Oh captain my captain

Föresten ringer jag och Kapten P till varandra varje dag nu, och jag tror det är för att vi inte skulle passa ihop alls.
Eller, jag tror inte det.
Han, å andra sidan, tycker inte vi är så olika.
Jag tycker det är lättare att prata med nån som jag ändå inte tror det kommer bli nått seriöst med. Han bor för långt borta och sen föredrar han katter framför hundar.
Bara det! Katter! Tssss.

Fast vi har sagt att om vi är tragiska singlar om några år så ska vi gifta oss(Jag överger min reservplan med Jesper för P's skull) och att vi förmodligen kommer att hata varandra. Eller så skulle vi ha skitkul för vi är ganska roliga människor. Vi skulle i alla fall skaffa varsin älskare/älskarinna.

När jag bangade på festen i lördags och hade en monstruös huvudvärk och inte tålde ljus så ringde jag till P. Hade tänkt säga "Tyck synd om mig, jag är full och har ont i skallen" men vi pratade visst i tre timmar. Jag låg under min tröja i mörkret, en värdelös värdinna för festen som pågick inne i rummet. Vad vi pratade om? Fan vet, jag var full. Han med. Jag vill minnas att jag skrattade en del.

Kapten P är min första stalker.
Jag mobbar honom lite för det. Det är kul, jag är lite smickrad.
Nu låter det mycket värre än vad det är; han är ingen stalker på riktigt.
Han läste min blogg och letade upp mig på en annan sajt bara, påstår att det är för att han gillar människor som tänker. Jag tror det är för att jag säger att jag inte är intresserad som får honom att tycka jag är så jäääävla charmig.
Fast det är jag ju.
Och eftersom jag vet att han läser det här så kan jag jäklas lite med honom. För att jag kan.
Han tycker i alla fall att jag är evil, oavsett.

Oh, captain, my captain