Ett spel för gallerierna

Sötaste Smilla skrev en kommentar till mig och jag tänkte fundera i skrift över det medan jag äter frukost här vid datorn.

"...jag, och troligen de flesta av dina andra läsare, vill se hela Lena och inte bara utvalda "rumsrena" delar av dig. Jag poängterade också att du faktiskt också ofta vågar vara betydligt mindre "rumsren" än många andra och att det är coolt, men eftersom att det finns saker du vill skriva om men som du inte känner att du kan skriva om här så finns det ju mer att hämta av den "orumsrena"Lena. [...]varför kan du inte göra det här? Krävs det ett annat ställe för att du ska få ut alla dina sidor?"

Okej, point taken; ni (eller i alla fall hon) tycker att jag lika gärna kan skriva rubbet här eftersom jag ändå är så pass öppen.
Okej, det kan jag förstå, men ibland blir jag så jävla trött på mig själv när jag bara ältar (Jag har blivit Jesper! *grovmobbas*) om hur tråååkigt det är att vara ensam ibland och hur pissigt jag och alla rakbladsfjortisar mår... Fast det känns ändå som allt det där dravlet måste ut på nått sätt.

Och jag får bara den där bilden på skallen "No kids, its down the road, not across it" men en bild på en handled och ett rakblad och riktilinjer om hur man skär sig för att verkligen dö. Tragiskt eller roligt? Jag tycker nog båda.

Idag, när jag fortfarande är rätt road över gårdagen, så minns jag inte ens vad jag skrev i det inlägget där jag sa att jag vill ha en till blogg.

Men det har att göra med samma känsla som jag fick inför dagboksskrivandet på lunarstorm på slutet; det känns som om man måste prestera nått roligare för varje gång. Ett spel för medierna, en clown som gråter.

Och jag är lite sådan, kan tyckas, när jag är ledsen men samtidigt ser mig själv lite utifrån och inser det fånig i det hela, ser hela illusionen, som nu med det här med T och hur löjligt allt blev och hur otroligt frustrerad jag var tills jag blev förbannad. Jag satt en bit ovanför och såg på skådespelet och fattade precis varför jag agerade som jag gjorde samtidigt som jag såg hur fast jag var i illusionen eftersom jag inte känner honom utan bara tror jag gör det utifrån hur han agerar och vilka mina egna erfarenheter av det är.

Och det är lite det som alla sysslar med hela tiden:
Ett spel för gallerierna, all denna ansträngning och längtan och frustration är inte till för en själv, man anstränger sig sådär för att hålla ihop en bild av sig och sitt liv för andra att betrakta fast skulle man låta det brista och man kommer ut som en ny människa är det ingen som höjer ögonbrynet för det. De flesta människor inser styrkan i att komma tillbaka som en ny person, styrkan i att faktiskt kunna ändra sig.

men när man är inne i sitt eget huvud är det svårt att se på alla löjliga masker man bär på, man har ju själv bara hål för ögonen.