Minne

Jag pratade med nån för ett tag sen om hur mycket information man egentligen har i skallen; man minns hur många saker som helst, och ändå hävdar man att man inte vet speciellt mycket.
Man minns reklamer sen man var liten (jag menar, vad hade bio varit utan Estrellareklamen med gubben som bär pianot och säger " Vad är det som händer?" när man var yngre. Eller "Det är en cab! En... cabriolet !" - försäkringsreklamen, om ni minns).
Jag minns smaken på den där Finger-glassen som fanns ett tag på 80-talet, den med en gelehand inuti. Jag minns känslan av avdomnande när jag blev sövd, jag minns hur ont mitt öra gjorde efter operationen och hur den där pärlan kliade inne i mitt öra innan den. Jag minns hur rädd jag blev för Ernst Hugo Järegård första gången jag såg honom och jag minns texter på flera av sångerna på min Carola-skiva(Främling) som jag nu inte hört på 20 år.
Jag minns hur min hunds päls kändes i början när vi hämtade hem henne, och hur hon kändes sista gången jag klappade henne.

SÅNT minns man.
Men jag minns inte kungar eller årtal eller matematiska formler, istället vet jag hur man får av sig BH-n utan att ta av sig tröjan, för det såg jag i filmen Flashdance innan jag nog ens använde BH... Jag minns inte hur man räknar ut arean på ett rum eller mycket av det man lärde sig på naturkunskapen men jag minns hur mjölkpaketen såg ut 1981.

Det är sådana saker som kan fascinera mig: människor vet en massa saker som de inte vet att de vet. Människor snappar hela tiden upp saker och drar slutsatser och minns de mest underliga saker.

Själv finner jag ett nöje i att komma ihåg var skådisar heter och vilka filmer de varit med i, och om de spelat emot sina motspelare tidigare i andra filmer .
Mitt ex K är lite mer åt att minnas regissörer och manusförfattare. En av mina vänner kan en massa sångare i en massa band och bandmedlemmar som försvann. Andra kan en massa saker om skräplitteratur och politik. En del lär sig på en gång vad som är verb och substantiv medan jag gäspar av bara tanken och hellre lär mig språket genom att läsa. En mer praktisk inövning.

Varför man minns sådana saker? Man tycker det är kul. Jag minns saker bättre om jag hör anekdoter i samma veva. Som det där med att filosofen Berkley finns, uppstoppad, på ett universitet nånstans i usa och att de plockar fram honom en gång om året. Eller att den där polska/ungerska Lady E. badade i okulders blod för att hålla sig ung.
Jag minns det för det är hur bisarrt som helst och jag skrattade som fan när jag hörde det. Tydligen har jag en läggning åt den mer sjuka humorn.

Det jag sa till vem det nu var, är att man kommer ihåg sådana enorma mängder information. Man kan inte ens säga hur man vet allt. Man bara vet.
Jag lärde mig att läsa när jag var runt 4, för att jag var nyfiken, och det fanns böcker utan bilder fast med krumlerurer i inne i vardagsrummet och jag förstod inte vad de betydde fast mamma sa att de bildade ord.
Nyfikenhet.
Fast det är nyfikenhet med känsla. Det ligger i magen.
Det som känns bra, det som man tycker är roligt att göra är man bra på.
Det man gör när timmar flyter bort utan att man märker det, det är det man ska göra med sitt liv.

Och av allt mitt babblande finns det ändå en slutsats.
ERGO: Du vet mer än du tror. Du besitter värdefulla kunskaper.