Ett eget rum

Okej, jag vet att jag tjatar om det här, eller i alla fall tänker jag att jag tjatar fast jag egentligen inte skrivit om det alls:

Jag minns att jag faktiskt gillade att vara ensam förr; att det var så skönt att komma hem och bara vara, att tassa runt i lägenheten och ha fem olika projekt på gång som man kunde pilla på lite i taget och nätterna var långa och varmt tysta med musik och alltid nån online på msn som kunde småprata emellanåt och jag kunde känna att jag hade tillbringat dagen med att göra vettiga saker som jag kunde stå för, jag var fullkomligt lugn med sakers ordning som de var

...och nu är det inte alls samma sak; nu är det full insyn i lägenheten tills jag har råd med persienner och gardiner och ingen ringer längre och det är kalla golv och 'vad ska jag hitta på idag?' och tomma skåp och mörka gator där jag inte vågar gå när jag vill gå ut mitt i nätterna och det händer ju ingenting men vad är det jag vill ska hända?

Min självömkan börjar verkligen bli patetisk.

Ett tag idag funderade jag på att faktiskt hitta några att bo med, som i kollektiv. För att det kan vara så skönt att vakna en söndagsmorgon och inte äta frukost ensam, eller vara ensam men veta att det faktiskt finns några fler i närheten att prata med om man vill. Så länge jag har ett eget rum att dra mig tillbaka till.

Först måste jag bara hitta två tre pers att bo med.

Eller nån som vill bo här med mig. För den här ettan släpper man inte ifrån sig i första taget.