Illusioner

Människor brukar i allmänhet kunna tycka att jag är alldeles för på när jag säger att jag vill träffa dem efter några dagars samtal på nätet.
De säger att man ska lära känna varandra bättre innan, men jag är av annan åsikt. Jag lär inte känna nån på riktigt genom nätet. Jag lär mig veta vad de tycker och hur de använder orden, men människan är för mig helt statisk och platt:

...det har med illusionerna att göra. Nej jag känner dig inte för jag missar minspel, gester tonfall och leenden. Jag missar rörelserna som för dina händer mot ditt ansikte när du är bekymrad eller pratar om nått som är för stort att greppa. Jag vet inte hur du håller i en mugg eller om du sträcker på dig när du går eller möter min blick när vi pratar. Jag kan se bilder på dig men vet inte hur ditt ansikte rör sig när du skrattar.

Jag missar allt det som är essensen av en människa, eller kärlen som mänskligheten och personligheten ryms i.
Det man ser är bilden av bilden som människan ger. Det är illusionerna man förundras av, och människans förmåga att upprätthålla dem.
Inte den egentliga människan. För det finns så mycket mer.
Därför vill jag träffa dem dig alla.
För att det ska bli mer än ord, för att jag behöver rörelsen i deras liv med.