Kalle och chokladfabriken

Det är alltid så svårt att komma ut ur biosalongen och sakta inse att de som är där utanför inte alls har varit med om samma film som man själv just sett. De är inte kvar i den världen, deras vardag ser helt annorlunda ut, den är alldeles som vanligt. De har inte skrattat som vansinniga i salongen där folk höll humöret uppe trots att maskineriet krånglade så att filmen blev 40 min försenad. De som satt där ville verkligen se filmen. När den sen mitt i all pratglad väntan startade utbröt jubel och applåder och när filmen var slut applåderades det lika friskt.
Sånt gillar jag.
Och filmen: den är hur färglatt löjlig som helst och det är alldeles underbart!
Tim Burton, du är galen, vill du gifta dig med mig?
Jag blir barn på nytt när jag ser på sådana filmer, jag känner hur ögonen lyser på mig. Det är först efteråt som jag kommer på andra saker: som att man kan göra en analys av rollerna de olika karaktärerna tar på sig och referenserna till andra filmer är ganska många.

Så nu är jag glad att jag gick ensam på bio. Det var så skönt att göra det just ensam att jag funderar på att göra det till en vana. Sällskap är överskattad; är man ensam är man i sin egen upplevelse. Det kanske är det jag ska göra varje fredag i fortsättningen; kolla på film. På bio.
För det går inte att komma ifrån det: film är bäst på bio. Och Tim Burton är bäst på att göra galet underbara filmer.
Nu är det hans 'Corpse bride' som jag väntar på.