yinyang

...sen när alla har åkt och festen för länge sedan har tystnat är jag för mig själv, timmarna går vidare, jag plockar undan, plockar upp, städar rent.
Det skymmer och jag tänder lampor. Jag spelar ingen musik.
För en stund så vill jag ha det tyst omkring mig.

Jag minns inte vad jag tänkte på tidigare, vad det var jag ville skriva ner.
Det var nått om skön egenvald ensamhet, dagar i solen, vänner och hur jag är på min mörka sida av jaget just nu.

Det är i alla fall vad jag sa till Jesper när vi satt ute i solen efter att ha lämnat Helena vid tåget; man är olika personer, likt yin och yang, och jag känner mig inte som den ljusa Lena just nu, inte den lätta glada kreativa.
Jag är den destruktiva mörka, den som håller fast och kväver och förvägrar, den som tystar och håller tillbaka.
Det kanske bara har med tiden, som den är nu, att göra; jag behöver all energi jag har till mig själv, och det ger inte mycket plats för andra människor.

Jag har inte alltid varit sådan här. Jag brukar vara motsatsen.
Men jag antar att man måste vara medveten om sitt eget mörker innan man kan välja att vara ljuset.

Jag tror jag måste undersöka mitt eget mörker nu, jag kanske svävar bort ett tag men jag kommer tillbaka. Jag återvänder, reser mig.
Det gör jag alltid.