som brinnande småbarn

Ja just ja: Syrran läser ju bloggen nu.
Ja, Jocke var den där snygga killen med bilen. Efter att han hade hotat mig och stormat ut från min lägenhet mitt i natten ringde jag Suzanne och grät i säkert två timmar.
Sen var jag ledsen en dag, sen skitförbannad och sen var det över: Sajkon ska man släppa som napalmbrinnande småbarn. Jag var inte ens kär i honom, gjorde ju slut efter halva tiden, blev ihop med honom sen igen och jag vet verkligen inte varför. Jag minns i alla fall att det INTE var p g a sexet....(evil-Lena som avslöjar sånt på bloggen? Än sen.)

Jag ska SOVA nu. Klockan är bara ett men jag ska tvätta om sex timmar och sen kommer faktiskt Kapten P på besök imorrn och jag borde väl i alla fall diska innan dess. Sen att det kommer hänga nytvättade trosor på tork överallt här hemma överlever han nog.

Föresten pratar jag med Återvändsgränd på msn nu. Jag tror jag luskat reda på hans förnamn. Kanske. Nej, jag avslöjar inget.
Igår natt pratade jag lite med Silverfisken. Klok sak det där.

och nu ska jag inte prata mer med någon alls.

spindel i morgonrock

Okej att mitt ex Jocke var en smula kontrollerande och skapligt sajko när vi gjorde slut och jag tänkte ringa snuten för att han hotade att döda mig, men jag är i alla fall tacksam att han köpte mig en morgonrock i julklapp för den är så jävla skön att jag har funderat på att starta ett förhållande med rocken i fråga genom att aldrig ta av mig den igen.

J. var för övrigt exet som kommenterade saker jag berättade med ett 'Det där tror jag inte på", som när jag berättade om en vidrigt stor spindel jag sett på David Letterman, en sandfärgad spindel som ska finnas i sydafrika och som har en sådan kraft i sitt bett att de skulle kunna bita av benet på småbarn. Den var inte giftig, bara jävligt aggressiv. På showen var den instängd i en glasbur för de kunde inte gärna släppa lös den för den attackerade glaset bara om man rörde sig en bit i från. Den ställde sig på sex ben och höjde två tillsammans med den där vidriga munnen och nån slags huggtand och de filmade den nära och jag drog upp fötterna i soffan för säkerhets skull.

J trodde jag ljög. Jag tror det var så han sa "Jag tror du ljuger, det där tror jag inte på".
Jaha ja....

Jag tror att det är pojkar som Jocke som uppfann härskarteknikerna.

...

(nej lena du ska inte läsa dina bloggar från mitten av augusti till mitten av september igen, blockera alla minnen. kasta omkull allt.
kasta ut det
radera............. krossa till stoft och blås bort det från din hud
gör det igen

igen!)

Diagnos

Här och nu: Jag har funderat på en sak. När jag var som sjukast(fyra år sen) och hade ett blodvärde på 52 och vägde 50 kg och revbenen stack ut åt alla håll och jag var likblek: då hade jag blåsljud i hjärtat för att det inte fanns blod i kroppen.
De försvann sen när jag blev friskare igen, men jag gick ändå med dem så pass länge att jag nu är lite orolig att det kanske är nått som blev fel med hjärtat. Jag har ont där ibland, jag vet att det är för att jag är stressad, men det kanske är så att det kombinerat med det tidigare blodlösa blir farligt?

Vad tror ni, är jag paranoid eller ska jag ta en alvedon och gå till läkare?

Hångelvänligt

Förra veckan skrev jag om en bekant som jag mötte på stan, som jag, medan vi pratade, kom på var totalt hångelvänlig.
Idag läste han min blogg och undrade om det var honom jag menade.
Givetvis sa jag sanningen. Man kan ju inte vara en fegis jämt.

Han verkade i alla fall bli glad.

bloggbakgrund

Jag ska byta bakgrund på min blogg men då måste man ju spara alla länkar och sånt man lagt in, förmodar jag? För säkerhetsskull tar jag hela koden och kopierar in den i ett word-dokument eller nått och sen byter jag runt lite och ser hur det blir. Så om nått ser skumt ut så är det jag som fixar lite med sidan.
Eller så ska det bara se konstigt ut...

Big Bill

Hm, vad är smartast att inte betala när man har alla stora räkningar på samma månad: Försäkring, nja nej, den vill jag allt ha.
Hyran, nejnej, dumt att hamna snett med en privat hyresvärd, och jag vill bo. Elen, nejnejnej.
Telefonräkningen? Hmm... jag kan dela den, men om jag gör det så ska den sista räkningen där vara betald samma månad som nästa räkning kommer.
Kanske fråga pappa om han vill skjuta till lite så kan jag betala halva nu och halva nästa månad? *funderar*

Jag antar att jag får skippa mina älskade Nemi- tidningar :(
*gråter blod* Eller ge fan i att äta.
Det blir ju i allafall inget inköpt på stenmässan i helgen. Fan, jag vill ha en pyritsol.

Det här är ganska spännande faktiskt. Vad som händer utan pengar, om man kan äta eller inte.
Men nu vill jag istället se vad som händer MED pengar, för jag kan det här med att vara fattig nu. Plus att min garderob måste uppdateras som fan. Den där tunikan på Indiska har mitt namn på sig, och nånstans finns de där byxorna jag vill ha med.

Granne

Nu har grannarna kommit hem från bröllopsresan: hon går med så tunga steg att man inte kan undvika att höra vem av dem som är hemma. Killen går helt annorlunda. Hon stampar verkligen. Som om hon är arg hela tiden eller har betongskor.

Det var ganska skönt att inte behöva bry sig om ifall nån hörde mig om nätterna med musik och teve....Jag är nog inte alltid så grann-vänlig. Villabarn som man är.

Buffy-nerd

Okej, jag är en Buffy the vampire slayer-sucker, jag erkänner. Jag vill ha alla säsonger, extramaterial och allt på dvd trots att monstrena är plastiga och en del avsnitt är lama som fan. Men det är ju så BRA!!!
När jag ser musikalavsnittet ryser jag längs med hela ryggraden. När jag hör musiken till det blir jag svag i knäna.
Och ju mer jag ser på alla avsnitt i hela serien, desto mer skrattar jag för det är jävligt roligt.
Förra året drog jag med två av mina vänner i min 'Buffy-love', vi satt och dreglade över Spikes rumpa och kindben och följde serien likt dreglande slavar fastspända vid min lilla teve. Popcorn och te var vår enda föda.

Jag är en Böffi-nörd. Och stolt över det.

Natt

Regnet på gatan har torkat. Jag vet att jag snart kommer höra hur porten slås igen efter tidningsbudet, jag kommer mer att ana än se hur mörkret sakta ändras från svart till mörkblå till ljust grå.
Det här är de tysta timmarna mellan sömn och vakenhet.
Det här är de tysta timmarna mellan fantasi och medvetenhet.
När himlen blivit grå är jag långt härifrån.

Cindygumman

Jag hade en hund en gång.
Hon dog när hon var nästan 15 år.
Jag var 21 år och hon hade funnits i nästan hela mitt liv.
Hon var min bästa vän alla de där dagarna när jag letade platser att dö på, hon var den som drog mig vidare, höll mig kvar på jorden. Hon var den som fnös som svar på en del frågor jag ställde, och skällde svar på andra, den som värmde mina fötter och alltid mötte min blick med öronen lite lyftade.

Ibland när jag är lite ledsen känner jag hennes svans svepa över mitt ben och jag har ofta somnat med hennes värme och tyngd mot mitt täcke. Hennes nos har buffat mig vaken i badkaret.
Jag har gått vid platsen där hon är begraven och hört hennes skall eka mellan träden innan jag ens visste att det var platsen hon låg på.

Jag saknar henne dagligen men hon har aldrig lämnat mig.

Söstra mi

Min syster har börjat läsa min blogg. Det är rätt kul. (Men ge för FAAAN inte adressen till mamma och pappa! Då lägger jag ner och startar om under nytt underligt namn.)
Jag försöker desperat minnas alla konstigheter jag har skrivit som min syster kan läsa men det är för många inlägg för att jag ska ha nån koll alls.
Men att själv gå tillbaka och kolla bland det skrivna är något av en nostalgi-tripp, fast inom en närmare dåtid.
Systeryster får tycka och tänka som hon vill: jag skriver för ingen. Egentligen.

Snart ska jag på bio och se... vad det nu var för film. Tror jag sett den, Selma Blair är med. Undrar om det är den där filmen när hon blir knullad mot väggen av sin lärare. Sånt minns jag alltid med filmer. Pervo-Lena.
Men den såg, i så fall, jag för inte så länge sen. Nån som dejtar nån utvecklingsstörd kille? Fan, det är nog den ändå.
Jaja. Minns inte ens vad jag tyckte om den så den måste varit rätt menlös.

Fick ett sms av P nu: 'Jag tror den där bloggen kommer avgöra framtiden.' om mitt förra inlägg.
Yeah, right bäjbi, cause I´m Godess almighty!

En snällare blogg om P

P sa att när man anpassar sin dag efter teve- och radioprogram så borde man skaffa sig ett liv.
Plötsligt blir mottagningen jättedålig på min telefon: 'Jag höööör inte! lalalalalalaaaaaa! Vad säger du, hallåååååååååå?!'

I samma veva pikar jag honom för att han låter grinig. Han är inte grinig, snarare trött. När han är trött muttrar han och svär och säger ord som är kopplade till fekalier. Det är rätt roande att lyssna på.
När han inte är trött är han jätterolig att prata med - skulle jag annars prata med honom så mycket som jag gör om jag tyckte han var elak, dryg och korkad? Jag står ju inte ut med korkade människor. Bittra, cyniska och ironiska människor däremot, de är mycket roligare.
Som P.
Han är rolig som fan. Han är en sån där, som Jesper med, som jag inte fattar varför han är singel. Fast om man hela tiden blir omtalad som en sådan person men ändå fortsätter vara just singel blir man nog rätt trött på det...

Jag tycker han kan komma och hälsa på mig nu i slutet av veckan men han vägrar komma om jag inte har en plan på vad vi ska hitta på.
Så jag gör en:
Vi kan börja med en fika, gå hem till mig, göra käk och han kan klaga mer på min filmsmak som han redan klagat på. Jag kan säga att han har dålig smak i böcker och pratar konstigt.
För det gör han.
Han låter som Kurt Olsson.
'GÖTT' säger han också, ganska ofta. Och 'liksom' (och varje gång han säger det säger jag det med, för att påpeka. Jag är SÅÅ dryg av mig.)
Och varje gång vi ringer och ska prata i några minuter så blir det två timmar för vi har haft saker att prata om eftersom vi är bittra, cyniska och intelligenta människor som vet hur världen borde se ut och vad som är bäst.

Sen sa jag att i min plan ingår att visa lägenheten där jag blev av med oskulden och platsen där jag lärde mig att röka, och så slottet såklart, och andra platser som är bra.
Nu har jag ju en plan.
Han kommer inte dyka upp i alla fall för jag ska iväg hela dagen på lördag på 'Sten- och Kristallmässa' i Västerås, och vill han inte följa med så får han väl åka hem, jag är hans enda Örebro-vän. Jag tycker han kan följa med oss dit. Då har han ju sett lite av V-ås med. Och sen när vi kommer hem från V-ås kan vi gå på nån krog och hitta på historier om människorna vi ser eller nått. Skitbra.

Jag hävdar fortfarande att vi är olika men kanske inte så mycket. Vi hoppas i alla fall på att vi hatar varandra som fan när vi ses. Enklast så.
Det brukar ju bli ett av tre eller kanske fyra alternativ:
1: En av oss gillar den andra mer.
2: Vi hatar varandra.
3: Vi gillar varandra båda två. (och gör vi det så kommer vi att tillbringa fredagen med att hångla har vi sagt. *hehe*)
4: Vi kommer på att vi ska vara vänner för vi är inte attraherade av varandra alls och har mest kul ihop. Det vore bäst.

Men det är i alla fall dags att träffa honom IRL snart.

Spindel

Är det bara jag som är lite rädd för det gröna på tomaterna för att det, när det ligger i slasken utan tomat fastsatt vid den, ser lite ut som en spindel?

Iris

Jag har låtar med en grupp som heter Iris på min dator. Låtarna heter 'Appetite' och 'Lands of Fire'.
Men vem har skickat den, och vart får jag tag på mer? :
Det är ju bra juh.

I hörnen flyende

Föresten undrar jag om det inte är lite roligare att ha stökigt hemma än att ha städat, som jag har nu. Det behövs lite liv i vardagen, lite i hörnen flyende dammtussar och uppslagna böcker och kvarlämnade kolapapper.
Det behövs lappar med snabbt nerkrafsade telefonnummer och temuggar som man inte hann dricka upp på vägen ut. Det behövs spontana besök med choklad i en påse eller ett på kylskåpet uppsatt vykort med ett hjärta på där någon skrivit 'Nu traskar du runt i mitt huvud igen'.

Allt

...och mitt i allt inser man att man faktiskt har ett liv som man inte gör mycket med utan bara driver bort med trista dagar.
Jag vill lära mig nya saker men vart börjar jag? Vad vill jag lära mig. Att säga ALLT! är att kväva lusten. Jag vill in och pilla på en sårskorpa någonstans, se om det blöder eller om kunskapen är följsam, jag vill bläddra i böcker jag aldrig tidigre dragit ut från hyllan, vill göra något nytt, läsa en bok, skriva en sång, sjunga offentligt(nykter), ha knallrosa hår.
För att se hur det känns.

För att se om det känns.

Newbie

ÅÅÅÅÅH va Scrubs är en bra serie.
Sjukt bra.
Me love.
Hade jag cd-brännare på datorn skulle jag hämta hem varje avsnitt och kolla på dem om och om igen (ja, de tar ju plats på datorn, skulle bränna dem och ta med dem till alla som inte insett hur bra serien är, hjärntvätta dem till de älskar dr Cox lika mkt som jag gör).

Åh, all denna mängd humor, och så lite tid!!!

Illusioner

Människor brukar i allmänhet kunna tycka att jag är alldeles för på när jag säger att jag vill träffa dem efter några dagars samtal på nätet.
De säger att man ska lära känna varandra bättre innan, men jag är av annan åsikt. Jag lär inte känna nån på riktigt genom nätet. Jag lär mig veta vad de tycker och hur de använder orden, men människan är för mig helt statisk och platt:

...det har med illusionerna att göra. Nej jag känner dig inte för jag missar minspel, gester tonfall och leenden. Jag missar rörelserna som för dina händer mot ditt ansikte när du är bekymrad eller pratar om nått som är för stort att greppa. Jag vet inte hur du håller i en mugg eller om du sträcker på dig när du går eller möter min blick när vi pratar. Jag kan se bilder på dig men vet inte hur ditt ansikte rör sig när du skrattar.

Jag missar allt det som är essensen av en människa, eller kärlen som mänskligheten och personligheten ryms i.
Det man ser är bilden av bilden som människan ger. Det är illusionerna man förundras av, och människans förmåga att upprätthålla dem.
Inte den egentliga människan. För det finns så mycket mer.
Därför vill jag träffa dem dig alla.
För att det ska bli mer än ord, för att jag behöver rörelsen i deras liv med.

Kinder-överraskning

Nu har jag sett Snatch.
Den var okej, men hunden med pipleksaken i magen var fan bäst. Som värsta kinderöverraskningen. Husdjur och leksak i ett. Klappa den på magen så piper den. En sån vill jag ha i julklapp.

tisdag 27.09.05

..relativt nyvaken och posten kommer rasslandes ner på hallgolvet. P har skickat en film som han säger att jag bara MÅSTE se.
FullStop har skickat mig en NEMI-tidning.
Min nyvakna oro är som bortblåst; jag barrikaderar mig mot yttervärlden en dag till och stänger av alla ljud: Film. Nemi. Klockan är tio. Kan det börja bättre?

Hittade dessutom en ny blogg jag vill följa. Och en som jag vill följa men inte orkar läsa ikapp för de är produktiva som fan så jag skiter i det, måste ha nån gräns dragen på hur mycket tid jag kan lägga ner på det här.

Vaknade med tre nya novellidéer. Det var några dagar sen det skedde. Känns bra, skulle kunna ge ut tre novellsamlingar på en gång, om jag hittar ett förlag som gillar blandningen mellan 'normala' handlingar och övernaturliga sådana. Jag har ju som sagt en förkärlek för lite övernaturliga saker; stephen king/koontz/lovecraft/poe/hoffman-uppväxt som man är. Det är dessutom så in i helvetes kul att skriva dem.

På Nemitidningen är det Nemi med ett halvt vargansikte. Underbart. Vargar är mina djur.

'Den som inte kan tjuta hittar aldrig sin flock.'

Choklad

Det blir en bloggnatt tydligen. Jag borde sova snart, klockan är efter två, men måste bara beklaga mig: jag har ONT i halsen. Om nån vill bli sjuk till helgen och innan dess hångla lite är det bara att höra av sig. Well, come on baby, I´m ready!*

Söta mammsen kommenterade föresten min Charlie and the chocolat factory-affisch som 'fin!'. Sen sa hon 'chocolate' som det heter på franska. Hon har sett filmen 'Chocolat' (?) flera gånger. Jag rättade hennes uttal. Hon visste vilken film det var i alla fall. 'Charlie and...' alltså Hon noterar sånt för hon kommer kunna använda det i sitt korsordslösande senare. Det vet hon. Hon är inte dum hon inte.

Min mamma. Hon som började kolla på Ally McBeal för flera år sen för att hon alltid ringde mig mitt i när jag bodde på internatet och vägrade prata så länge det sändes, så hon satte sig och kollade så hon kunde ringa igen när det var slut. Och fastnade. Och fortsatte kolla på de senare säsongerna när jag själv tröttnade bara för att de slutade med alla roliga effekter.
Samma mammsen som senare började kolla på 'Felicity' och var den som berättade vad som hänt när jag missat.
Söt.

*kommentar från 'American Beauty' när Kevin Spaceys karaktär ligger i sängen och frun säger att även hon har känslor. typ

Kryphål gör mig cynisk

... och jag kunde inte riktigt säga vad det är jag är ute efter hos någon som man skulle kunna bli kär i. Jag borde göra en slags lista, som en affirmation. Det måste vara någon som är rolig och kommunikativ. Någon smart en, jag står inte ut med korkade människor. Naiva får de vara, det är fint med hoppfullhet, men är de korkade vänder jag på en gång.
Sen skulle man ju kunna rada upp en hel del självklara saker: snäll, trogen, trygg utan att tråka ut. Utseendemässigt tilltalande(vilket inte säger ett skit för i slutänden ser man ändå bara glittrande ögon eller en skrattande mun).
Någon med visioner, som strävar någonstans.

men sen tänker jag på kryphålen i alla sådana önskningar; säger man 'snäll' så missar man att säga att han måste lukta gott. Säger man 'trogen' missar man att säga att han ska ha en kuk på mer än en halv centimeter så att man inte hamnar i sitsen där han inte kommer kunna knulla nån annan ändå; det skulle inte räknas som sex eftersom han aldrig kommer in riktigt.
Säger man 'trygg' missar man att han är trygg för att han tror han måste vara en fadersfigur... det där kan pågå i det oändliga. 'Glittrande ögon' kanske har med tårkanalerna att göra, och inte skratt och humor. 'En skrattande mun' kanske beror på att han har kramp i käkarna och måste flina hela tiden.

Cynisk? Jag?
Och jag är singel därför att......?

ansökan

Idag skrev jag en helt galen ansökan. Jag satt och skrattade lite när jag skrev den, skakade lite på huvudet och var medveten om hur den inte följer några direktiv jag fått om ansökningar.
Jag tröttnade på allt det där larvet "Hej, jag är en tjej på 31 som är intresserad av arbetet som..." som jag ändå aldrig skriver men alltid har i bakhuvudet ändå.
Skulle jag anställa någon skulle jag kasta sådana ansökningar på en gång. Lev lite.

Nu skrev jag en ansökan som var rolig, och om jag inte kommer på intervjuv på den så skiter jag i det: det kändes helt rätt i magen att frångå varenda ansöknings-norm och jag avskyr begränsningen för en ansökan är trist hur man än gör.

Jag visade att jag faktiskt har lite självförtroende och jag vet med mig att jag är smart nog att klara det jobbet och förmodligen skulle kunna ta över butiken om ett år...
Men ibland blir jag så trött på att man måste få in en fot för att komma vidare: Kom hit till örebro och starta företag med mig nu, Crrly-darlingen. Du med Jessica!
Jag sitter här med enorma kunskaper och är frustrerad som fan över mitt liv.
Något måste hända, och den här gången ska jag inte flytta någonstans.
Jag är hemma här.

Oh captain my captain

Föresten ringer jag och Kapten P till varandra varje dag nu, och jag tror det är för att vi inte skulle passa ihop alls.
Eller, jag tror inte det.
Han, å andra sidan, tycker inte vi är så olika.
Jag tycker det är lättare att prata med nån som jag ändå inte tror det kommer bli nått seriöst med. Han bor för långt borta och sen föredrar han katter framför hundar.
Bara det! Katter! Tssss.

Fast vi har sagt att om vi är tragiska singlar om några år så ska vi gifta oss(Jag överger min reservplan med Jesper för P's skull) och att vi förmodligen kommer att hata varandra. Eller så skulle vi ha skitkul för vi är ganska roliga människor. Vi skulle i alla fall skaffa varsin älskare/älskarinna.

När jag bangade på festen i lördags och hade en monstruös huvudvärk och inte tålde ljus så ringde jag till P. Hade tänkt säga "Tyck synd om mig, jag är full och har ont i skallen" men vi pratade visst i tre timmar. Jag låg under min tröja i mörkret, en värdelös värdinna för festen som pågick inne i rummet. Vad vi pratade om? Fan vet, jag var full. Han med. Jag vill minnas att jag skrattade en del.

Kapten P är min första stalker.
Jag mobbar honom lite för det. Det är kul, jag är lite smickrad.
Nu låter det mycket värre än vad det är; han är ingen stalker på riktigt.
Han läste min blogg och letade upp mig på en annan sajt bara, påstår att det är för att han gillar människor som tänker. Jag tror det är för att jag säger att jag inte är intresserad som får honom att tycka jag är så jäääävla charmig.
Fast det är jag ju.
Och eftersom jag vet att han läser det här så kan jag jäklas lite med honom. För att jag kan.
Han tycker i alla fall att jag är evil, oavsett.

Oh, captain, my captain

mammsen och pappsen

Mamma kom in hit och sa "Men vad BRA det blev när du flyttade om, så stort och fint, jättebra, visst är det?" och ställer frågan till mig som om jag inte möblerat såhär efter eget huvud.

Söta mammsen som handlade lite mjölmix och konserver till mig och hon och pappa gav mig en takkrona i present som jag genast ser potential i:
Man kan hänga saker i den: men vad? Om jag gör band av stenar och glasbitar i olika gröna nyanser skulle det passa in här.
Jag kan inte låta den vara 'All Ikea' [: ål ajki-ia] på samma sätt som jag inte kan låta vitt porslin vara vitt: det kliar i fingrarna att lägga färg på saker.

Mamma och pappa har levt ihop i 42 år. Det märks när de pratar, de är som Piff och Puff. Syrran och jag skrattade åt en sak de sa men vi kunde inte riktigt förklara VAD det var som var så roligt för de är inte medvetna om det själva; de fyller i varandras meningar och upprepar vad den andra just sagt som om de själva kom på det. De gör det utan att tänka, och när man är 31 och 37 år gammal och ser sina föräldrar hålla på sådär som man minns att de gjort sen man var en liten skitunge så kan man inte göra annat än att skratta.

Värre blev det när pappa lixom i förbigående säger, som kommentar till mitt lysrör i köket, att glas är äldre än plast fast han inte menade det som ett konstaterande utan mer som att min lampa är i glas, då är den gammal och då måste man skruva isär den vilket inte går att göra med plast.
Söta pappsen.

Söta pappsen gnällde över skedarna jag la fram, de där fina färgglada plastskedarna jag fick av Helena i lördags. Vi i familjen tar det inte på allvar. Vi käftar tillbaka "Det var ett jävla gnäll på dig, ät glassen med den skeden eller ge fan i det, det är bara att välja".
Då flinar han till. Han skrattar lite så att magen hoppar och kan fisa helt ogenerat bland oss och säger 'Åh fy fan' och går iväg medan vi andra säger 'Men va faaaaan!' och öppnar fönster och flyr fältet.
Söta pappsen som säger ÄH! , med stora bokstäver, om saker som han tycker är tjafsiga eller korkade att bry sig om eller slösa energi på. ÄH! Och så är det med det, då vet man.
Min söta pappsen är skitcool.

Mammsen har blivit coolare sen jag flyttade tillbaka till Örebro, hon vet att jag inte går att ändra på, jag är inte som syrran som lättare ger efter; blir jag sur ger jag fan i att ringa dem på ett tag; jag har tydligt dragna gränser för mina föräldrar, men jag skulle inte berätta flera av sakerna som pågår i mitt liv för dem, för det är mitt liv.
Men emellanåt är det bara så jävla kul att träffa dem, om så bara på fika eller när vi allihopa ska komma med goda råd om upphängning av lampan eller vi ska bada eller ta en promenad i skogen och ha picknick. Jag är glad att jag flyttade hem igen för deras skull. Jag hade ingen aning om att jag hade saknat dem så här mycket.

Min syster kräver ett helt eget inlägg tror jag, en annan dag.

Jagad dyblöt narr

Jag är så IN I HELVETETS frustrerad över saker, över livet.
När jag pratade med Kapten P igår(min 'sugar daddy' (jamen, hans efternamn låter lite som godis)och totala motsats) kunde jag inte ens säga vad jag är frustrerad över, han lät bekymrad fast han inte känner mig så bra ännu, men jag sa att något måste ändras, något måste hända snart, jag trampar vatten och vill inte drunkna.
Jag inser emellanåt att jag faktiskt gillar att leva men ändå försöker ta död på mig själv hela tiden, i smyg, på lång sikt.
Mitt liv är fullt av kitschiga liknelser som jag inte vill ha att göra med; jag är en jagad dyblöt narr. Om jag vore lite mer naiv skulle jag tycka det var spännande.
Och mitt i min frustration över vänner och livet ramlar T in och ställer till det ännu mer, sen andra människor, och jag har inte ens vett att behandla dem bra utan rusar vidare, mer och mer irriterad över sakers tillstånd.
Jag kan inte fortsätta som jag alltid gjort. Jag måste släppa taget.

spring tills du stupar

En gammal text som jag ibland återvänder till för att hitta rätt igen. Den kan inte läsas för ofta:

"Förvånat hamnade jag framför mina egna ord, häpnade över styrkan i dem:Jaha, är det jag som är sådär klok, jag som är så vis och lugn i mina ord, varför kan inte blodet rusa sådär när jag är rastlös, varför kan inte orden blöda sådär när jag vill att de ska blöda, utan mina ord blir jag plötsligt liten och svag, omedveten om att de alltid finns i hjärtat, det starka vilddjurshjärtat med rent blod, för att genom trädkronor se natthimmelen spegla stjärnorna tillbaka till mina tankar, att låta vilddjuret känna lukten av de andra, de som väntar på mig att jag ska återkomma till dem.
Du är inte den som ska stanna kvar i det lilla rummet, med de svarta och grå kläderna, du ska vara där skogen glesnar till en yta av äng och vatten.
Du ska skratta högt åt allt du tycker är roligt, så magen hoppar! Du ska släppa ut håret och inte bry dig om ifall klänningsfållen får en fläck. Du ska vara den som tänder ett ljus i fönstret för dem som inte hittar vägen.
Du ska vara den som regnet faller ljudlöst på, som vänder ansiktet mot himmelen. Du ska vara den som hoppar i vattenpölar om det är det du vill göra! Inte ska du sitta här bland åsikter som luktar skit lång väg och bland människor som tror de måste leva som lik för att vara viktiga i världen.

Inte ska du stanna kvar där ingen kärlek finns, du ska vara kärleken själv.
I ditt vilddjurshjärta vet kärleken hur den får plats. Inte ska du se dem i ögonen, de som vill ändra dig till något litet och krampartat skrattande, inte ska du sitta still när du hellre vill hoppa på ett ben, inte ska du tiga still när du hellre vill skrika. Inte ska du sitta stilla på en stol om du hellre sitter på kanten av bordet. Inte heller ska du gå samma väg som de om du hellre känner för att gå åt motsatt håll.
Du ska sjunga dig fri, du ska dansa och skratta, du ska le och älska så att hjärtat spricker och läker av sig själv. Du ska vara den allra största obegränsade personlighet som bara du kan vara, det största och vackraste du kan få dig själv att vara, utan deras krampaktiga försök och tvångströjor till hjälp.Alla de som vill ändra på dig, göra dig till en av dem, som vill att du ska begränsa dig och vara som dem; SPRING spring tills du hör hur blodet rusar i öronen, tills blicken din är svag och dimmig av ansträngningen, spring tills du stupar!
Säg ” Du kan ta allt jag äger, ta ifrån mig mina pengar och kläder, du kan säga att jag är en idiot eller en babblande fåne, du kan försöka ta ifrån mig min styrka och djupa tro, du kan försöka trycka ner mig och tala illa om mig bakom min rygg. Men du kan aldrig få mig och min själ, du kommer aldrig få mitt vilda hjärta att klappa för din sak. Du kommer aldrig att få min vilda själ att dansa efter er pipa. Det finns bara ett Jag, och original ska man vara rädd om. Bevara, behandla med största respekt och nyfikenhet. Lämna mig i fred....”

Sniken

Fan, jag borde ju givetvis ha önskat mig en stor OST av mamma när hon frågade om det var nått hon skulle handla med sig.
Nu kan jag ju inte ringa och säga det, det känns ju skapligt sniket('snålt' på närkingska). Fan.

happy birthday to...

Jaha. Då är man 31 år gammal.
Jag kan inte säga det högt för mig själv utan att flina till.
31. Trettioett år gammal(ung!) och jag åt nyss lite vuxen marsansås ut en stor blå skål för jag var vuxet sötsugen och det var det enda jag hittade som passade.
31 år och jag sitter skräddare på en datastol och har kläder på mig, och över det- morgonrock. Inga strumpor. Jag fryser om fötterna och drar i morgonrocken och byxorna för att de ska täcka tårna. En meter ifrån mig står byrån där jag förvarar strumporna. Det står en mugg te en bit ifrån min högra hand, på teven är det ännu en av de där tröttsamma polisserierna och nyss åkte en bil förbi utanför, den första på säkert två timmar.

Det är natten till måndagen den 26 september. Det är min födelsedag men jag kan fan inte minnas vem som har namnsdag idag (Enar?).
Om ungefär åtta timmar kommer min mamma ringa mig och sjunga lite innan hon ursäktar sig(för hon tycker inte att det låter bra men jag har ju hört den där rösten sjunga för mig sen jag var foster och säger inget alls) och säga: "Jag skulle be att få gratulera så mycklet på födelsedagen!" och pratar lite allmänt innan vi gör upp planer om vi ska ses idag eller senare.

De kommer förmodligen imorrn eftermiddag. Vi kommer skämta om att åren går men inte nämna saker som bränns. Jag funderar på att be dem berätta hur det var dagarna innan jag föddes trots att jag vet att de kommer blanda ihop det med syrrans födelse. De kommer hinta nått om att jag kanske skulle skaffa mig ett jobb och barn snart. Jag kommer sucka och säga att sånt är för idioter fast jag egentligen vill ha barn, i alla fall ett. Jobb kommer de i alla fall nämna.
Jag hoppas E och syrran kommer med.

Jag är 31 men känner mig som 24.
Igår innan festen så fick jag visa leg när jag skulle köpa cigg- fast med dilemmat att jag inte hade nått leg med mig eftersom jag är TRETTIOETT men jag borde ju i alla fall se ut att vara över 18?- men jag fick ciggen i alla fall.
Jag tar det som en komplimang.
Jag borde skaffa ett nytt leg. Ett vuxet leg.
Jag borde klippa av mig håret och skaffa mig en vuxen frisyr. Skaffa ett jobb.
Skaffa mig ett liv.
Fast egentligen vill jag mest ha nån att hångla med några dagar i veckan, och kanske en ny höstjacka som inte är så jävla tantig som alla de jag sett.
31 my ass. Jag är 14, jag vill ha kolsvarta ögon och skrika högt när ingen ser. Jag vill var en nagel i vartenda jävla öga om jag inte kan bli älskade för det jag är. Jag vill kunna sitta i fred och läsa mina böcker, gå på stan utan att bli antastad. Jag vill kunna yttra en åsikt med hög klar röst. Jag vill klä mig i starka färger och skratta högt. Jag vill krama och bli kramad.
Ålder har inte med det att göra.

Jag som har alla svar

'Har du läst hans dagbok?' frågar M och jag går in och läser.
'Det är ändå inte mig den handlar om', svarar jag,' så det kvittar.'
Men jag tänker på något jag sa till en vän inatt:
Jag är inte arg på honom längre.
Men tanken kommer ibland; hurdana vänner hade vi blivit, han och jag?
Han som befinner sig på platsen jag besökt flera gånger. Jag som emellanåt har alla svar där han har frågor kvar.

yinyang

...sen när alla har åkt och festen för länge sedan har tystnat är jag för mig själv, timmarna går vidare, jag plockar undan, plockar upp, städar rent.
Det skymmer och jag tänder lampor. Jag spelar ingen musik.
För en stund så vill jag ha det tyst omkring mig.

Jag minns inte vad jag tänkte på tidigare, vad det var jag ville skriva ner.
Det var nått om skön egenvald ensamhet, dagar i solen, vänner och hur jag är på min mörka sida av jaget just nu.

Det är i alla fall vad jag sa till Jesper när vi satt ute i solen efter att ha lämnat Helena vid tåget; man är olika personer, likt yin och yang, och jag känner mig inte som den ljusa Lena just nu, inte den lätta glada kreativa.
Jag är den destruktiva mörka, den som håller fast och kväver och förvägrar, den som tystar och håller tillbaka.
Det kanske bara har med tiden, som den är nu, att göra; jag behöver all energi jag har till mig själv, och det ger inte mycket plats för andra människor.

Jag har inte alltid varit sådan här. Jag brukar vara motsatsen.
Men jag antar att man måste vara medveten om sitt eget mörker innan man kan välja att vara ljuset.

Jag tror jag måste undersöka mitt eget mörker nu, jag kanske svävar bort ett tag men jag kommer tillbaka. Jag återvänder, reser mig.
Det gör jag alltid.

:x

Man ska tydligen tolka den här----> :x <---- smileyn som 'Mina läppar är förseglade' eller 'Nu försa jag mig visst' ?

Jag tycker mest den ser ut som 'Jag har ett rövhål i ansiktet'.

Gud

Tomy har en teori: om Lemmy(?) i Motörhead ´(eller vad nu bandet heter men jag antar att nån väldigt snart kommer upplysa mig om det?), att myten om honom att han dricker en liter whiskey om dagen är sann....
ELLER så är Lemmy gud.

Kyss

Föresten kommer inte Helena alls kl fyra utan kl tolv, hon ska gå på stan tänkte hon och vill inte ha med mig. Hm, jag misstänker något slag inköp av present till mig.
Jaja, jag måste köpa nått till henne med.
I alla fall ska jag träffa henne på stationen om en timme med extranycklar hit och sen tänkte jag cykla till Sofia men kom på att det är bättre att INTE cykla för jag ska leda hennes cykel från verkstan men kanske klarar jag av två stycken.

men fan, en TIMME bara.
Jag som sitter så bra här. Med winnerbäcks musik i rummet och skratt i magen för jag kom just på att han som jag mötte igår och hångelundrade om kanske läser min blogg. *haha*
Jaja, jag tänkte ju inte på nått underligt i alla fall, som att vilja kleta in honom med onämnbara substanser och sen skära öronen av honom. Sånt överlåter jag till de riktiga sajkona. Jag tänkte mer på... hångel.

Jag skriver om det hela tiden, jag vet, men näää, jag hånglar inte med vad som helst. Lite distans har jag nog kvar ändå.
Kanske. Jo. Jag menar... jo, det har jag. Japps. Men jag ser på hångel som ett litet flin i mungipan och ett ryck på axlarna; det där med att hångla grodor och hitta prinsar. Det är ju så lätt att kyssa nån.


Föresten har jag ett inlägg om armhålor på gång i skallen. Jag vet inte varför. Det bara ploppade upp när jag borstade tänderna.
Normalt? Fan vet.

ordning

Jag både avundas och avskyr ordningssamma människor. De som har totalt ordning på sina prylar kan inte ha mycket annat i skallen.
Det måste vara trevligt, att ha ordning i skallen med.


På tal om ordning vill jag ha en Ordning&Reda-butik här i stan. De har mina dagböcker där. De där 'billiga' 200-kronors tyginklädda olinjerade dagböckerna som jag älskar. Som har ett fint litet snöre som markerar vart man hålls. Mer sånt till folket: valmöjligheter. Och möjlighet att ha ett markörsnöre i en bok.

Fler butiker som borde öppnas i Örebro:
Lush (mitt badrum luktar skit sen jag flyttade från V-ås. Jag vill ha Temptation och den där apelsintvålen. Red Rooster, i 3 kg´s bitar. Minst.).
Lagerhaus(På Lagerhaus hittar man skoj plastprylar. Jag borde köpt den där flamingoljusväggen som fanns för nått år sen. Sen har de andra roliga underliga saker. Jag saknar Lagerhaus.).

Komiskt?

För andra gången på kort tid ser jag ett citat av någon Margaret Smith och eftersom det är lite roliga citat och jag inte har en aning om vem det är så googlar jag på henne.
"Female comedienne" står det på en av träffarna.

Jaha.

"I hate people. People make me pro-nuclear." är ett av dem. Det andra var något i stil med att det är läskigt med människor som hävdar att de är helt straighta.

törst

Kom nyss på (Och jag SÄGER ju hela tiden att jag måste ha en mat- och sovklocka!!!) att jag druckit ungefär ett halv glas vatten. På hela dagen. Mådde illa och fattade inte varför. Så nu ska jag dricka som fan. Och hoppas det hjälper nått.

Alltså, den här festen på lördag, jag har ingen aning om hur många som kommer eller vilka.
Innan varje fest är jag lite nervös att folk ska få det skittrist.(men det går snabbt över när jag blir full, fullare, fullast)
Men sen när den börjar är det ju ändå varje deltagare själv som får underhålla sig och mingla och snacka med folk de inte känner, det är väl själva poängen med fester, att man ska träffa nytt folk? De som sitter i ett hörn och glor och inte pratar med någon kan inte ha kul här, på en sån fest.
Det roligaste är nästan att blanda människorna.

I alla fall så blir det bra i slutänden.

sistasekundenLena

Sista-sekunden-Lena är i farten igen och bakar bröd samtidigt som hon ska göra ett fint födelsedagskort till H samtidigt som hon pratar med nån på msn samtidigt som hon ska kolla på teve.
Jag hade kunnat börja kl 18. Då satt jag mest och glodde.
Men inte då.
Livet blir ju så mycket mer intressant om man håller på såhär.

Uppföljning

Ni som med spänning följt mitt ost-sug i några veckor kan nu andas ut: Nyss köpte jag en hushållsost-halvmåne. Jag ska baka nu och äta nybakat bröd med ost på. Man måste göra det fint för sig själv. Och jag har varit kass på att äta den sista tiden. Ost! Åh.

Mötte en bekant på vägen till affären och inser plötsligt, när jag ser honom , att han ju är så in i helvetes söt och helt klart hångelvänlig. Han känns bra på något sätt. Kanske för att han är så öppen till sättet.
Jag vågade knappt möta hans blick för jag tänkte att jag nog skulle börja skratta och det hade ju varit... intressant att förklara det för honom; 'Jo, serru, jag bara undrade om du var trevlig att hångla med...'
Eller inte.


Nu ska jag fortsätta det här roliga: städa. Helena kommer imorrn vid fyra, och innan det ska jag träffa Sofia och hennes pojkar och jag tror hon sa att hon skulle bjuda på mat.
Maaaat! Sofia är dessutom glutenallergiker hon med. Det är bra det.

Dagar i vårt liv

"Days of our lives" är ett underverk av dåliga repliker. Jag har inte sett det på säkert två år men det har inte hänt speciellt mycket i serien sen dess, och de levererar fortfarande uttalade tankerepliker som 'I wonder if I should have married Jack' som om de lästes innantill och eftersom de säger dem högt hör nån det och använder det för att pressa personen på något evil manipulativt sätt.
För så är det under dagarna av vårt liv, de som passerar som sand genom ett timglas mot en åttiotalsliknande gryningshimmel.

Seriös fundering

Jag tänkte lägga ner bloggandet ett tag, alltså bara en dag eller två, för det känns mest som om jag fulbloggar och det hela blir ett spel för gallerierna(av någon anledning gillar jag det uttrycket; det säger en del om många saker.) och även om jag älskar att skriva och får beröm för det jag skriver så känns det hela emellanåt ganska urlakat och jag vet att jag kan göra mycket bättre ifrån mig.

Vi får se hur många timmar jag kan hålla mig.


Vaya con dios.

PeeTreee

Bäst på P3 är fan 'Krister'. Lyssna på det så ofta ni kan!

Ett slag för 'Carpe Diem'

När jag sa till Suzanne igår att killar är bajsiga så skrattade hon.
Jag vet inte om det var för att jag sa 'bajsiga' eller om det var uttalandet i stort som utlöste det hela.
Det som är så bra med att prata med henne att hon har ett sätt att lyssna på, som gör att man drar sina slutsatser själv precis efter att man kräkts lite galla på idioterna. Lite som Sokrates.

Hon sa att hennes ex J varit likadan vad gällde det här med energin och smellyboy. Fast där var det inte tal om en månads tid utan sex år.
Jag sa att jag är glad att hon redan upplevt allt och vet hur man ska avsluta det hela, så att hon kan berätta det för mig. Fast jag hade nog inte stått ut ens i en vecka till men ringt henne för att få veta hur jag skulle göra.
*chopp chopp.*
Smellyboy är inte bjuden på min fest längre.

Jag har gjort liknande saker innan. Alltid med tanken att 'om det är meningen så kanske jag och den här personen träffas igen i ett senare skede i livet och kan mötas på ett annat plan, ett annat sätt. '
Men vet ni vad. Jag tror inte jag har träffat nån av dem igen. Men det ska bli intressant att se om de dyker upp.


Dessutom kanske jag är 40 när de gör det och jag kommer fortfarande vara i Nuet och inne i mitt eget huvud på ungefär samma sätt som nu, och så en dag kommer man mitt i allt bara stöta på nått av sina spöken eller gamla älskare och se hur de åldrats eller skämmas över hur man själv åldrats; gamla minnen dras upp igen, man kanske inte låtsas känna igen dem.


Ju mer jag tänker på det, desto underligare tycks det mig, att tid faktiskt passerar och blir till intet, att minnen bleknar trots att man är mitt inne i dem och upplever dem så intensivt.
Tid passerar, människor dör och minnena dör med dem. En dag kommer jag betrakta mina händer och se hur de börjar se gamla ut. En dag kommer jag begrava någon jag älskar och se upp på himmelen och minnas att det fanns en dag när jag var ung när jag hade drömmar om kärlek och hur allt kändes evigt, så evigt att jag lät saker rinna ur händerna på mig, så eviga att jag tänkte 'Sen, senare' om allt och jag kommer även minnas hur det inte kom tillbaka.

SugarDaddy

Igår pratade jag med Kapten P på telefon.
Han är rolig. Nu ska jag försöka övertala honom att komma på festen i helgen. Jag sa vilken bokstav mitt efternamn börjar på och sen började han plöja igenom Eniro. Och hittade mig.
Men på msn började jag prata om annat när han frågade om efternamnet var rätt, jag snackade om min kusin: 'Jag gick i parallellklass med honom, visst bor han i Kumla?', och att jag visste nån som hette Lena med det namnet, ring henne!
Kapten P vågade inte. Inte innan jag sa att det faktiskt VAR jag som hette så.
Men nu är han modig i mina ögon. Min chopp chopp-kapten a k a SugarDaddy.

jag ger upp

Nu har jag gett upp att komma på vad jag ska göra i matlåda, så imorrn käkar jag kokt ägg och äpple.

Ibland är jag bara så jävla trött på att komma på vad jag ska äta. Ibland är jag så jävla trött på att äta VARJE DAG.

så med det problemet ur världen ska jag sova snart

Chopp chopp

Efter min Allvetande skräphögs-väns inrådan, hon är alltid full med goda råd, så har jag idag klippt alla band med smelly-boy.

Nu har jag choppat av dem med yxa, gjorde en ceremoni(eller vad man ska kalla det) med visualisering och av-choppande av band så att ingen mer energi ska gå från mig till honom, klippte navelsträngen och sen högg jag sönder resterna(med en stor yxa) och ur resterna växte det blommor vända åt mitt håll. Det kan bara vara ett bra tecken, ne cè pas?

Så nu går jag här och halvskrattar (för i det följande meditativa tillståndet hamnade jag på annan plats och de där keruberna som alltid tycks följa mig dök upp) och säger 'chopp chopp chopp chopp* ...

Chopp chopp chopp.
Med fet yxa. Energibandet från min kropp som gick ut drog jag in i magen på mig själv och sen ljusbubblan runt mig, som skydd. No more Ms Nice Grrl.

Min kompis sa att det är när man klipper(eller hugger till slamsor) energin är då de brukar höra av sig igen.
För de har ingen egen energi och vill ha den man gav dem, i stora mängder, alldeles frivilligt.
Hon sa att jag nästan till 100 % kunde vänta mig det.
Men mig får han inget mer av.
Chopp chopp

Och det roliga är att min mage känns bättre nu. Hel.

Slö?

Föresten, betyder inte 'blunt' typ slö eller oslipad på engelska? Som i ' a blunt knife'?
I så fall heter James Blunt 'slö'.

Då är det klart han inte får den där jävla bruden han ylar om.

Att vara naiv

Ibland tänker jag på om det är en välsignelse eller en förbannelse att vara naiv.
Det verkar onekligen ganska skönt. Det beror väl på inom vilket område man är naiv. Gäller det kärlek kanske det är skönt, blir man sviken kanske man kraschar men kommer över det snabbt, medan man, om man är cynisk, kanske ältar det hela en längre tid och drar med sig misstänksamheten när man ska träffa någon ny. " Det är klart den här personen kommer såra mig, det gjorde ju den förra..."

Ibland skulle det vara bra att kunna gå in med ett oskuldsfullt sinne i varje dag av livet. Att fortsätta att vara naiv är att behålla hoppet om allt, att vara uthärdig.

*********

Tack för att P3 finns. Och varma fleecetröjor och varm choklad och..... Äh, who am I kidding, det händer inte speciellt mycket här, jag vill hem och ligga i min säng och värma händerna på nån söt killes mage. May I? Pretty pleaze? Jag är en jävel på att pussa i nacken, om den ev. söta killen gillar sånt.

givetvis

Sa jag föresten att den första jag såg igår när jag kom hit var min crush från i somras? Det är klart man ser honom.
Ungefär som att det är självklart att man ser saker man inte vill se annars: ens X nykär efter en månad eller hur en äckelgubbe slickar på smågodiset på Ica och stoppar tillbaka det när man själv tänkt handla.

Ragge

Ragge tycker jag skriver konstiga bloggar.

Ragge: LÄS DEM INTE DÅ!
*pet i sidan*

Stjärna

Bosse Ringholm är en teknisk stjärna.

Buss

Jag tänkte jag skulle utöva nån form av civilkurage a la arbete. Så länge inte dataavdelningen säger till kommer jag skriva blogg. Så länge det inte ringer helvetiskt mycket: jag har en känsla av att det kan komma att göra det i perioder.
Good Lord, help me... Ok, thanks!

Jag har ingen att prata med här, trots att jag faktiskt sitter i en växel idag. Underligt? Nej; de som ringer hit vill inte prata med mig, de vill bara hamna rätt.
Jag ska göra mitt bästa.


På bussen satt samma gubbe som vanligt, jag skrev om honom i juli nångång, den där gubben som sa att "Det där är en rar flicka" om mig och fick det att låta som om man var något knullbart och dockliknande.
Han sitter på samma plats varje morgon, pratar om samma saker.
Motorljudet dränker hans varje ord, och jag kan tänka på annat under hela resan, även om det är långt mer smärtsamma saker som trampar runt i skallen och hugger i magen med sylvassa tänder.

Dagens mantra

"Det är bara idag och imorrn, det är bara idag och imorrn, det är bara idag och imorrn..."

Mantrat om två dagars inhopp i växeln där jag sommarjobbade.


Jag steg upp fem imorse.
Jag kan inte ens gå på toa utan att behöva ha nån som vaktar växeln, utan att stoppa ner lådan med alla nycklar, pengar och lunchkuponger så att de inte nås utifrån.
Om jag inte dricker tillräckligt blir jag migränig.(japps, det är ett ord. Nu är det det).Om jag dricker för mycket får jag sitta halva dagen här och vara extremt pinknödig.


Är inte 'pink' ett ganska underligt ord på svenska?

läggdags kl tio

Imorrn ska jag förmodligen träffa skånepågen. Daniel. Hoppas han inte är läskig.
Då går jag hem.

Klockan är tio och i vanliga fall brukar jag vara som piggast nu. Så är även fallet idag men nu måste jag sova om jag ska orka jobba imorrn.
Jag tröstar mig med att det bara är två nätter, sen är allt tillbaka som vanligt igen; sova till elva, vara uppe till fyra.
Det känns fint.

Stålkvinnan

När jag sliter upp nycklarna får jag plötsligt en känsla av Stålmannen som sliter upp sin skjorta för att blotta dräkten inunder.
Jag har nycklarna i en snodd runt halsen när jag går till affären och pular ner dem mellan brösten för att de inte ska skramla. När jag sliter upp dem när jag kommer fram till porten känner jag den dramatiska ådran vakna till lite.
För ett ögonblick är jag en superhjältinna i mitt eget liv och jag låser upp porten med ett ryck och en suck: det är jag som bestämmer.
I gången till gården prasslar och suckar några tidiga höstlöv och inne på datorn spelar Bo Kaspers Orkester 'Undantag'.

Ett spel för gallerierna

Sötaste Smilla skrev en kommentar till mig och jag tänkte fundera i skrift över det medan jag äter frukost här vid datorn.

"...jag, och troligen de flesta av dina andra läsare, vill se hela Lena och inte bara utvalda "rumsrena" delar av dig. Jag poängterade också att du faktiskt också ofta vågar vara betydligt mindre "rumsren" än många andra och att det är coolt, men eftersom att det finns saker du vill skriva om men som du inte känner att du kan skriva om här så finns det ju mer att hämta av den "orumsrena"Lena. [...]varför kan du inte göra det här? Krävs det ett annat ställe för att du ska få ut alla dina sidor?"

Okej, point taken; ni (eller i alla fall hon) tycker att jag lika gärna kan skriva rubbet här eftersom jag ändå är så pass öppen.
Okej, det kan jag förstå, men ibland blir jag så jävla trött på mig själv när jag bara ältar (Jag har blivit Jesper! *grovmobbas*) om hur tråååkigt det är att vara ensam ibland och hur pissigt jag och alla rakbladsfjortisar mår... Fast det känns ändå som allt det där dravlet måste ut på nått sätt.

Och jag får bara den där bilden på skallen "No kids, its down the road, not across it" men en bild på en handled och ett rakblad och riktilinjer om hur man skär sig för att verkligen dö. Tragiskt eller roligt? Jag tycker nog båda.

Idag, när jag fortfarande är rätt road över gårdagen, så minns jag inte ens vad jag skrev i det inlägget där jag sa att jag vill ha en till blogg.

Men det har att göra med samma känsla som jag fick inför dagboksskrivandet på lunarstorm på slutet; det känns som om man måste prestera nått roligare för varje gång. Ett spel för medierna, en clown som gråter.

Och jag är lite sådan, kan tyckas, när jag är ledsen men samtidigt ser mig själv lite utifrån och inser det fånig i det hela, ser hela illusionen, som nu med det här med T och hur löjligt allt blev och hur otroligt frustrerad jag var tills jag blev förbannad. Jag satt en bit ovanför och såg på skådespelet och fattade precis varför jag agerade som jag gjorde samtidigt som jag såg hur fast jag var i illusionen eftersom jag inte känner honom utan bara tror jag gör det utifrån hur han agerar och vilka mina egna erfarenheter av det är.

Och det är lite det som alla sysslar med hela tiden:
Ett spel för gallerierna, all denna ansträngning och längtan och frustration är inte till för en själv, man anstränger sig sådär för att hålla ihop en bild av sig och sitt liv för andra att betrakta fast skulle man låta det brista och man kommer ut som en ny människa är det ingen som höjer ögonbrynet för det. De flesta människor inser styrkan i att komma tillbaka som en ny person, styrkan i att faktiskt kunna ändra sig.

men när man är inne i sitt eget huvud är det svårt att se på alla löjliga masker man bär på, man har ju själv bara hål för ögonen.

nyvaken

Det visade sig att vi messade fram och tillbaka i sju timmar igår. Sju timmar.
Jag skrev nått första mess till honom strax innan fem och vid midnatt la vi ner det hela för vi skulle ju upp tidigt idag.
Hans msn funkar inte så ska ses nån dag snart.
Han är inflyttad skåning så jag hoppas jag förstår vad han säger *haha*
Vi kanske avskyr varandra när vi ses, men det återstår att se.
Annars är vi ändå vänner, han är rolig som fan. Och bor här i stan. Det är bra att vänner gör det.
När man kan skriva ordet 'bajs' till nån utan att de blir sådär "bajs säger man på dagis, väx upp!" så är det oftast en rätt kul människa eftersom jag aldrig träffat på dagisbarn på nätet. Eller uttalade koprofager.
Föresten, det har jag visst gjort. Med tillhörande bild. Jaha, nu mår jag illa, det är ju en bra bantningsmetod det där...

Men nu efteråt kan jag ändå inte minnas vad jag och skånepågen pratade om. Nått om gröna tröjor, vantar och kräks på bussar. Gummistövlar och parmesanost. Och Hulkens lilla rosa kuk. Det är däför han är arg, för att den är liten. Jag minns i alla fall att jag skrattade högt en hel del.
Och jag vet inte ens vad han heter i förnamn. Han heter säkert nått helt vanligt, som Fredrik. Han ser lite ut som en Fredrik.

Syrran ringde och bad mig stiga upp. Jag var vaken och lyssnade suckande på bakgrundsljuden där på jobbet som inte är mitt jobb men där jag ska jobba i två och en halv dag. Imorrn och på onsdag stiger jag upp fem, kommer hem fem, missar en massa bra buffy. Och en massa bra bloggande.

Igår fick jag föresten veta Kapten Ps efternamn. Eftersom det låter lite som en godissort så kallar jag honom numera för SugarDaddy men inte fan tjänar jag nått på det.

Roligt

Halva kvällen har jag pratat med en kille på nätet och det har varit jättekul, jag sitter och skrattar mest hela tiden. Alla som gillar Tim Burton gillas automatiskt av mig, det bara är så.
Och nu är jag gladare igen. Ska äta te och mackor och sen måste jag SOVA. Innan klockan är ett. Fy fan. Nu inser jag igen varför jag inte har ett dagsarbete. Jag borde helt klart jobba natt.

Ett av favoritcitaten

'Att vara tjej och inte vara feminist är som att skita sig själv i ansiktet.'

patetiskt skit, läs inte

Jag har bloggångest.
jag funderade idag på att starta en ny blogg under annat namn och fortsätta skriva där, skriva ner mer sjuka saker och spy känslor i rött på svart bakgrund sådär som jag gjorde när jag just träffat emil och räddade honom från att skära i sig själv allt för ofta.
Då var allt svart bakgrund och röd text, då skrev jag alltid om vampyrer och varulvar och jag tänker, när jag läser de texterna nu igen, att det vore skönt att vara sådär naiv och 'Vi ska erövra världen banne mig, rödvin och basker, ångestfylla och delirium, kom och ta mig för jag är inte rädd för ett skit fast jag är rädd för allt!'-övertygad.

och nu, nästa tio år senare är jag tystad på något sätt.
Som om man insett sin egen dödlighet trots att man inte är rädd för att dö. Som om man vaknade en morgon och inte tyckte att ens drömmar var något man vill ha att göra med.

Ibland tror jag att många människor inte vill leva längre, de driver runt i flock under bistra höstnätter och knyter nävarna mot kylan, väntandes på döden och något att kalla liv.
Jag är en av dem. Jag behöver nån som petar mig i sidan för att kittla igång mig, nån som är en storm, en inspiration, fullkomligt irriterande och alldeles underbar. En regnbåge av skratt och sedan stillhet.
Jag vill skratta för att jag är glad, inte för att människor gör dumma saker att skratta åt.
När jag var liten skrattade jag från magen.
Jag har glömt hur det känns att vara glad i hela kroppen.
*************

halledudane då, så synd det är om mig.
Inte.
Jag orkar bara inte vara vaken mer. Väck mig, är ni snälla, när det är dags att umgås igen. I min ensamhet är jag en intighetsmarkör som blinkar blå.
Snart ber jag om piller igen. Inte för att de egentligen löser nått förutom att man blir totalt o-kåt och seg och inte orkar tänka.

Sen vet jag inte om jag är deppig för att jag är ledsen eller för att jag är ensam, eller om det bara är så att jag är deppig för att jag är deppig

Nä, lite Green Day på det här kanske.

Fönstershoppande

Söndag med konstutställningar och fönstershoppande.

De visar nån utställning här på konsthallen som heter typ 'Bikerriders with Jesus'; ett gäng svartvita bilder på knuttar med 'Jesus' tatuerat på kroppen och lackerat på sin HD. Fina bilder, men svartvita bilder förlorar sin charm lite emellanåt. Inte mycket lek i de bilderna, inget som fick mig att häpna direkt,
men jag gillade bilden med händerna som håller upp barnet på dopet, och knutten som sitter framför sin mc med sin vargliknande vovve.

På Länsmuséet intet nytt men jag är fascinerad och förälskad i lokalerna och vill öppna bokcafé där istället; kan jag inte få göra det?

Sen fönstershoppade jag lite. De har öppnat ännu en inredningsaffär här i stan(jag vet inte nån stad mer än Sthlm som har så jävla många inredningsbutiker som Örebro har och ändå har de varken Lush eller Lagerhaus här i stan. Bedrövligt.) och i skyltfönstret har de en Loveseat i röd sammet. Jag blev blixtförälskad, men 8000 kr är lite för mycket, kan de inte sänka den till 450 kr istället?

En annan sak jag la märke till idag är att modet för lite äldre kvinnor, de som är i min mammas ålder, typ 50 - 60 år, ser likadant ut som för 10 år sen.
Eller är det bara jag som tycker att det alltid sett likadant ut?
Jackorna ser likadana ut, det är fortfarande inne med marinblått och beige och sen den lilla glansiga scarfen i halsen och de halvfula skorna som såg likadana ut som på 80-talet. Längden på byxorna tycks vara densamma med.
Och de vidriga blusarna med mönster på och tre knappar hänger fortfarande med.

Själv är jag i nått mellanläge. Jag vägrar klä mig i glitter och rosa, jag klär inte så bra i XS-storlekarna som verkar vara det enda som finns på H&M men är för ung för större delen av Kappahl och Lindex.
Jag gillar lite av det där 80talsmodet som är tillbaka, jag slutade lixom aldrig gilla det; det där basketkängor och jeans och nått underligt trasigt på överkroppen.
Jag är ett levande dilemma även här. Så tills vidare klär jag mig i det jag gillar och redan har hemma. Luvtröjor gillar jag, jeans och linne och jag lyckas alltid få till det så man ser ut som nån nutidshippie.

Fan, så trött jag är på mina kläder men inte hälften så trött som jag är på att vara pank jämt.

Ett eget rum

Okej, jag vet att jag tjatar om det här, eller i alla fall tänker jag att jag tjatar fast jag egentligen inte skrivit om det alls:

Jag minns att jag faktiskt gillade att vara ensam förr; att det var så skönt att komma hem och bara vara, att tassa runt i lägenheten och ha fem olika projekt på gång som man kunde pilla på lite i taget och nätterna var långa och varmt tysta med musik och alltid nån online på msn som kunde småprata emellanåt och jag kunde känna att jag hade tillbringat dagen med att göra vettiga saker som jag kunde stå för, jag var fullkomligt lugn med sakers ordning som de var

...och nu är det inte alls samma sak; nu är det full insyn i lägenheten tills jag har råd med persienner och gardiner och ingen ringer längre och det är kalla golv och 'vad ska jag hitta på idag?' och tomma skåp och mörka gator där jag inte vågar gå när jag vill gå ut mitt i nätterna och det händer ju ingenting men vad är det jag vill ska hända?

Min självömkan börjar verkligen bli patetisk.

Ett tag idag funderade jag på att faktiskt hitta några att bo med, som i kollektiv. För att det kan vara så skönt att vakna en söndagsmorgon och inte äta frukost ensam, eller vara ensam men veta att det faktiskt finns några fler i närheten att prata med om man vill. Så länge jag har ett eget rum att dra mig tillbaka till.

Först måste jag bara hitta två tre pers att bo med.

Eller nån som vill bo här med mig. För den här ettan släpper man inte ifrån sig i första taget.

Late last night

'Late last night and the night before
Tommyknockers Tommyknockers
knocking on my door
I want to go out,
don´t know if I can
'cause I´m so afraid
of the Tommyknockerman'

Late last night var jag på väg hem från bion och träffade nån idiot som frågade om jag skulle hem och dricka te och 'onna lite'.
Då höjde jag på ena ögonbrynet och svarade inte, så inne i Kalle och Chokladfabriksvärlden som jag fortfarande var,
men nu efteråt ångrar jag lite att jag inte knäade honom i skrevet, bara för att få nöjet att höra honom skrika ytterligare idiotiska kommentarer efter mig i stil med hur jag förmodligen var FLATA och ingen vill knulla med mig så det är DÄRFÖR jag måste hem en lördagskväll och onanera sönder min ensamhet.
Och jadå;
Han var en sådan kille.
Ni vet om typen, förmodligen känner ni pinsamt många av dem och har överseende med dem för att de är bekanta eller polare och "Johan BLIR ju sån där när han är full" som om det vore en ursäkt för sextrakasserier av okända tjejer på väg hem mitt i natten.

Jag borde trakassera tillbaka. Börja nypa alla killar i skrevet och påpeka att 'DÄR fanns det inte mycket att komma med, eller hur lilla gubben?'

Som om allt satt på utsidan, eller i kallingarna.

Är det nu jag ska spåna på nån helt omöjlig teori om att jämföra pungkulor med bröststorlekar; stor pung= spånig kille= lätt att få i säng? (som om någon kille någonsin är speciellt svår att få i säng.....)

Late last night ville jag kunna knäa en kille i skrevet för att han var en sådan uppenbar idiot och jag blir så trött på att människor bara re-agerar (av gammal vana, givetvis) och inte tänker innan de agerar.

Det är samma känsla av irritation som jag får när jag för tusende gången får höra av illaluktande köttätare att jag äter kaninmat och DE minsann äter RIKTIG mat.
Man vill ruska om dem så att tänderna skakar och säga:
'Det är för fan 2005, jävla urtidsmänniska!
TÄNK SJÄLV!'

Minne

Jag pratade med nån för ett tag sen om hur mycket information man egentligen har i skallen; man minns hur många saker som helst, och ändå hävdar man att man inte vet speciellt mycket.
Man minns reklamer sen man var liten (jag menar, vad hade bio varit utan Estrellareklamen med gubben som bär pianot och säger " Vad är det som händer?" när man var yngre. Eller "Det är en cab! En... cabriolet !" - försäkringsreklamen, om ni minns).
Jag minns smaken på den där Finger-glassen som fanns ett tag på 80-talet, den med en gelehand inuti. Jag minns känslan av avdomnande när jag blev sövd, jag minns hur ont mitt öra gjorde efter operationen och hur den där pärlan kliade inne i mitt öra innan den. Jag minns hur rädd jag blev för Ernst Hugo Järegård första gången jag såg honom och jag minns texter på flera av sångerna på min Carola-skiva(Främling) som jag nu inte hört på 20 år.
Jag minns hur min hunds päls kändes i början när vi hämtade hem henne, och hur hon kändes sista gången jag klappade henne.

SÅNT minns man.
Men jag minns inte kungar eller årtal eller matematiska formler, istället vet jag hur man får av sig BH-n utan att ta av sig tröjan, för det såg jag i filmen Flashdance innan jag nog ens använde BH... Jag minns inte hur man räknar ut arean på ett rum eller mycket av det man lärde sig på naturkunskapen men jag minns hur mjölkpaketen såg ut 1981.

Det är sådana saker som kan fascinera mig: människor vet en massa saker som de inte vet att de vet. Människor snappar hela tiden upp saker och drar slutsatser och minns de mest underliga saker.

Själv finner jag ett nöje i att komma ihåg var skådisar heter och vilka filmer de varit med i, och om de spelat emot sina motspelare tidigare i andra filmer .
Mitt ex K är lite mer åt att minnas regissörer och manusförfattare. En av mina vänner kan en massa sångare i en massa band och bandmedlemmar som försvann. Andra kan en massa saker om skräplitteratur och politik. En del lär sig på en gång vad som är verb och substantiv medan jag gäspar av bara tanken och hellre lär mig språket genom att läsa. En mer praktisk inövning.

Varför man minns sådana saker? Man tycker det är kul. Jag minns saker bättre om jag hör anekdoter i samma veva. Som det där med att filosofen Berkley finns, uppstoppad, på ett universitet nånstans i usa och att de plockar fram honom en gång om året. Eller att den där polska/ungerska Lady E. badade i okulders blod för att hålla sig ung.
Jag minns det för det är hur bisarrt som helst och jag skrattade som fan när jag hörde det. Tydligen har jag en läggning åt den mer sjuka humorn.

Det jag sa till vem det nu var, är att man kommer ihåg sådana enorma mängder information. Man kan inte ens säga hur man vet allt. Man bara vet.
Jag lärde mig att läsa när jag var runt 4, för att jag var nyfiken, och det fanns böcker utan bilder fast med krumlerurer i inne i vardagsrummet och jag förstod inte vad de betydde fast mamma sa att de bildade ord.
Nyfikenhet.
Fast det är nyfikenhet med känsla. Det ligger i magen.
Det som känns bra, det som man tycker är roligt att göra är man bra på.
Det man gör när timmar flyter bort utan att man märker det, det är det man ska göra med sitt liv.

Och av allt mitt babblande finns det ändå en slutsats.
ERGO: Du vet mer än du tror. Du besitter värdefulla kunskaper.

Alanis är Gud

I alla fall i Dogma.
Och Jason Lee är mycket snyggare i Almos famous.

tvåsamhetskramp

sol ute.
lördag.
nyvaken Lena vill hitta på något och funderar på loppisen eller myrornas fast hon inte förstår varför texten till Killing a boy spatserar runt i skallen på henne för det var inte hon som dödade nått och inte hon som bröt sönder saker tills det inte fanns nått kvar
och att se att han är online samtidigt känns overkligt, som ett eko i magen av något gammalt välbekant som tjoar till och hon snabbt tystnar ner
It´s all over now
så hon gör frukost och ser på teve fast hon helst inte vill vara ensam idag, inte ensam alls för hon märkte inte när ensamheten kom smygande
och vissa mornar när solen faller in över golvet minns hon inget annat än ensamhet och förstår att det är något stort att bära att kunna vara ensam med stil och modighet
utan att bli mindre eller krypa undan

men i magen tjoar ekon, som om hon gillar att det är där och gör allt tomt igen
men någonstans där inne är hon stolt över att slippa tvåsamheten

god natt

åh va skönt det är att vara sådär mystrött och ha nya roliga människor att prata med på nätet alldeles innan man ska sova, samtidigt som man sneglar på Buffy och tassar runt i morgonrock och raggsockor och lixom bara väntar på det där ögonblicket när man ska lägga sig och somna på en gång.

Dessutom är det fullmåne. Jag kommer att drömma en massa märliga saker inatt. Borde lägga block och penna vid sängen.

Ibland är det så skönt att inse att det faktiskt finns ett Jag.

Kalle och chokladfabriken

Det är alltid så svårt att komma ut ur biosalongen och sakta inse att de som är där utanför inte alls har varit med om samma film som man själv just sett. De är inte kvar i den världen, deras vardag ser helt annorlunda ut, den är alldeles som vanligt. De har inte skrattat som vansinniga i salongen där folk höll humöret uppe trots att maskineriet krånglade så att filmen blev 40 min försenad. De som satt där ville verkligen se filmen. När den sen mitt i all pratglad väntan startade utbröt jubel och applåder och när filmen var slut applåderades det lika friskt.
Sånt gillar jag.
Och filmen: den är hur färglatt löjlig som helst och det är alldeles underbart!
Tim Burton, du är galen, vill du gifta dig med mig?
Jag blir barn på nytt när jag ser på sådana filmer, jag känner hur ögonen lyser på mig. Det är först efteråt som jag kommer på andra saker: som att man kan göra en analys av rollerna de olika karaktärerna tar på sig och referenserna till andra filmer är ganska många.

Så nu är jag glad att jag gick ensam på bio. Det var så skönt att göra det just ensam att jag funderar på att göra det till en vana. Sällskap är överskattad; är man ensam är man i sin egen upplevelse. Det kanske är det jag ska göra varje fredag i fortsättningen; kolla på film. På bio.
För det går inte att komma ifrån det: film är bäst på bio. Och Tim Burton är bäst på att göra galet underbara filmer.
Nu är det hans 'Corpse bride' som jag väntar på.

Ensam-bio

Eftersom min fredagsångest inte är att leka med så tiggde jag pengar till bio av mamma nyss, per telefon.
Internetöverföringar är utmärkta.
Så, runt kl åtta ska jag gå iväg och se om det finns en biljett kvar till Kalle och Chokladfabriken till mig, men jag misstänker att det inte kan finnas det men då går jag iväg till Filmstaden och köpte biljett till Madagaskar eller nått istället.
Den, eller Tjenare kungen. Eller Batman Begins.
Jag tror nog jag ska se Batman ensam, det är nog bäst. Jag är löjligt förtjust i Batman a k a 'Bärtmärt'. Fast inte idag.
Ser jag den ensam kommer jag att vara i ett underligt tillstånd ett bra tag efter...

Först ska jag käka mat och sen handla roliga saker; som glödlampor. Och biogodis, såklart.

Sen tänkte jag för en stund hur det är att gå på bio ensam, jag har gjort det en gång förrut, för länge sen när jag var minst lika rastlös som nu (rastlösheten följer mig som en trogen hund i hälarna. Jag vill hellre ha en riktig hund och ingen rastlöshet) men Jesper sa att han föredrar att gå på bio ensam, och jag tänkte att det är ett utmärkt sätt för mig att på något sätt börja frigöra mig från alla de där tvåsamhetstvången man hjärntvättas med. Bekräftelsebehoven.
Att gå på bio med sig själv, fredagskväll. Singeltjej. Och popcorn.
Plötsligt känns inte allt så väldigt ödsligt.

Smart

Tänkte lägga in den här bilden som komplement till Nakens Kalle och Hobbe-citat från för några dagar sen. Eftersom jag visste vart jag hade sett den.

Me Tarzan, you bored

Ibland ramlar man på riktigt tråkiga exemplar av 'Man' på nätet.
Exemplar som skriver enradingar och särskrivningar och verkar vänta sig att man ska hålla igång hela samtalet på ett 'Vi har inget mer att säga varandra så låt oss nu komma med väl valda klyschor i evigheters evighet. Amen'
Man-exemplar som, när man inte svarat på deras "Oki!" eller vad de nu kan tänkas sajbergrymta för ord, skriver och undrar vart man tog vägen " HO HOOO, varför svarar du inte?"

Jag har inte hjärta nog att säga till dem att de är grymt ointressanta.
Det skulle jag ju inte vilja höra själv.
Istället fortsätter man dissa dem, och hoppas på att de snart glömmer ens exstens.
Ibland har man riktigt tur.
Ibland dras man med dylika exemplar i flera år.

EvaEmma

Jag har redan skrivit om ovan nämnda donna för nån månad sen men nu har hon skrivit något sånt där underligt igen och jag kan inte låta bli att tänka att det är så uppfriskande hur ungdomarna av idag är så cyniska och bittra av sig.

Det är verkligen sådana människor jag vill läsa, sådana människor jag sätter min framtidstro till; kaxiga, bittra och cyniska sprider de sina underbart välvalda ord över jorden.

EvaEmma är kolumnist på Aftonbladet och jag börjar misstänka att det hela rör sig om ett skämt från redaktionens sida; de kan väl inte på allvar tycka att hon är en god skribent och seriöst betala henne?!

Eller, som jag läste igår, så är hon en fejkad människa. Bara för att skapa diskusisoner. Det har ju lyckats. Men det säger ju en hel del om desperationen från Aftonbladets sida, fejkad eller inte.

Hon skriver bl a (helt taget ur sitt sammanhang dock) i krönikan: 'Dejta på nätet..'

"Internetdejtare är inget annat än horor som bjuder ut sig och torskar som på konstgjord väg försöker få till det de inte är människor nog att kämpa för i verkligheten. Film är bäst på bio, och människor i verkligheten. Så är det bara."

Bedårande.Jag hoppas hon träffar sin nästa kärlek på internet. Det måste smaka gott att äta upp sina egna ord nämligen.
Sen har hon uttalat sig om bloggare med, i krönikan efter. Det är lite roligare.

"Det verkar vara ”inne” att få alla att förstå hur sårad och missförstådd man är egentligen, trots att man tar ställning och vågar sig på att ha åsikter om saker och ting. På det sättet skyddar man på ett vekt och osportsligt sätt sig själv från att bli kritiserad [...]De allra flesta bloggare verkar kämpa och slita för att få till något slags medlidande som ska få oss läsare att beundra och ömka dem [...]eftersom de hellre vill bli gullade med och klappade på huvudet än behandlade som vuxna människor som är kompetenta att stå upp för vad de gör och tror på.
Jag skulle aldrig omyndigförklara mig själv på det sättet."

Nej, EvaEmma, det gör du ju så bra ändå.

presenter

Någon frågade vad jag önskar mig inför min kommande födelsedag och givetvis blir jag helt blank i skallen och kommer bara på skitdyra saker som ingen har råd med.
Sen kom jag på det: en tesil, en sån där i tyg så att man slipper teslams på botten av muggen. Te-slamsor är inge trevligt.
Och Helena hade plastskedar från Finrummet i olika färger, turkost, rosa, svart, som jag gillade. De är billiga med, 9 kr styck. Det kan jag önska mig utan att skämmas, trots att jag erkänner att jag ÄLSKAR att få presenter.
För det gör jag. Jag blir skitglad över en mugg tots att jag har 30 till i skåpet. Jag blir skitglad över färgglada plastiga saker och bilder som köparen/givaren har gett för att de tycker om den själva.
Jag blir skitglad över ett paket glutenfria kex och en burk honung och en bränd blandskiva eller film.

...och in i skallen kommer nu nån kommentar från ett vännersvsnitt, och Phoebe: 'Oh, toiletseat covers!!!!' (som hon får av Chandler och Joey efter att de handlat alla sina julklappar till vännerna på en mack. Rachel får en burk läsk.)
Åh, så TV-skadad man är.
Säger jag med ett stort leende. Vad vore världen utan Vänner, Scrubs, Simpsons, South park?
En mindre amerikaniserad plats, okej, men ändå?!

slutgiltigt

Efter djupa funderingar har jag kommit fram till att jag nog i alla fall, trots att det kostar lite mer pengar än vad jag har råd med just nu, ska köpa en stor ost.

spermier

Okej, jag vet att jag faktiskt hade planerat att skaffa barn(och skulle haft en ettåring nu om allt gått som det skulle), men när jag tänker på hur seg och irriterad jag kan vara på morgonen så är jag glad att jag inte har några barn och är ensamstående;
Enligt murphys lag skulle jag då givetvis få ett barn som är jordens vilde och skitpigg på morgonen och som inte har tålamod med att jag måste ha två timmar på mig att vakna och säga kloka pedagogiska saker och komma ihåg att fixa frukost.

Men det kanske kvittar; så länge jag inte blir en mamma som tycker det är okej att konstant skrika till sina barn eller hota dem med diverse saker så kommer jag nog tänka att jag kanske kanske gör ett någorlunda bra jobb.

När jag tänker på hur en del behandlar sina barn är jag förundrad över att någon överhuvudtaget skaffar barn, att de vågar och att det är ett under att mänskligheten inte dött ut.
Det måste vara därför kärlek finns, och passion.
För att spermier ska flöda.

Du är övergiven - jag är fri

Underbar höstnatt. Stjärnklart, kallt. På vägen hem från bion frös jag och tänkte 'Äntligen är det höst' och kom på mig själv med att inte ha tänkt på honom på hela dagen. Jag känner mig genast gladare och ett citat återkommer hela tiden i mitt huvud:
Du är övergiven - jag är fri.

...Jag sa ju att det skulle gå över om ni bara gav mig tid.


Vi såg 'Vargarnas pakt' ikväll. Jag tittade bort vid jaktscenerna där de skjuter vargar, jag kan inte se på sånt, inte med några djur, men det är extra jobbigt med vargar. De tassar alltid runt i min närhet och tanken på att folk vill se dem döda bara för att de kan är en kniv i ryggen.
Det är sant som hon skriver i 'Kvinnor som slår följe med vargarna'. Och har ni inte läst den ännu är det dags att göra det nu i helgen. Clarissa Pinkola -Estes heter hon. Finns på pocket. När du läst den så lämnar du den vidare till nästa person. Sprid orden.

Den som inte kan tjuta hittar aldrig sin flock.

En skock får

Emellanåt kan jag bli så trött på hur människor behandlar varandra, djuren och jorden att jag nästan känner mig lite nöjd över att vi så uppenbart kommer utrota oss själva med till slut.

Jag tror visserligen inte att det kommer att gå så långt utan att några försöker stoppa det (jag kommer stå långt fram i de leden), men frustrationen jag kan känna över människans gruppmentalitet och fårskockstänkandet blir mig övermäktig.

Och så undrar folk varför man emellanåt måste dra sig undan?

Det är av alla anledningar ni ser runtomkring er:

Det är tron om att en del är bättre än andra, att färgen på huden gör skillnad, att Åke är bättre än Åsa, att människan står över djuren, att en del människor som tror på en Gud får ta död på de som inte tror på samma gud. Att en del människors gud tvingar dem att sluta tänka själva och kväva alla sina mänskliga egenskaper och hela konceptet med fri vilja.

Det är för att man, vart man än ser, hjärntvättas med hurdan man ska vara och helst ska man vara det nu på en gång och "inte stanna upp och tänka efter, var en god konsument, en bra mamma/rättvis pappa, var en snäll flicka och var inte en sån fjolla grabben och visa dig svag, är du gay eller?*

Det är för att man ska vara likgiltig likriktad och likadan; "Stick inte ut för då är du konstig: Var inte dig själv för samhället tål inte starka personligheter, var beige och sjunk in i tapeten, ta ingen plats så kan vi snart sopa bort din existens från evigheten med den senaste inneprylen.

Här serveras du ju ett mediokert livlöst liv på fat, hugg in!"

gullegull

Min tolvårige systerson är kär. Hon heter Elin.
På msn står det, efter hans namn; 'Älskar MIN lilla ELIN*.
Det är så gulligt att jag nästan vill nypa honom i kinden sådär som en riktigt moster - inte som den där coola mostern jag är nu.

Kära L W

Kära Lars Winnerbäck.
Det var aldrig meningen att direkt jämföra dig med Per Gessle. Du är ungefär en miljard gånger bättre än han och kommer alltid stå i en klass för sig.
Dina skivor har aldrig gjort mig besviken; jag har alla, men det var bara det att den där låten verkligen LÅTER som en Gessle-låt.
Det hela förfärar mig, jag är besviken. Jag saknar dina Sundström/Demian-dagar och dina ironiska texter Dock har du med tiden mognat betydligt och det är betryggande i sig; du har en hjärna och du använder den alldeles utmärkt.

Om du nu kunde vara så snäll att se till att min kompis Linda i V-ås, som skickat in sin demo till en massa skivbolag och ditt var ett av dem, får ge ut sin musik nu så blir världen en bättre plats att leva på.

M v h

Lena a k a Vandrar_Vild

När jag blir stor

När jag blir stor ska jag vara välanpassad, välklippt, ha ett bra underbetalt arbete och ha veckomatsedel och bonade golv i min villa. Jag ska ha volvo, snorungar och vovve, stryka all tvätt på onsdagar framför teven, ha grubbelrynkor i pannan och söndertvättade trosor.

Sen en vacker dag kommer jag att vilja stoppa ett gevär i munnen.
För jag gillar ju uppenbarligen smaken av metall.....

Härmas

Det är något med Paul Austers sätt att skriva som jag inte kan låta bli att beundra. Jag vill skriva lite mer som han.
Att härma nån är visst det bästa berömmet.


Lyssnade på Winnerbäcks låtar efter singeln Stort liv och en av låtarna är jag djupt besviken på: Det låter som om det är Per Gessle skrivit den.
G u d b e v a r e o s s !

förlåt för fan

Jaja, förlåt då för fan, för att man varken gillar Virtanen eller Skugges bloggar.
Jag är ett freak, en utomjording. Jag vägrade läsa Harry Potter för att det var inne. Jag vägrar tvätta håret bara för att jag ska ut på stan utan sätter upp det. Jag vägrar anpassa mig till beigeheten och samhällsnormen idag, men om jag hittar en ost på Ica Krämaren för 32,50 blir jag lycklig.
I alla fall tills den är slut.

As If

Föresten blev jag gulligt inspanad av en söt blond kille med hund igår. Fast då var jag lite inställd på att inte glömma vad jag skulle handla på Klippet att jag bara log tillbaka lite och gick förbi, men om han syns idag igen (han är en av alla dem som rastar vovven här i parken) så ska jag klappa hunden och försöka att säga nått som inte låter helt puckat.

As if.


Och varför finns det så många mer bra uttryck på engelska än på svenska? Nu jävlar! Jag ska av-anglifiera mig och bli den nya Fredrik Lindström.
...Mmm. Det lär ju hända.[a k a Yeah right!]

Osentimental som fan

Jag känner inte alls för att vara sådär djup eller sentimental idag, det känns mest dräggigt och som slöseri med tid.
Jag har för fan en bok(eg. tre) att skriva på, sitta är och fjäska upp andra människor i brygga skiter jag i:
Låt mig vara, ge mig mat och tak över huvudet, låt mina skor vara torra när jag ska gå runt på bibblan sen, och le tillbaka när jag möter din blick annars muttrar jag om dig när du passerat, och det är inte snälla saker jag säger...


Jag har ägnat säkert över en timme åt att läsa nya bloggar som jag även la in som länkar. Jag bävar för hur min länklista ser ut om en månad och undrar hur jag ska hinna läsa allt. På köksbordet ligger 'pysselsakerna' utspridda och jag vill ha tusen spänn så att jag kan shoppa loss på nya sådana saker, Och spraylim, varför envisas jag alltid med att tänka att jag klarar mig utan det.

Dagens låt på skallen: James Blunts You´re beautful. Men börjar den inte bli lite väl smörig nu? Snygg brud på typ tunnelbanan som han inte kan få, Attans hörru grabben, men skaffa dig istället nån du kan få och sluta yla som en skadad jycke.

Hungerskramp. Tänk om jag vore lika smal som ordet 'hungerskramp' i tanken ger bild av. Men skaffar jag inte jobb snart är jag nog där runt jul. Om de bara höjer priset på Snickers på Klippet så...

Idag är en sån där dag när jag vill vara en nagel i ögat och gå runt med provokativa texter på tröjan; när jag klappar hundarna jag möter och ignorerar husse eller matte för att de helt enkelt inte är intressanta som människor.

Bara för det ska jag ha min turkosa tröja ute idag. Eftersom det är så inne med svart och beige.

Färgen beige får mig att vilja spraymåla alla i rött, lila och gult för att de ska börja leva igen.

Föresten såg jag att Pasi blivit omnämnd i en blogg. Cool! Vilken blogg? Fan minns.

Vän?

Är det för sent att skaffa sig nya vänner efter att man blivit 25?
Jag brukar ha rätt lätt för det men nu står det lite still. Vad jag letar efter är något av en till bästa vän att ha här i stan; Jesper bor ju så långt borta och kan aldrig komma när jag är ledsen eller vill fika, och tvärtom.

Men det känns plötsligt som om jag har glömt hur man gör; jag är inte längre den där lättsamma pratiga som jag varit. Det ligger en tyngd i hjärtat numera. Det måste ha med staden att göra, för jag vill minnas att jag kände mig lika osynlig sist jag bodde här.

Jag ska spå mig strax, och sen leta fram gamla dagböcker: Det är något jag har en känsla av att jag glömt, en erfarenhet som jag täckt över eller missat som jag måste läsa fram igen.

Nackdelen med att ha en massa plats är att jag tycker jag kan fylla ut den med nya saker. Fast jag borde göra en grovrensning. Vill nån byta garderob med mig ett tag? Låna mig de kläder ni är trött och så lånar jag ut mina.