Jagad dyblöt narr

Jag är så IN I HELVETETS frustrerad över saker, över livet.
När jag pratade med Kapten P igår(min 'sugar daddy' (jamen, hans efternamn låter lite som godis)och totala motsats) kunde jag inte ens säga vad jag är frustrerad över, han lät bekymrad fast han inte känner mig så bra ännu, men jag sa att något måste ändras, något måste hända snart, jag trampar vatten och vill inte drunkna.
Jag inser emellanåt att jag faktiskt gillar att leva men ändå försöker ta död på mig själv hela tiden, i smyg, på lång sikt.
Mitt liv är fullt av kitschiga liknelser som jag inte vill ha att göra med; jag är en jagad dyblöt narr. Om jag vore lite mer naiv skulle jag tycka det var spännande.
Och mitt i min frustration över vänner och livet ramlar T in och ställer till det ännu mer, sen andra människor, och jag har inte ens vett att behandla dem bra utan rusar vidare, mer och mer irriterad över sakers tillstånd.
Jag kan inte fortsätta som jag alltid gjort. Jag måste släppa taget.