marinblå jacka i sin fula volvo i sina fula brillor, idiotjävlagrabbhalva.

Men nu när jag inte kan sluta frysa och huvudvärken inte går över trots alvedonen
så inser jag ju att jag är irriterad som fan över saker för att jag inte mår bra. Det var ju inte honom egentligen.
Men det är honom jag muttrar över, han blev med ens bilden av ALLA idiotmän i sina fula bilar som tror de kan ta över världen. Han blev den där stereotypen av "Mannen-som-man-emellanåt-hatar-för-att -han-står-för-allt-som-patriakatet-är".
Orättvist av mig. Jag vet.

Samtidigt blev jag rätt medveten om hur bräcklig jag är, men om jag håller på att bli sjuk (igen!) så är det inte så konstigt heller.