patetiskt skit, läs inte

Jag har bloggångest.
jag funderade idag på att starta en ny blogg under annat namn och fortsätta skriva där, skriva ner mer sjuka saker och spy känslor i rött på svart bakgrund sådär som jag gjorde när jag just träffat emil och räddade honom från att skära i sig själv allt för ofta.
Då var allt svart bakgrund och röd text, då skrev jag alltid om vampyrer och varulvar och jag tänker, när jag läser de texterna nu igen, att det vore skönt att vara sådär naiv och 'Vi ska erövra världen banne mig, rödvin och basker, ångestfylla och delirium, kom och ta mig för jag är inte rädd för ett skit fast jag är rädd för allt!'-övertygad.

och nu, nästa tio år senare är jag tystad på något sätt.
Som om man insett sin egen dödlighet trots att man inte är rädd för att dö. Som om man vaknade en morgon och inte tyckte att ens drömmar var något man vill ha att göra med.

Ibland tror jag att många människor inte vill leva längre, de driver runt i flock under bistra höstnätter och knyter nävarna mot kylan, väntandes på döden och något att kalla liv.
Jag är en av dem. Jag behöver nån som petar mig i sidan för att kittla igång mig, nån som är en storm, en inspiration, fullkomligt irriterande och alldeles underbar. En regnbåge av skratt och sedan stillhet.
Jag vill skratta för att jag är glad, inte för att människor gör dumma saker att skratta åt.
När jag var liten skrattade jag från magen.
Jag har glömt hur det känns att vara glad i hela kroppen.
*************

halledudane då, så synd det är om mig.
Inte.
Jag orkar bara inte vara vaken mer. Väck mig, är ni snälla, när det är dags att umgås igen. I min ensamhet är jag en intighetsmarkör som blinkar blå.
Snart ber jag om piller igen. Inte för att de egentligen löser nått förutom att man blir totalt o-kåt och seg och inte orkar tänka.

Sen vet jag inte om jag är deppig för att jag är ledsen eller för att jag är ensam, eller om det bara är så att jag är deppig för att jag är deppig

Nä, lite Green Day på det här kanske.