En skock får

Emellanåt kan jag bli så trött på hur människor behandlar varandra, djuren och jorden att jag nästan känner mig lite nöjd över att vi så uppenbart kommer utrota oss själva med till slut.

Jag tror visserligen inte att det kommer att gå så långt utan att några försöker stoppa det (jag kommer stå långt fram i de leden), men frustrationen jag kan känna över människans gruppmentalitet och fårskockstänkandet blir mig övermäktig.

Och så undrar folk varför man emellanåt måste dra sig undan?

Det är av alla anledningar ni ser runtomkring er:

Det är tron om att en del är bättre än andra, att färgen på huden gör skillnad, att Åke är bättre än Åsa, att människan står över djuren, att en del människor som tror på en Gud får ta död på de som inte tror på samma gud. Att en del människors gud tvingar dem att sluta tänka själva och kväva alla sina mänskliga egenskaper och hela konceptet med fri vilja.

Det är för att man, vart man än ser, hjärntvättas med hurdan man ska vara och helst ska man vara det nu på en gång och "inte stanna upp och tänka efter, var en god konsument, en bra mamma/rättvis pappa, var en snäll flicka och var inte en sån fjolla grabben och visa dig svag, är du gay eller?*

Det är för att man ska vara likgiltig likriktad och likadan; "Stick inte ut för då är du konstig: Var inte dig själv för samhället tål inte starka personligheter, var beige och sjunk in i tapeten, ta ingen plats så kan vi snart sopa bort din existens från evigheten med den senaste inneprylen.

Här serveras du ju ett mediokert livlöst liv på fat, hugg in!"