Ett slag för 'Carpe Diem'
När jag sa till Suzanne igår att killar är bajsiga så skrattade hon.
Jag vet inte om det var för att jag sa 'bajsiga' eller om det var uttalandet i stort som utlöste det hela.
Det som är så bra med att prata med henne att hon har ett sätt att lyssna på, som gör att man drar sina slutsatser själv precis efter att man kräkts lite galla på idioterna. Lite som Sokrates.
Hon sa att hennes ex J varit likadan vad gällde det här med energin och smellyboy. Fast där var det inte tal om en månads tid utan sex år.
Jag sa att jag är glad att hon redan upplevt allt och vet hur man ska avsluta det hela, så att hon kan berätta det för mig. Fast jag hade nog inte stått ut ens i en vecka till men ringt henne för att få veta hur jag skulle göra.
*chopp chopp.*
Smellyboy är inte bjuden på min fest längre.
Jag har gjort liknande saker innan. Alltid med tanken att 'om det är meningen så kanske jag och den här personen träffas igen i ett senare skede i livet och kan mötas på ett annat plan, ett annat sätt. '
Men vet ni vad. Jag tror inte jag har träffat nån av dem igen. Men det ska bli intressant att se om de dyker upp.
Dessutom kanske jag är 40 när de gör det och jag kommer fortfarande vara i Nuet och inne i mitt eget huvud på ungefär samma sätt som nu, och så en dag kommer man mitt i allt bara stöta på nått av sina spöken eller gamla älskare och se hur de åldrats eller skämmas över hur man själv åldrats; gamla minnen dras upp igen, man kanske inte låtsas känna igen dem.
Ju mer jag tänker på det, desto underligare tycks det mig, att tid faktiskt passerar och blir till intet, att minnen bleknar trots att man är mitt inne i dem och upplever dem så intensivt.
Tid passerar, människor dör och minnena dör med dem. En dag kommer jag betrakta mina händer och se hur de börjar se gamla ut. En dag kommer jag begrava någon jag älskar och se upp på himmelen och minnas att det fanns en dag när jag var ung när jag hade drömmar om kärlek och hur allt kändes evigt, så evigt att jag lät saker rinna ur händerna på mig, så eviga att jag tänkte 'Sen, senare' om allt och jag kommer även minnas hur det inte kom tillbaka.
Jag vet inte om det var för att jag sa 'bajsiga' eller om det var uttalandet i stort som utlöste det hela.
Det som är så bra med att prata med henne att hon har ett sätt att lyssna på, som gör att man drar sina slutsatser själv precis efter att man kräkts lite galla på idioterna. Lite som Sokrates.
Hon sa att hennes ex J varit likadan vad gällde det här med energin och smellyboy. Fast där var det inte tal om en månads tid utan sex år.
Jag sa att jag är glad att hon redan upplevt allt och vet hur man ska avsluta det hela, så att hon kan berätta det för mig. Fast jag hade nog inte stått ut ens i en vecka till men ringt henne för att få veta hur jag skulle göra.
*chopp chopp.*
Smellyboy är inte bjuden på min fest längre.
Jag har gjort liknande saker innan. Alltid med tanken att 'om det är meningen så kanske jag och den här personen träffas igen i ett senare skede i livet och kan mötas på ett annat plan, ett annat sätt. '
Men vet ni vad. Jag tror inte jag har träffat nån av dem igen. Men det ska bli intressant att se om de dyker upp.
Dessutom kanske jag är 40 när de gör det och jag kommer fortfarande vara i Nuet och inne i mitt eget huvud på ungefär samma sätt som nu, och så en dag kommer man mitt i allt bara stöta på nått av sina spöken eller gamla älskare och se hur de åldrats eller skämmas över hur man själv åldrats; gamla minnen dras upp igen, man kanske inte låtsas känna igen dem.
Ju mer jag tänker på det, desto underligare tycks det mig, att tid faktiskt passerar och blir till intet, att minnen bleknar trots att man är mitt inne i dem och upplever dem så intensivt.
Tid passerar, människor dör och minnena dör med dem. En dag kommer jag betrakta mina händer och se hur de börjar se gamla ut. En dag kommer jag begrava någon jag älskar och se upp på himmelen och minnas att det fanns en dag när jag var ung när jag hade drömmar om kärlek och hur allt kändes evigt, så evigt att jag lät saker rinna ur händerna på mig, så eviga att jag tänkte 'Sen, senare' om allt och jag kommer även minnas hur det inte kom tillbaka.
posted by vandrarvild at 21.9.05
3 Comments:
Leva i nuet är bra. Men om man bara gör det så uppfattas man nog som ego och oseriös. Att se några steg framåt är bra ibland.
men å andra sidan, varför inte vara ego? Det är en grej att trampa på människor men en hel annan att sätta sig själv i första rummet
Sätta sig i första rummet när risk för skada är stor. Men om skadan på en själv är avsevärt mindre än skadan på någon annan så tycker jag att man ska ta skada på sig själv. Lite får man offra sig för sin omgivning.
Skicka en kommentar
<< Home