Cindygumman

Jag hade en hund en gång.
Hon dog när hon var nästan 15 år.
Jag var 21 år och hon hade funnits i nästan hela mitt liv.
Hon var min bästa vän alla de där dagarna när jag letade platser att dö på, hon var den som drog mig vidare, höll mig kvar på jorden. Hon var den som fnös som svar på en del frågor jag ställde, och skällde svar på andra, den som värmde mina fötter och alltid mötte min blick med öronen lite lyftade.

Ibland när jag är lite ledsen känner jag hennes svans svepa över mitt ben och jag har ofta somnat med hennes värme och tyngd mot mitt täcke. Hennes nos har buffat mig vaken i badkaret.
Jag har gått vid platsen där hon är begraven och hört hennes skall eka mellan träden innan jag ens visste att det var platsen hon låg på.

Jag saknar henne dagligen men hon har aldrig lämnat mig.