Framtiden, here I come

Så här ska jag säga när jag blir gammal. Lätt. Fatta hur roligt det kommer att bli. Basker, beige kappa och handväska med tegelsten i.
Jajamänsan.

Skepnad

- Jag har gjort det här så länge att jag inte trodde jag kunde nått annat. Meningen får plötsligt en betydelse. Jag har varit arbetslös så länge att jag inte trodde jag kunde göra någonting annat. Jag har tassat på tå runt mitt skrivande så länge att jag inte trodde jag kunde göra något annat än det. Jag bodde ensam så länge att jag inte trodde jag kunde göra något annat. Jag levde mitt liv på det här sättet så länge att jag inte trodde jag kunde ändra på det.
Man fastnar lätt i en roll eller en skepnad som man skapar sig. Av bekvämlighetsskäl eller rädsla, det funderar jag på nu. Den där varelsen som man kallar sitt Jag får all sin kraft ur ens rädsla, och lever vidare på varje tvivel och varje nästa-steg som aldrig blir av. Den suger i sig tid och liv och själv hamnar man balanserandes på en fot och väntar en evighet på nästa steg.
Jag var fast i rastlösheten så länge att jag inte trodde jag kunde göra något annat... Jag var fast i det destruktiva så länge att jag slutligen inte trodde jag kunde göra någonting annat.
Och så fortsätter det. Att bryta sig ur det redan givna är svårare än man tror, men emellanåt det enklaste man kan göra.

Filmtips!!!

Men, åh, jag har ju glömt att skriva det!
Jag har sett en underbar film som jag skrattade åt inte bara en gång utan många. Det är Judi Dench och Bob Hoskins i huvudrollerna och filmen heter "Mrs Henderson presents" och den är sådär mysroligt schysst samtidigt som den är snyggt gjord. Den utspelar sig strax innan andra världskriget och handlar om en nybliven änka som inte vet vad hon ska göra av sin tid och sina pengar, så hon öppnar en teater, the Windmill theatre, i London och anställer Hoskins karaktär, Mr Van Damm, som teaterchef. Det hela är baserat på en sann historia och några av danserskorna från den tiden ska vara i livet fortfarande, och är med i extramaterialet till filmen.

Judi Dench är helt klart en av mina absoluta favoritskådisar. Hon klarar allt och gör det alltid med stil och stor erfarenhet. Hon är en av dem som jag vill träffa, bara för att.

två

Jag vet inte om det är vanligt eller normalt, men jag har väldigt ofta väldigt roligt med min pojkvän. Vi har samma slags humor och driver med det mesta, vi ser på film och musik och politik på samma sätt och han försöker få mig att gilla stark mat och jag försöker få honom att avguda Winnerbäck(det går sådär). Men sen när man pratar med andra så beter de sig som om de står i ett annat läger än sin kille. Som om det är en strid mellan könen " Jag måste ha rätt för det är det tjejer ska ha" eller tvärtom.

Jag finner det hela rätt patetiskt.
Att vara tillsammans med någon som är i det närmaste ens bästa vän måste väl vara det bästa? Att kunna prata om allt med varandra och ändå känna att kärlek finns kvar?
Man är och kommer aldrig att bli två personer som smälter ihop till en enhet. Att tro det är naivt. Men att automatiskt anta att ens pojk-/flickvän och kärlek är ens fiende på grund av genusskiljaktigheter, det är fan tragiskt.

Omvärdera. För kärlekens skull.

I wannabe a supastaaaah

Meh, era trista jävla talangwannabees, kan ni sluta ta kort på er själva i spegeln och samtidigt sluta att seriöst tro att det är BRA foton?

*suck*

det här om s k vänner

Några timmars jobb och sen kändisspotting med en flaska vin på Möllan. Jag och D pratar om det här att ens vänner försvinner in i sina nya liv åt alla håll, med bäbisar och giftermål eller bara helt nya liv när de skaffar pojk-/flickvän som om de drabbats av panik och inte längre klarar av sin egen ensamhet, och med det kommer bandyspelandet och grabbkvällar eller tjejfester där de snabbt delar upp sig i två olika läger, grabbarna i rummet och tjejerna i köket. För det är så det ska vara.
Samtidigt påstås de älska varandra, men på vissa villkor. De försvinner in i färglösheten och parmiddagarna och snart måste man boka en tid med dem för att man, som egenskap av deras vän, ska kunna få prata med dem en timme i veckan. Annars har de inte tid. Annars har de nya liv där vänner inte får plats. Annars har de nya liv där de kallar sina tjejers pojkvänners kompisar för polare av ren bekvämlighet för de går på samma fester och spelar i samma bandylag en eller två gånger i veckan, och av de forna intressen de hade finns inte ett spår" för XXX gillar inte att jag gör det" eller "XX tycker jag ska vara hemma, och jag har lite att fixa med hemma". Av de vänner de hade innan finns inte ett spår, för de passar inte in i den nya bilden de skapar av sig själva, passar inte in i de andras bild av dem för tänk om folk tycker man är konstig som har en vän som är just sådär konstig som man kan vara.

Jag kan inte låta bli att komma in på banorna av Backstabbing Bitches, jag har haft min dos av dem och de dyker fortfarande upp med jämna mellanrum som om de inte har ett eget liv: de där som tar sin annars dyrbara tid till att snacka ner en så snart man går ut genom rummet, de där som är så snälla och leende när man är nära men som tar chansen att så snart man säger emot dem och är av annan åsikt att hugga en i ryggen och göra ner en inför alla andra som kommer i ens väg. Till och med flera år senare snackar de om en utan att inse hur patetiska de egentligen är. Att de snackar om mig ser jag som att jag har ett intressantare liv än vad de har. Att de fortfarande har saker att säga om mig där jag tystnat sedan många år tillbaka säger mest om dem och inte om mig. Kanske är jag den som vågade men de sitter fast, kanske är jag den som växte och tog mig vidare men de bor kvar, lever med samma vänner, säger samma saker, och på festerna de har numera pratar de om festerna de hade då, den där gången för länge sen"minns du den där festen där..." och ser inte sina egna masker eller sina egna spel eller det tragiska i att alltid jaga vidare och alltid bete sig på samma sätt i samma slags situationer.
Jag såg dem. Jag saknar det inte det minsta. Jag älskar de vänner jag har, för jag vet att de stannar kvar, och numera är jag mer nogrann i mina val av vänner; vi måste inte höras av varje vecka, jag vet att de finns där. Jag ser snabbt igenom de som hör av sig bara när de behöver något men som inte ringer när de träffar sina andra vänner i grupp. Jag klarar mig utan dem. Original ska man vara rädd om, och det finns för många där ute som är kopior av bilder de skapat sig.

och när man sitter ensam mitt i natten med D i rummet intill, så saknar man bara dem som man vet är närmast ens hjärta. Ni vet vilka ni är(och nu kände jag hur hon kommer le när hon läser detta. Hon vet vilken plats hon har hos mig.) och ni vet att ni alltid kan ringa. Inga problem för stora eller för små. Jag är den jag var innan, Lena, ni vet. Lyft luren och ring när ni känner för det. Ni kommer aldrig aldrig störa mig, någonsin.

bokprat igen

Jag läste ut Vindens skugga* igår och började genast med Elisabeth Kostovas Historikern eftersom jag köpte den häromdagen och nu vill jag inte göra annat än läsa men om jag gör det tar ju boken slut snabbare.

Alla dessa dilemman.

Om några timmar ska jag och D gå och jobba, jag inringd i sista stund som så ofta innan. Har vi tur kan vi dessutom vara mer deltagare den här gången till skillnad mot hur vi jobbar annars.

Och på vägen hem ska jag köpa choklad som tröst för att jag missar Lost men tjänar lite pengar.



* Vindens skugga är aningens seg att komma in i men jag älskar den! Intrigerna är välskrivna och allt är så snyggt ihopsatt att jag är avundsjuk och vill skriva ungefär likadant(samma känsla infann sig när jag första gången läste Anne Rices Nattens furste a k a "boken med flytande poesi som gör mig tårögd av skönhetsupplevelser"). Karaktärerna är dynamiska och hela boken är bra som fan. Vad jag mer ska skriva om den vet jag dessvärre inte eftersom jag är kvar i boken långt efter att jag lagt den ifrån mig och hela boken vindlar runt i huvudet på mig med ekon av kärlek och förskräckelse. Läs den själva istället.

Träben

Jag vill minnas att jag älskade piratfilmer när jag var liten, och att jag såg en hel del på svartvit film när jag var hemma och var sjuk eller bara kom hem tidigt från skolan. Jag kanske borde fråga mamma om det där, och i samma veva fråga henne om hurdan jag var när jag var liten, för mitt minne stämmer säkert inte med hennes.

Men jag minns i alla fall att jag kunde bli härligt pirrig av film, sådär "kan inte sitta still för det är så spännande"-pirrigt, och att jag när jag inte slukade böcker såg allt som fanns att se på teve. Jag levde mig in i allt jag såg eller läste och jag tror det är därför jag kan se en film eller läsa en bok om och iom igen.

Nu när vi såg "Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest " orkade jag inte se på den sådär som jag ser på film annars, så där analyserande. Jag såg på den som om jag hade varit tio elva år, och jag älskade den.

Jag gillade ettan med, och hade mest hört att tvåan inte skulle vara lika bra, men jag tycker faktiskt den är minst lika bra som ettan, och äventyrsmässigt är den bättre. Det ligger en viss charm i att lära känna karaktärer i filmer och komma in i uppföljare snabbare på det viset, och skämten blir roligare och jag satt vid nått tillfälle och var sådär hoppig som jag brukade vara när jag var liten: Men kom igen, skynda dig då!*

Film nummer tre ska komma om ett år, och det enda jag muttrar över är att de slutade filmen på det sätt de gjorde, och att jag inte är tio så att jag kan önska mig några kul Pirates-baserade leksaker i julklapp.
Men en ögonlapp kan jag ju fixa ändå.



*Vilket han inte hörde i filmen, Jag blir lika besviken varje gång filmkaraktärer inte hör att man säger till dem att sluta sega eller inte gå in i huset där mördaren är.

tillfällig

Just när jag vaknat, när jag låg mellan sömn och vakenhet i den där motsträviga dvalan där man vägrar öppna ögonen eller röra sig just för att man inte vill vakna ytterligare, så hade jag mängder med ord i huvudet som vinglade förbi med starka raka strofer och formuleringar som just i de ögonblicken kändes som om jag hittat hem igen.
Sen rörde jag mig för täcket blev för varmt, och allt försvann.











Kom tillbaka! Kom tillbaka!

Pådrag

Nyss kommenterade jag att "Ungar gillar ju kiss och bajs" och genast dök det upp en massa andra saker i skallen som jag kunnat skriva efter det men att dra upp koprofager, bajssex och kiss-skämt bland trettioplussare kändes som ett för stort pådrag för mig. och även om det är kroppen som är trött idag(efter helgens jobb och en femtimmarspromenad) så tänker jag inte göra något mer ansträngande än att baka bröd, kolla på film och dricka te nu resten av min vakna tid på måndagen. För det är måndag idag va? Hälften av mina läsare sover nu, så för er är det imorgon redan.


Idag på promenaden hann jag fundera på lite saker, som vanligt. Dels varför det syns på armarna att människor är lite bakom eller inte har alla blåbär i busken; Armarna hänger annorlunda på dem. D säger att det kan ha med motoriken att göra, vad tror ni?

Sen såg jag en klottrad vägg där det inte fanns ett enda könsord. Är man inte lite hjärntvättad när man inser det rätt snabbt "Oj, det står ju inte KUK nånstans bland det här klottret!" Då kommer vi ju till kärnfrågan:
Är KUK ett omodernt klotter numera? Fitta då? ANAL är inte heller vanligt. Jag är en smula besviken. Min systerson frågade mig för ett tag sedan hur hasch stavas, med följdfrågan "Visst är det knark?!"
"Eh, ja, det är det. Hurså?"
"Äh, ingenting".
Det kanske är det nya modeklottret? "KNARK"?

Är den ingen som minns Kilroy då?
Själv skulle jag klottra "Lena Lill Fecit", eftersom jag är en litteraturnörd, och ska jag ändå klottra kan jag göra det med stil. För att i min klottrande sänker jag mig ju ändå till KUK-nivån av skadegörelse, och visar hur jag samtidigt ställer mig över det genom att klottra på latin. Romarna var ändå först, så skyll inte på mig som satte griller i huvudet på någon.

Ifrågasättande av var

På torsdag flyttar jag officiellt in här.
Det var kul så längre det varade, att inte få posten och räkningarna direkt hit(Men telefonen har jag fan saknat, så när den är inkopplad ska jag ringa ALLA jag känner. Eller i alla fall Helena, E och Z. Till att börja med).

men säg det som varar för evigt. Det skulle ju göra varje baskelusk lycklig i så fall.

Baskelusk är ett lustigt ord. Lite på samma sätt som termos.

Morgonen efter eller dagen innan livet

Stel och så trött efter helgen att D låter mig sova tills klockan tolv. Halv ett sitter jag med en kopp te framför bloggen. Beroendet är långt ifrån lika stort som innan(när jag bloggade åtta inlägg om dagen) men vissa dagar är det fan inte långt ifrån att jag vill skriva sådär mycket. Men det mesta censureras numera. Eftersom jag vet vilka som läser. Det känns inte riktigt rätt faktiskt, men människor vill ju för det mesta inte bli skrivna om i en blogg, inte ens om det är snälla saker som skrivs. Och eftersom det är D som är i min absoluta närhet 90% av tiden är det han som hamnar i blickfånget. Men nu står han naken i hallen och torkar sig efter duschen, vänta lite, måste titta mig mätt lite...Och nu, hahaha, säger han att jag ska sluta objektifiera honom. Vad menar han? Hmmmpf!! *tittar lite till*
Men hallå, gå inte då! Vad ska du med kläder till? Det är ju varmt här inne!

Gaaaah.

Fan.


I alla fall:
Kameran är limmad(den trasade sig lite häromdagen. D hade omedvetet lagt den halvt under en kudde på golvet som jag satte mig på. Samarbete kan förstöra många saker, uppenbarligen) och fixad, Lena är inte fixad utan morgonrocksrufsig och hungrig men snart så ska vi ut och gå och se vart vi hamnar. Vi tar med oss kontanter nog för att kunna ta bussen hem om det krävs, och jag packar ner lite äpplen och godis i väskan, tillsammans med skrivbok och penna. Det blir hur bra som helst.
Jag vill klappa vovve. Kan man beställa en till värnhemstorget om en timme? En lurvig liten valp som bara ÄLSKAR att bli Lena-pysslad, med en husse eller matte som inte har nått emot att bli ignorerad för sin vovves skull. De är de bästa mattarna och hussarna, helt klart.

Jag skriver senare. Och jag LOVAR, cross my heart, at jag ska svara på kommentarerna då. Okej.

biatch

Mitt jobb skulle vara så mycket trevligare och roligare om det inte vore så att en del, som jobbat där längre och är lite old school, alltid känner att de måste hacka på allt man gör. Inte för att det är fel, utan för att de inte har empati eller logik nog att tänka själva och därmed se lösningen på problem som uppstår.

Jag var rätt förbannad på det hela ett tag och funderade, moget nog, på att maila chefen och skriva om det som stör, men vad ska jag skriva då? "Hej, jag är inte gammal nog att lösa den här konflikten själv, kan du hjälpa mig"? eller "En annan av dina anställda är en känslomässig idiot som finner fel i allt som alla, utom sina närmaste vänner(för de jobbar naturligtvis där de med och håller varandra om ryggen hela tiden), gör. Pliis pliiiiis Båssen, hälp mi!".

Äh, fan, jävla bajs, människor är idioter och jag ska sova nu. Jag har rätt, de har fel, stick och brinn biatch

lördag

Jag ska jobba ikväll. De ringde och frågade igår, och givetvis tackar jag ja, jag behöver varenda öre men faaaan så det tar emot att stiga upp idag när det är min första lediga lördag på länge. Det kvittar att jag är ledig hela veckorna; det är något speciellt med lördagar, det ligger en slags kollektiv slapphet i luften och man ska ströva runt på stan och glo på saker man inte behöver eller sova till tolv men nu ska här istället ätas frukost/frunch och det ska fixas och sen ska jag ta mig till jobbet och vara där i ca nio timmar och av de nio timmarna sitta ner 20 min.

Fast när man väl kommer dit är det ju inga problem, då är det ju kul. Det är bara det här att man ska komma igång med sin dag som jag stretar emot

film och blomma

Eftersom jag ungefär 40 minuter in i filmen började plantera om några blommor så förmodar jag att jag inte tycker "Superman returns" var vidare bra. Närmare bestämt inte alls bra. Det är förutsägbart som satan när man t o m vet vilken typ av klipp som kommer göras och hur allt kommer att bli. Supermannen själv är bland det plastigaste jag sett på länge och Kate Bosworth som spelar Lois Lane är en av de sämsta skådisarna jag vet; hon är en av de där i mängden som aldrig sticker ut. Det hjälper henne inte. (Föresten, jag tycker att Julia Ormond är den sämsta skådisen som finns. I jämförelse med henne är Bosworth ett fukkin miracle...)

18 liter blomjord senare är det jord i halva köket(vi har ett litet kök så det låter mer än vad det är) och D halvsover i soffan medan jag antagligen måste ta mig ner till Hemköp för mer jord; lika bra det. Jag upptäckte dessutom att min ikea-köpta garderobsblomma inte är en blomma utan tre rotknölar i en kruka så nu, ta daaa, har jag plötsligt många sådana. Jag gillar garderobsblommor. Fast inte lika mycket som jag gillar monstera eller fredskalla.

Well, det var inte meningen att det här skulle bli en blom-blogg. Jag ville bara varna för Superman returns. Plastigt skit, du kan vänta med att se den tills den kommer på teve, vilket borde ske nån gång nästa år.

You, Me and Dupree som vi såg igår var inte heller nån höjdarrulle. Okej att Matt Dillon är hyfsad kul ibland, och Owen Wilson brukar vara okej i filmerna han är med i. Kate Hudson var rätt platt i den där och filmen kom inte riktigt igång; det var bara händelser staplade på varandra, som med standardskämt och sentimental smörja blandat med aningens sexism. Det enda jag tyckte var kul var mot slutet när Owen Wilson (Dupree) blev jagad av en vakt inne i kontorslokaler. Och inte ens det var jätteroligt.
Så jag säger samma sak där: Ansträng dig inte för att se filmen, du missar ingenting. Kommer den på teve nån kväll när du inte har nått roligare för dig och/eller är sjuk så visst, den är okej att vila ögonen på någon timme men spring inte benen av dig för att se den.

Andra bloggar om: superman returns, You Me and Dupree

Jag hittade sjukt fina skrivböcker igår. Naturligtvis kostade de inte under hundralappen. Närmare 200 pix för de små, lite över 200 för de mellanstora, och de stora med snirkliga mönster i rött och guld, som jag genast konstaterade är min nästa dagbok, runt 300 pix.
Sådana böcker är som en dröm för mig, utsidan på boken spelar en stor roll för att insidan av den ska flyta, för att texterna ska kunna bli sitt mest storslagna, eller lever jag i en illusion och drömvärld? Kanske är jag något av en snobb, men vad gäller skrivböcker och pennor har jag krav, det funkar inte med en blå bic-penna på rutigt A4 när man ska skriva om drömmar och kärlek. Till det krävs snirkel och guld och vackra mönster mot gulnat papper

moralpanik

Vid en närmare eftertanke om allting ifrån inredningshysteri till "sexuella avvikelser" så har jag kommit fram till att det behövs ännu en medial revolution för att människor ska slippa ifrån hjärntvätten från media och allt skit som skrivs i tidningarna samt deras nätversioner.

När skönhetsidealet är en pinnsmal anorektisk blondin så blir människor som gillar den mer korpulenta versionen "chubby chasers" och de som föredrar att inte ha sex alls är de konstiga, de vars liv man inte kan vinkla till maximalt utnyttjande. Här är normen det psykiskt sjuka och läsaren suger i sig det tunga som om det vore den sista droppen vatten och funderar samtidigt över varför allting känns så tungt och hopplöst medan media tar över hjärnan, tar över åsikterna, tar över personligheten. Hurdan du ska vara behöver du inte längre fundera på; det står i varenda tidning vad som är bäst för dig, och eftersom du tvekar men de inte gör det så måste de andra ha rätt...

Tillgången på allting ökar efterfrågan på allting. Sex är inte längre något personligt, det är politiskt och en handelsvara och numera är missionären enligt media någonting sexuellt avvikande, har du inte testat analsex? Vill din kille inte ha kuken full med bajs? Vad är det för fel på er egentligen?

spin spin sugar*

och sen, bara sådär, bestämmer jag mig för att sluta med socker igen. Jag fuskkäkade kyckling ett tag nyligen men nu är det slut med det med. Jag ska återgå till promenaderna, vattendrickandet och skrivandet, för jag känner att jag saknar den delen av mig

Nyss hittade jag ett förtorkat spindellik på ett skärp till en av mina kappor.
Det är få saker som jag tycker är äckligare än insektslik, men nu reagerade jag väldigt lugnt och blåste in det i ett hörn bara.

Ibland förvånar jag mig själv till en sådan grad att jag inte ens vet vad jag ska säga om det.


*Låttitel. En grupp jag lyssnade på nån gång mellan 1996-1999. Minns inte namnet. Sneaker pimps, kan de ha hetat så? Tror låten heter Spin spin sugar, och inte come come sugar som jag skrev från början.

sen blev jag sådär jobbigt sentimental igen

Jag köpte "Moulin rouge" och "Fantomen på operan" igår, och idag efter att jag sett på Moulin Rouge och mysryst till El tango de Roxanne och Come what may så har jag varit sådär jobbigt sentimental igen och alltid lika ledsen över att de som älskar inte får varandra eller att nån älskar mer än den andra och det är svek, lögner(och videoband?) och vägen är full av hjärtans skärvor
Jag grät lite i smyg där, som av minnen jag egentligen inte har från det här livet


men nu blir det You, Me and Dupree. Tror jag den heter. Nån komedi med kate hudson och owen wilson. D ropar från rummet att jag ska komma dit, och jag gör en Alfons och säger" Jag ska bara....!"

Du får vara med, men inte du, och inte du

Oj oj. Vindens skugga överraskar. Mitt i allt så vänder handlingen en smula och nu väntar jag på upplösningen även om jag måste börja fundera ut vilken bok jag ska läsa härnäst. Antagligen blir det Myten om Sisyfos eller kanske fortsättningen på Kvinnor som tänker för mycket även om jag är rejält störd på den boken, jag skrev om det en annan gång: Alla kvinnor som är exempel i boken beskrivs med utseende.
Varför, kan man undra.
Mår jag bättre och kan känna igen mig bättre om Carolyn är en vacker framgångsrik kvinna med fina kurvor och långt blont blankt hår? Vad hände med den slitna trebarnsmamman som borde klippa håret, eller den arbetslösa 30plusbruden som inte har råd att gå till tandläkaren just för att hon inte är så framgångsrik?

Snacka om att välja ut sin publik redan från början. "Du får läsa, och du, och duig passar det in massor på, men du får inte läsa och inte du heller."
Häromdagen skrattade vi lite åt reklamen som är riktad till oss 30plussare, den med forever young och nått sparkonto-tjafs. Inte heller den funkar på mig, men jag ger dem en eloge för att de verkligen försöker, men de lyckas inte förstöra låten för mig eller ge mig åldersångest(det får jag bara när jag är bakis och det gick över för flera timmar sen...)

Nya ord

Igår lärde jag mig ordet "rondellhund". Det kommer jag att använda daglighen i fortsättningen.
Idag har jag lärt mig ordet "hångelchock", det är nästan lika bra som nakenchock, men bara nästan. Även det kommer jag att använda dagligen. Tänk bara om man mitt i allt blir upphånglad i brygga. Bara sådär. Det är ju hångel OCH chock. Hepp!

Haja vilket genombrott det här innebär för mig, hur mycket större min värld plötsligt blev!

Old

Det är bara att krypa till korset. Jag är gammal. På riktigt.
Jag kan inte dricka sprit längre.

Jag är bakis och bakishungrig och har en grym Buffy-abstinens.
Det känns lite som om tanter som dagen efter en tripp utanför lägenheten stannar hemma och "tar det lugnt". Det är det jag vill göra idag. Stanna hemma och sluta vara bakis.

Jaha. Det var alltid vid 32 års ålder som man skulle bli gammal.
Jag hade hoppats det skulle dröja åtminstone 50 år till.

Taxi hem genom natten efter Martins födelsedagsfirande och lite mat, och det är så skönt att flyta med över gatorna, genom trafikljusen och strax vara hemma utanför porten Tack tack säger vi till taxichaffisen som med sitt leende lyser upp hela taxin och säger att det är en lugn natt, det är tisdag och vi är tacksamma att han såg oss vinka där utanför hotellet när vi bad om skjuts hem. När morgondagen kommer ska jag plocka upp lapparna jag skrev och stoppade i bakfickan på jeansen för att skriva ner dem i bloggen men tills dess vill jag säga Martin; tack för en trevlig födelsedagskväll, jag vet ingen i din ålder som är så vettig som nån i min ålder, och du vet vad jag menar med det utan att ta illa upp. Vi kommer med resten av presenten imorrn.

Först ska vi bara nyktra till lite....

IQ

Jag ids inte ens försvara mig i den här frågan; jag vet att jag inte är ointelligent eller korkad, men när jag måste göra ett test i å med en ansökan, och där bestämma om en prick i en fyrkant ska vara på höger eller vänster sida för att följa den tidigare givna ordningen: Då blir jag bara trött och uttråkad. Det är ointressant med IQ-test.

Mobbad

Jag kan inte längre minnas hur det var. Samtidigt kan jag inte heller glömma det. I jämförelse var det ingenting mot det här. Nog för att folk flyttade sig och vägrade prata med mig, men vissa dagar var de snälla på sätt som alltid gjorde, och fortfarande gör, mig misstänksam. Det var mest snack, ord som kastades efter mig, utfrysningen och hur de utelämnade mig från saker som skulle hända i klassen. Jag fick inte vara med. Men för Bella var det värre. Det var inte jag som satt på toa och grät och hade sådan ångest för varje skoldag att jag inte kunde äta. Det var Bella. De kallade henne för allt de kunde komma på, och eftersom jag hade en av de sällsynta dagarna av gemenskap med dem när de gav sig på henne, så var jag tyst och tröstade henne så gott jag kunde efteråt. Lärarna gjorde ingenting, sa att vi fick klara upp sånt själva, vi var gamla nog, men varken jag eller Bella fortsatte efter första året. Jag vet inte vart hon tog vägen, men vad som helst var bättre för henne, och för mig. Så mycket vet jag.

Att jag sedan hamnade i samma sits i klassen jag bytte till året efter är en helt annan historia även om det är precis samma historia.
Det är min historia. Mina minnen. Man hittade aldrig hem, så man stannade hellre hemma den skoldagen, och gärna nästa. Man var på lektionerna tillräckligt ofta för att inte rektorn skulle ringa hem, och man sjönk djupare in i sina böcker och sina noveller, sjönk djupare in i sin egna privata utopi där man kunde vara den man var och ändå vara med i gemenskapen. Nu när det sneglas på mina betyg från gymnasiet kan jag inte gärna säga " mobbing" för själva ordet väcker djävulen i så många; "Jaha, ett offer, då passar jag på, hon är väl van förmodar jag..."

Men så här långt efteråt minns jag inte hur det var, även om jag inte glömt någonting. Jag kan faktiskt känna en tacksamhet för att de behandlade mig som de gjorde. När jag träffat den i efterhand känner jag hur mycket starkare det gjorde mig, och hur svaga de fortfarande är i sin lilla värld som inte förändrats mycket sedan då. Men det är inte mycket till tröst när man är mitt inne i det. Det enda man vill höra då är "Vill du hänga med?" eller "Kan inte du och jag göra det här arbetet tillsammans?" eller"Vill du vara min vän?".

Starkare, javisst. Samtidigt har jag blivit den där som frågar folk om de vill hänga med, är framåt nästan i överkant. Ingen vill vara utanför, jag vet hur det är. Vill du vara min vän? Vill du följa med och fika lite? Den där boken gillar jag med, berätta varför du gillar den så mycket, jag är intresserad av varför du gillar den. Berätta, kom igen nu.


Andra bloggar om: mobbing, styrka

idyll

D och min nya idyll/grej är att sitta bredvid varandra vid varsin dator: Jag skriver och han fixar lite med bilder han tagit och kommer blogga med. Han frågar mig om färger, jag frågar honom om ord när de lyckas stocka sig i skallen på mig.

Det känns roligt och trevligt på ett lätt larvigt sätt. Lite som om jag inte får tycka det är schysst att sitta där bredvid honom och läsa och skriva på en novell*.
Under tiden funderar jag på det där med att man emellanåt sätter människor på piedestal, och hur de faller ner när de mitt i allt blir mänskliga, sådär som en människa gjorde idag.



*En novell på 26 sidor redan i slarvskriften. Jag tror en novell ska vara mellan några och 60 sidor för att räknas som novell. Det är alltså en kortare roman jag skriver på. Varför det känns så banalt att skriva det vet jag inte; banaliteterna är så vanligt förekommande hela tiden, inte i mitt liv utan i min omvärld, att jag nästan inte ids reagera längre. Istället rycker jag på axlarna och glöder inte länge till i den frågan.

och sedan upp genom grenarna och mot himmelen där stjärnor väntar och vinden är för kall men de där små prickarna av energi som susar förbi faller på plats bakom mig och blir


hela min värld och verklighet


För länge sedan skrev jag en dikt om mig själv och en myra, ungefär
"Världen så stor där utanför. I skogen finner jag tröst vid en myra"
men i samma andetag är jag en myra, en igelkott och en varg. I samma andetag är jag vatten och skogarna och jorden. I samma andetag är jag hemma igen och sitter på golvet vid en dator som inte på långa vägar känns som min egen

och att skriva ner tankarna på en dator där andra är känns plötsligt som att lägga fram sin dagbok för allmän läsning, förutom att jag inte skriver dagbok längre eftersom jag håller allt i mig själv till den dag då jag närmar mig själv igen


Hon säger något om en bekant till oss båda, och jag inser när jag skriver "Men han är smartare än han verkar men gör sig samtidigt dummare än vad han är" att det ligger mer sanning i det än jag tidigare anat. Är det så med fler människor i min omgivning, eller är det lättare att leva om man anses vara korkad?

Läs

Just nu läser jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón sedan jag bläddrat i den och fastnat för några av raderna i början*, och fastnat för språket som tvingar mig att sakta ner och lyssna lite mer noga på det som står, språket som tvingar mig att följa raderna där de dansar fram med orden och händelserna.
D köpte den till mig för några dagar sedan, och den väntade tålmodigt på mig där på soffan medan jag läste klart "Män som hatar kvinnor".


*"Få saker sätter så djupa spår i oss som den första boken som hittar vägen till vårt hjärta. De där allra första bilderna, orden som vi tror att vi har lämnat bakom oss sedan vi slagit igen boken, de följer oss livet ut, och i vårt minne reser de ett slott som vi förr eller senare - oavsett hur många böcker vi läser, hur många världar vi upptäcker, hur mycket vi minns eller glömmer - kommer att söka oss tillbaka till." Sid 12.

Onda fötter

Jag undrar egentligen(även om jag inte vill veta) när man har så ont att man inte kan få mer ont. Ungefär som ett smärtgränsens ultimata gräns*. Jag förmodar att kroppen inte pallar då, och man avlider, men nu när jag sitter här i mitt enkla smärttillstånd av onda fötter och värk upp i benen, så undrar jag om jag hade mer ont förra veckan när jag jobbat samma pass, eller om jag är maxat smärtfylld redan nu.

Banalt, givetvis, eftersom jag är vaken och kan gå även om jag inte gärna gör det. Banalt eftersom jag ens ids fundera över det. Hade jag haft ont hade jag bara tänkt på smärtan sådär som man gör när man har ont annars.
Men eftersom jag fokuserar larvligy mycket på mina värkande fötter just nu är det kanske ett läge av plus minus noll, vilket i sig nollställer hela det här inlägget och[...]


*Tortyr är väl sadistens sätt att testa de här gränserna på, förmodar jag. Inte för egen del utan för att utöva ondska på, men nyfikenheten(den iskalla) borde ändå ligga i att undra hur mycket en människa verkligen tål? Det där att vilja överskrida en annan människas gränser så totalt för egoismens undran är skrämmande, vilket leder till diskussionen jag snart ska ha med K-kvinnan om ondska och alla former av den.

triologin om hämnd

Jag skulle ju skriva lite om filmerna vi såg, triologin om hämnd. Det utlovades för några dagar sen men jag upptäckte det nyss när jag scrollade i min egen blogg. Det kan göra underverk att läsa sin egen blogg emellanåt. Man binder ihop saker man tänkt på men hunnit glömma.

Hur som helst så gäller triologin alltså filmerna(varning för felstavningar nu) Sympathy for Mr Vengance, Oldboy och Lady Vengance.
Som tidigare påpekats är Oldboy den svagare av de filmerna även om den har samma slags humor som i de andra, den där bisarra lätt sträva humorn baserad på ironi och cynism som jag älskar så mycket.
Sympathy for mr Vengance("Hämndens resa" på svenska. Kass titel med tanke på originaltiteln) handlar om den dövstumme killen som måste gå ihop pengar till en ny njure(?) till sin syster. När han blir kickad från sitt jobb beslutar han sig att han ska skaffa pengar till systerns operation genom att hämnas på sin förra chef och kidnappa hans dotter. Tillsammans med sin flickvän Anarkist-Kommunisten genomför de kidnappningen och samtidigt sker sidospår i filmen som komplicerar det hela ytterligare och gör vissa rätt sjuka scener helt dråpliga; som mongot vid vattnet och svartdonatorknarkartanten och hennes bakomflötet-söner.

Jag älskar den här filmen, och ser den lätt igen.

Oldboy hade jag sett en gång innan och den är jag inte överdrivet förtjust i, mest p g a slutet, men den är ändå bra. Den är den svagare av filmerna kanske beroende på att den nyttjar mindre dråplighet och mer action och slagsmålsscener men den är snygg som fan och måste absolut ses.

Jag älskar Lady Vengance. Den är blodig, rå och samtidigt rolig på det där asiatiska cyniska sättet. Det är alltså Lady V som suttit i fängelse i 13 år för ett mord på en pojke, och när hon kommer ut måste hon dels leta reda på mannen som egentligen mördade pojken samt hitta sin dotter. Lady V är en totalt känslokall varelse. I alla fall på ytan. När hon snokar lite i sitt eget fall inser hon att pojkmördaren, en lärare, inte bara mördat pojken som hon satt inne för utan även flera andra barn. Han är pedofil, big time, och med hjälp av sina vänner från fängelsetiden(där är en snygg sidohistoria dessutom; fängelseåren som klipps in här och var) måste hon hitta honom igen.
Filmen är så full av symbolik om skuld och renhet samt annat att jag inte kan skriva om det utan att avslöja handlingen för mycket. Se den! En jäkligt snygg rulle. Jag har lagt den över filmerna jag måste ha, och se igen. En lite rolig grej är att skådisen från Oldboy är med i den här filmen med, och vi pratade om att en av tjejerna kan ha varit Anarkistflickvännen från Sympathy for Mr Vengance men vi kom inte till klarhet i det. Se filmen ändå. Nu, ikväll! Det är lördag och du har ändå inget vettigare för dig....


och nu, frunch.

Ikeabesök nr 666

Jag omvärderar det där med att vilja ha barn när jag varit på IKEA i ungefär fem minuter. Utanför sitter en blond söt flicka som ler med hela ansiktet och jag hinner tänka "Åh, så söt!" men så snart man kliver innanför dörrarna börjas det. Ylandet. Sparkandet på saker, springandet och skrikandet, kladdiga händer och planlöst snurrande tills de blir yra och ramlar omkull, och dessutom tusen barnvagnar mitt i gången där andra vill komma fram. De är inte barn när de kommer innanför dörrarna. Nej, där inne förvandlas de rätt och slätt till snoriga griniga ungjävlar.

Vi får inte tag på det vi kom dit för. "Leverans imorrn, kom tillbaka då!" som om alla människor vill och kan åka till IKEA varje jävla dag, men jag köper ändå de där blå muggarna med fat som jag och Helena pratade om när vi fikade sist, då hon intervjuade mig om feminism och politik för sin tenta; Då jag la fram min teori om att vara tvungen att erkänna en styrka(kvinnors) för att kunna motsätta sig den(förtrycket och undermineringen av män genom tiderna) och jag är lite nyfiken på om hennes lärare kommer säga något om det.
Förmodligen inte.

Ikea lämnar vi med betydlig mer saker än som var tänkt från början, men är jag egentligen speciellt fövånad över det?

Falsksjungande

Jag vill minnas att jag orsakade en minst sagt förorättad känslostorm hos en av mina läsare förra gången jag skrev det här, men efter en noggrann genomlyssning vill jag bestämt hävda att jag har rätt i den här frågan och de som tidigare hävdad detsamma men som jag då, av olika anledningar, inte velat lyssna på ber jag det allra djupaste om ursäkt.

Sarah Brightman kan inte sjunga. Hon låter som en skata. När vi lyssnar på Andrew Lloyd Webbers version av The Phantom of the opera så skär det i öronen på mig: Jag gnisslar tänder och kastar mig på datorn för att hämta hem soundtracket till den nya versionen, filmen med Gerard Butler och Emmy Rossum vars musik är att föredra hundra gånger om. Webber-versionen är i jämförelse livlös och falsksjungande och trots att den nya versionen är gjord av en inte-favorit (Joel Schumacher) så måste jag ändock nu böja mig och ge mannen i fråga en eloge. Kanske hörde han detsamma som jag gjort nu; Brightmans ylande krax och medsångarens, vad han nu heter, menlösa röst som slog emot en som en plågsam insikt i höstmörkret, likt knivspetsar som trängde in genom öronen och satte sig på hörselnerven som gnagande virus.

Vårgatan.
Så fint det låter en dag när snö vräker ner.

eld

Jag vill brinna för något, känna den djupaste passion för ett ämne eller ting och drunkna i dess existens: tala exalterat om det sådär så att man viftar med händerna i sin iver att förklara för andra Lyssna på det här! och vilja veta allt om ämnet, leta vidare, bläddra i böcker och leta på nätet, aldrig tröttna, aldrig ge upp.

Istället lever jag med en slags likgiltighet som emellanåt skrämmer mig en aning. Jag brinner inte. Jag lyser svagt i ett omslutande mörker, och finner inget bot.

I tonåren samlade jag på texter, diktsnuttar och saker som talade till mig. När jag tänker på att brunna så minns jag den här texten igen. Jag ville leva efter den när jag var yngre. Brinna. Verkligen brinna.
Jag tänker att livet gav mig en kalldusch på flera sätt. Även om jag glöder med varierande styrka.

Brinn så länge du lever
Låt ingen släcka din glöd.
Brinn så att alla kan se dig.
Vägra vara levande död.

leta

Emellanåt får jag en bestämd känsla av att saker inte vill bli hittade.
Som om de håller sig borta eller hålls undangömda av osynliga händer som väntar på att rätt tillfälle ska infinna sig. När vi letar igenom lägenheten efter en kodmärkt plastficka till en cd-skiva får jag den där känslan igen. Det är inte meningen att vi ska finna den nu; den dyker upp när det är dags, och vi kan lika gärna göra det där andra vi borde göra; laga mat och fixa lite innan vi ska iväg till jobbet. Saker och ting kommer att lösa sig när det är dags.

Kåtte

Okejokej, "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson ÄR en bra bok. Inte min stil men nu har jag läst ut den på bara någon dag och den var schysst. Läs den om ni funderat på det, om så bara lite grann.
Men seriöst*: Stieg? Det är ju som att stava Rolf som Rållf eller Rolph. Eller Bo som Boh. Peekaboh![ a k a "Peka (på) Bo!]

Eller uttalar han det Sti eeeg kanske?
Hur som helst skulle jag kunna skriva en bättre recension av boken "Män som hatar kvinnor" men jag vill inte.


Idag är det f ö lite kul att byta O mot Å i vissa ord. Igelkåtte. Datååår. Måln. Kårv.
Med tanke på min (ringa?)ålder så borde jag vara mycket mindre lättroad, men kåtte är nog banne mig dagens ord.
Vem har sagt att man måste lägga av med att tänka på sånt efter en viss ålder.



*Nej, faktiskt inte speciellt seriöst faktiskt....

Uncertainty can be a guiding light

And I have no compass
And I have no map
And I have no reasons
No reasons to get back

And I have no religion
And I don't know what's what
And I don't know the limit
The limit of what we've got

Don't worry baby, it'll be alright
You got the right shoes
To get you through the night
It's cold outside, but brightly lit
[...]
No particular place names
No particular song
I've been hiding
What am I hiding from
Don't worry baby, it's gonna be alright
Uncertainty can be a guiding light

Quiz

Den allt mer av folket avskydde finansministern skulle kunna behöva en approach till riktiga människor, då kanske i form av ett smeknamn. Vilket passar bäst?
1. Anders "Medeltids" Borg
2. Anders "Count Chocula" Borg
3. Anders "Folkmordet" Borg

"Borg" är ett vanligt namn i mediasammanhang. Men för att ta till ett gammalt "Fem myror" resonemang så vänligen kryssa i vem som borde försvinna.
1. Brita Borg - En folkkär sångerska som levererade trallvänliga sånger som vi kommer att minnas för evigt.
2. Björn Borg - En av Sveriges genom tiderna största idrottsmän som dominerade sin sport som vi kommer att minnas för evigt.
3. Anders Borg - En hårdförd politiker och tillika missantrop som vill bötfälla de arbetslösa, skapa större samhällsklyftor och skicka oss tillbaka till medeltiden, som många gärna redan vill glömma.

Vem ropade "Åh nej de smiter med allt mitt guld !"
1. Anders Borg
2. Prins John i Robin Hood
3. Anders Borg när han upptäckte att det fanns låginkomsttagare.

Vem sa "Om inte bönderna har råd att äta bröd så får de väl äta bakelser?"
1. Anders Borg
2. Marie Antoinette
3. Anders Borg utklädd som Marie Antoinette

För att slippa kontakten med "vanligt folk" ägnade sig en finansminister sig mycket åt rollspel i yngre dagar. Vad skulle kunna vara det grymmaste namn han kunde tänkas heta i Dungeons & Dragons?
1. "the Peasant Slayer"
2. " the Black Plague"
3. "the Anders Borg"

Om man talar om "att det var bättre förr" vad syftar regeringen på då?
1. Medeltiden - Då vi hade borgare och bönder, strikta hierakier, kyrklig makt och dödsstraff.
2. Stenåldern - Darwins "survival of the fittest" sorterade ut de svaga och vi lämnade dem för att dö
3. Hitlertysklands fascistiska regim som satte alla i arbete i vapenfabrikerna.

Av "de nya moderaterna"

Manifest

Hittade den här texten genom att Spacelounge hade den på sin sida. Kan inte annat än hålla med. Det är Marcus Birro som skrivit den i sin blogg.

Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när
Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på
mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp ( åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill?
Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.
Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör.
Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord. Vi vill inte ha ett bord med bara en enda rätt att välja på. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan… Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt. Den är hotad i grunden. Vi ser allvarligt på den nya kulturella utvecklingen. I våra ögon liknar det mest en rask avveckling, ett kalhygge.

När SVT för en tid sedan ville “föryngra” sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner.
Det tycker vi är bra. Det ger hopp.
Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. Vi vill ge mer pengar åt all den så kallat alternativa kulturen, ( som ju egentligen inte alls är alternativ, utan den i verkligheten rådande) den som lever och frodas utanför DN skrapan, utanför tullarna. Den räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in.

Okej alla? Vad tror ni? Är ni med? Gillar ni, så lägg upp,
publicera, länka och allt vad det heter…

Skriv på det här nu!

Vi målar i hallen så jag hinner inte skriva mer än att ni borde[a k a SKA] skriva på den här namninsamlingen innan den första december. Angående a-kassan ni vet. Reinfeldt och company är satans anhängare(och jag menar det lite på skämt, lite på allvar) som vill sparka på de som redan ligger och lägga mer pengar i egen ficka.


Det är inte vi som ska vara rädda för vår regering.
Det är de som ska vara rädda för folket.
Glöm inte det.

Amen.

torkat ut

Ge mig livsknark och ljusknark nu, ge mig skrattknark och färgknark. Gör mig hög; Detta grå suger livet ur mig, och skratten självdör på tungan. Regn som faller nu är glömt om några veckor, men känslan den lämnar efter sig sitter fast, som tatuerat in i magkänslan och de själsliga färgpytsarna lämnas att torka ut.


Jag fortsätter att drömma om barn: hon är äldre nu, flickan, och tar för sig mer av livet, hon skrattar och dansar. För varje natt blir hon äldre och mer levande. jag tänker att det betyder att någonting växer, mognar. Dessvärre är jag mer förvirrad än upplyst, och till och med i drömmen funderar jag på vad det kan betyda att hon klättrar upp i min famn och lekfullt hugger tag i ett bröst för att äta sig mätt igen.

Eftersom Paul Austersboken lästes ut alldeles för snabbt bläddrade jag i Stieg Larssons " Män som hatar kvinnor" som jag inte vill läsa men nu ska läsa ändå.
Jag orkar inte gå ner i källaren och kolla efter fler böcker, och D tog ändå med sig källarnycklarna till jobbet. Jag snörvlar och hostar och beter mig som om jag är förkyld. Det vore ju underligt i en stad där det alltid blåser. Inte.

Innan han åker till jobbet hinner jag bitskt lägga fram min irritation över att datorn inte är som jag vill ha den. Måste påpekas att det var innan frukost. Ingen frukost = Lena grinig. Efter de senaste dagarnas datastrul och hjälp från Martin är det väl inget D vill höra när han är stressad men jag måste ändå påpeka det där. Datorn är ju en personlig sak, och det här känns inte riktigt bra. Javligt gnälligt av mig, f ö. Men jag känner att jag verkligen behöver sitta mer och skriva, och då blir jag så in i helvetes frustrerad. Att skriva för hand är inte samma sak: det är inte på långa vägar lika seriöst. Skriver jag för hand är det inget jag skriver in i datorn sen, papperslapparna förblir liggandes i högar innan man slutligen slänger dem och idéerna går förlorade. Jag tar för givet att de inte var lika bra, om jag så snabbt glömde dem.

Varför måste det vara så drygt att skriva historiska romaner? Jag har en i skallen, men avskyr emellanåt research. D gillar å andra sidan att göra research, jag kanske kan ta honom till hjälp om jag frågar snällt.

idag är en dag av de stormiga tankarna

Krull

På tal om opera ville jag f ö göra en opera av Teletubbies.
Det var det jag roade mig med att fundera på när jag satt där i salongen och väntade på att operan skulle släpa med mig i ett rus(inget hände).
En opera på Teletubbies skulle vara rätt enkel och med en massa bra musik. På scen: Fyra färgglada figurer som säger "Aaaaah!" och "ÅÅÅÅÅÅÅHHH!" emellanåt, och hoppar runt på gröna kullar och skakar på huvudet.

Ännu en sak jag roade mig med(när jag insåg att teletubbiesoperan kanske inte skulle bli nån hit senare. Detta hände alltså ungefär en tusendels sekund senare...) var att dirigentens hår var roligt. Han hade liksom krulligt hår som stod åt alla håll* och som på skallen låg lite platt. Till min stora förtjusning såg jag att han börjar bli flint, och flinten, denna oas av hårfrånvaro, skapade ett hål mitt i krullet. I min fantasi blev detta hål en godisskål, eller kanske ett fågelbo. Kunde man använda hans skalle till en middagsbjudning kanske, om han får sitta på en pall under bordet, så att man kan placera godis i flinthålet? Möjligheterna blev med ens oändligt många, och jag fnissade för mig själv där mitt i mordallvaret och banaliteterna.

* som en första operaupplevelse var det alldeles underbart att han såg ut sådär som firigenter ska göra: krullig bohem med runda brillor. dessutom tror jag han är tysk med. Hepp!

Opera

Kan nån upplysa mig om vad som hände på Veronica Mars i torsdags?

Jag missade det tyvärr eftersom jag var på en ganska trist modern opera, Dead man walking.
Jag måste i fortsättningen poängtera att det är klassisk opera jag gillar. Klassisk!
Inte opera där de sjunger" Jag har ingen vääääxeeeeeel och har inte ätit något på hela daaaageeeeen".
"Oroa dig inte, jag bjuuuuuuuuder!"

Sorry, alla operafantaster där ute, men det är bara så jävla banalt.

Plats!

Förvaring! Mitt kungarike för mer förvaring! Kan man köpa lägenheten intill kanske? Göra en liten men ändock olaglig dörr in dit genom väggen och ställa alla prylar där inne?

Tanken ter sig mer och mer lockande när jag kliver över säckarna med kläder och har läst ut alla böcker vi har här uppe och trånande kollar på Ds tomma bokhyllor efter söndagsunderhållning.

wow liksom

Det var inte så scary att färga håret på sig själv som jag tänkte först. Jag hade föreställt mig att jag skulle sabba det, få slut på färg och fan vet allt. Uppjagad över en skitsak? Jag?
Nu förstår jag inte vad ni menar...

men jag väntar med att säga HEJ tills jag sköljt ur all färg och sett resultatet.

Jag brukar tänka att jag oroar mig för saker 'för säkerhets skull'.
För att om man har varit förutseende(a k a paranoid i det här fallet) nog att tänka på alla möjligheter så blir man ju gladare när saker går bra.

Allt det där är givetvis en krass ursäkt på att få fortsätta jaga upp sig för skitsaker. Att kunna säga "Men IFALL ATT [valfri händelse] sker så har man ju[någonting]".
Ifall att jag färgar helt åt helvete nu så får jag väl pressa ner mössan på skallen och traska upp till H&M och köpa ny färg.
Hur mycket ska det vara att stressa upp sig över egentligen?

Ifall att man missar tåget så tar man nästa och ifall någonting går sönder så.... Allt det där krockar med min "rycka på axlarna-mentalitet" som jag utövar annars. Den där känslan av att även om saker skiter sig och inte blir som man tänkt sig så löser de sig alltid på andra sätt. Vilket de ju faktiskt gör. Saker löser sig. Det är så. Kanske inte som man tänkt sig det(men sen ska man ju på andra sidan inte ta saker för givna i något fall) men det fixar sig. Jag har empirisk erfarenhet av det. Hepp!

storm

...och det är som hon säger såklart. Att jag inte kommer på det själv är väl för att jag är mitt inne i det, mitt i stormen. Jag drömde till och med om det. Jag, som annars drömmer om tornadosar(en tornado, flera tornadosar) när det är förändring på gång drömde att jag var mitt inne i en. Jag var hos ett par och kollade deras lägenhet och skulle förvarna killen om stormen som kommer, himmelen är blåsvart och mullrandet kom närmare och närmare. Det oroade mig inte men de andra kanske skulle skrämmas. Jag sa "Det kommer en tornado, ni kanske ska stänga för ordentligt så att ingen blir skadad" men då blåser det till och en vinröd mugg går sönder och avslöjar sitt innehåll av gamla bullpapper. Killen ser på mig och ler, säger det är för sent "Vi är redan mitt inne i stormen, men oroa dig inte för muggen".

När jag senare berättar för henne om drömmen säger hon att det är klart att det stormar. Nog för att jag, med min extrema rastlöshet, är van vid att flytta och lära mig nya platser och hur man hittar hem, men man måste ju ändå ge sig själv lite utrymme att landa. Mitt i stormen betyder mitt i förändringen, och i drömmen visade den inga tecken på att vilja avta eller lugna sig, så jag försöker hålla mig kvar i mitten av sinnet där det snurrar minst och se vad som händer sen. Om jag nu hela tiden velat ha ett äventyr utöver det ordinära så ska jag väl knappast gnälla över att jag är förvirrad och rotlös två veckor efter flytten till den nya staden. Hon har rätt, som alltid, och jag är djupt tacksam över att ha henne i min absoluta närhet. Jag är fortfarande mitt uppe i förändringen. Jag trodde jag var halvvägs men det var fel.

Min farbror Suputen a k a B - något av släktens svarta får - gifte sig med en kvinna när han levde några år i Kenya och tog sedan med henne till en Stockholmsförort där de fick ett barn, en flicka.
Min kusin ska vara ungefär 24 år nu. Jag vet inte ens vad hon heter i förnamn, men emellanåt leker jag med tanken att ringa henne och presentera mig. Man väljer ju inte sina släktingar, och min släkt tenderar tyvärr att vara vad D kallar för "bonnarasister". Att B gifte sig med en färgad kvinna talades det inte helt öppet om, som om det är något hemskt och fel. Eftersom jag inte är av samma åsikt är jag mest nyfiken på henne: hurdan är hon, vad tycker hon om att göra? Läser hon böcker eller är hon ett popsnöre? Har hon ärvt de här breda axlarna och ser hon ut som några av mina andra kusiner. Jag vill veta. Men vad säger jag när man får tag på henne? "Hej, jag är din kusin....."?

Imorrn kanske jag ska på musikal, eller om det är teater, jag vet faktiskt inte, men sånt tackar jag inte nej till. Dead man walking tror jag den hette. Kulturellt av mig. Vuxenpoäng. Om den är på Storan kan jag handla macka på Systrar och Bröder innan. Där har de glutenfritt, och efter några års ciabattatorka kan jag återigen frossa i femtioelva olika fyllningar och dricka lingonté och fundera på om det där är ett schysst område att bo i eller inte. Vad området heter vet jag inte. Meh va fan, de har ju MACKOR!!! Jag är nöjd.

När jag sen haffar en vän på msn säger hon också att hon är gravid, jag kände på mig det när vi började prata så jag frågade det bara rakt ut(fördelen med att ha vänner som jag är att vi inte blir förvånade om nån frågar sånt eller säger nått om sex eller avföring* eller vad fan som helst. Vill man veta så frågar man, och ingen är väl förvånad över min öppenhet med saker längre...). Även hon har fått missfall en gång och vill vänta med att hoppas för mycket innan det gått lite längre och allt är mer säkert. Hon blir en underbar mamma, det vet jag. Vad annars kan man bli när man är sån som hon?

Jaha, nu kommer jag fundera på det där igen. Jag som egentligen hade tänkt skriva en recension av filmerna vi sett nyligen. En koreansk triologi om hämnd.
Jag återkommer.



*Jamen, typ "Jag är magsjuk", "Jaha, diarré eller kräks du bara?" Det är väl lika bra att ha läget klart för sig på en gång! Frågar man får man inte veta, och man måste ju inte svara om man inte vill.
Alla mina vänner svarar f ö. Föga förvånande. Kanske för att alla mina vänner är lika öppna och har samma slags humor. Love you all!!!!!

så kallad

Det värsta med att vara s k vuxen är att man är allt för medveten om att man inte borde äta chips till frukost utan att man istället borde göra en nyttig macka, ta en promenad och söka fler jobb.

jag saknar naiv. det vore så trevligt att vara naiv.



Så kallad Lena-humor igen: mitt lösenord på inlägget är 'wedge'

Plutten

[...och varför inte fortsätta på djurtemat]

...och nu så här många år senare kan jag tycka att det var ett lite fånigt namn på en kanin, men när jag var 6 - 7 år var "Plutten" perfekt på en brun kanin. Han ägdes av mamma och pappas kompis Harry, och varje gång vi var där ville jag kela med Plutten. Han hade hängande öron och stora bruna ögon. Hans päls var mjuk och han var snäll nog att låta en sexåring mata honom och klappa på honom och dra runt med honom så snart vi var där.

En dag när vi hälsade på honom började Harry packa ihop Pluttens saker i en påse, halm och pellets och lite till, och han ställde påsen intill buren där jag satt. När vi skulle gå tittade pappa på mig och skrattade lite innan han lyfte upp hela buren. Mamma tog påsen med sakerna.
Vad ska du göra? frågade jag.
Plutten ska få komma hem med oss, sa mamma. Harry ger honom till dig.
Om inte Harry låg bra till redan innan - han brukade alltid ha med sig glass när han kom och fikade - så gjorde han det definitivt nu. Hela vägen hem gick jag och ville stoppa in fingrarna i buren och prata med Plutten. Jag minns inte om jag skuttade med sådana där hoppsa-steg, men eftersom jag ofta gjorde det när jag var liten så antar jag att jag gjorde det även nu. När jag kom hem sprang jag runt till mina kompisar och sa att jag fått Plutten. De hade hört mig berätta om honom innan men aldrig fått följa med till Harry för att klappa honom.
I några dagar var Plutten alla barns dröm, och den mest bortskämda av ungarna ett kvarter bort fick en egen kanin men eftersom hon var så dryg att leka med så var det ingen som brydde sig om den även om den var vit med svarta fläckar.

Dagarna efter gjorde pappa en kaninbur så att Plutten kunde vara utomhus. Senare flyttade kaninen in i växthuset. När vintern kom grävde han ner sig i marken. Vi gjorde bo åt honom med trasor och frigolit och allt det där gnagde han sönder och drog med sig ner under marken. Vi tog aldrig in honom igen, han klarade sig där. Man gick med mat och vatten till honom varje dag och han blev fet och hade tjock päls och klarade minusgraderna. Vi hade honom i många år, tills han blev grå i pälsen och bakbenen blev stela och slutligen förlamade helt.

Det var samma sak då som med hundarna nu: Pappas kompis Sune har gevär och agerar vad de kallar för "nödvändigheter".

Dagen för döden hade jag på mig en vit tröja med Långben på. Jag minns den ännu. Den var mjuk med korta ärmar, och jag hade fått den av min kusin. Mamma med allvar i ögonen som säger att jag måste ta avsked av Plutten nu för pappa måste snart åka, de har bestämt en tid med Sune Säg Hejdå! och jag tar upp honom en sista gång. Han är varm och skakar lite. Om det är för att han är gammal eller för att han känner på sig att något är på gång vet jag inte, men hans ena baktass lämnar ett litet spår av jord på min tröja, precis nedanför Långbentrycket, tre bruna streck av hans klor, och en liten svag trampdyna. Han luktar jord och av den där kaninlukten som jag senare känner igen hos andra kaniner, pellets och något mer, någonting sött.

Sen såg jag honom inte igen.

När kvällen kommer har jag gråtit till mig huvudvärk, och tröjan med Plutten-lukt och tassavtryck hänger på en galge vid sidan av min garderob. Den händer kvar där i flera månader, för jag vägrar låta mamma tvätta bort min sista kram med honom.

Växthuset fick stå orört hela sommaren och vintern. När våren kom grävde mamma ut det och då märker hon att Plutten har grävt gångar under hela växthuset. flera meter ner under jorden. När hon stoppar spaden för att gräva så sjunker den rakt ner ända till handtaget. Hon måste gräva ut alltihop, och där under jorden hittar hon slutligen ett bo med trasorna, frigoliten och pälstussar, och vad som tycks vara gammal mat.
Det där tycktes fascinera mina föräldrar så mycket; de pratade om det ett bra tag efter det, och fortfarande kommer det ibland ett "Kommer ni ihåg Plutten?!" och " Och spaden bara sjönk rakt ner när jag skulle gräva där...".

Det blir lite som en Hhusdjurens Hyllning, vi nämner undulaten Snobben som åt från vår tallrikar, vi nämner Plutten och fåglarma jag skaffade efter det. Vi nämner Cindy, Mette, Daisy och Kim, och nu de andra med det, de där grå katterna som syrran hade; en av dem var lite sajko, och Freya med lurviga öron, och Peggy som såg lite ut som en björn och så min Isis, men honom är det nog mest jag som kommer nämna...

Kaxig kisse

Dagens mission är att hitta en söt och ickestinkande vovve att klappa. Jag har hundabstinens. Mycket av den varan med.

Emellanåt låter jag som en katthatare. Det är jag inte, men det är bara det att jag är så jävla allergisk numera.
När jag var liten hade min granne en stor lurvig röd katt som hette Mirre. De trodde han var en hon när de gav honom namnet, sedan kändes det vara konstigare att byta namn.
Jag var den enda som passade Mirre när grannen var borta, han kom bara när jag och grannen ropade. Mamma och syrran tyckte Mirre var otäck, att han såg evil ut, men för mig kom Mirre alltid och la ut sig helt för att man skulle klappa honom. Han hade vita lockar på magen, och tassarna var rosa och det fastnade alltid saker i håret på honom som man plockade bort medan han låg där och kurrade. Han var en hittekatt, förmodligen en sommarkatt som en morgon bara satt på trappen till grannens sommarstuga och nästa dag lika så, och dagen efter det. Sen tog de hem honom när sommaren började gå mot sitt slut. Ingen verkade sakna honom så han sattes i bilen till Kumla och sitt nya hem. Den första tiden hamnade han i slagsmål med alla katter i området och kom alltid hem sårig, men jag tror han var den som vann för sen var det bara han som syntes på gårdarna ikring. Kaxig kisse. En dag flera år senare så försvann han och kom inte tillbaka och så slutade den katthistorien

på annan plats

En te-pimplandets dag och skräddarsittandets dag. den nygamla datorn tjuter, jag saknar min egen dator, den som vet adressen till alla sidor jag brukar vara inne på, den som har programmet med stavningarna och uppslagsverken och spelet som man kan spela medans tankarna vandrar iväg till andra platser. ikväll är jag i regnig skog, just under träden med de skuggblå löven. det prasslar, och ljuden kommer inte bara från regnet som faller, utan från djuren som jag skrämde när jag kom men han, han är inte med mig så jag återvänder strax igen:

inatt vill jag placera ljus vid dina fötter, och skrämma skuggorna från ditt hjärta, inatt vill jag hålla en hand nära din ryggrad och viska fladdrande roligheter i ditt öra

är du med mig då

nu och nu

take a quick look and then pass it over
mitt hjärta är inte längre intressant att läsa om.
Inte desto mindre finns det där, väcker mig om natten med sitt bultande och hur blir det sen-ande


inatt drömde jag om krig igen. han med de stora blå ögonen och lätt fladdriga öron rymde undan med sitt barn, och vi andra följde efter. hans ex förådde oss alla och sa att det var för det bästa "man kan inte fly i all evighet" men han hävdade att vi kan springa lite till, lite till, sen blir vi fria.

Varje dörr i huset ledde ut i jorden som huset var begravt i, stockar och brädbitar stack ut där: det höll på att byggas mer, men var inte riktigt klart, och vi samlades på vinden och blev fria.
flickan som alltid fanns i mina händer förvandlades från barn till leksak med ljudeffekter till docka till trädstam, men inte desto mindre kiknade hon när man killade henne i magen. hon var min, det visste jag, men jag undrade för hur länge

fullmånen lyser klar, jag tänkte på hur en del new age-människor vill byta namn till Prana och Cassandra och Maya och jag undrar om det går bra att vara medial när man heter något så tråkvanligt som Lena. Jag kanske kan bli spådam och ha paljetter på alla kläder. Eller gömma mig i andra människor tankar som en vanlig men ändå ganska klok liten varg som emellanåt plaskar i vattenpölar och måste somna där solen skiner in genom fönstret. jag kanske kan vara räv, eller uggla. kanske vill jag emellanåt vara mossan där i skogen, den som aldrig dör och aldrig slutar se.
men sen återgår jag til vanligheten igen. Vanliga Lena som borde färga håret och skriva brev till Z igen för att rensa skallen ytterligare. Den där vanliga Lena som rapar kinamat och funderar på han som jag en gång kände lite grann men aldrig riktigt gillade, han som nyss blev med flickvän, och flickvännen som blev mördad i helgen. Hur osannolikt det är att det händer så nära en själv när man står ovetandes på jobbet och dricker lite gratisläsk och tänker på sina ömmande fötter. Nu dör någon, och nu någon annan. Men det föds samtidigt saker. Det föds barn och kärlek just i detta nu, Det föds insikter och fred, det föds nyvunnen styrka och sanning, det föds underbarhet och vilda tankar, och tankar dör aldrig så det är bäst att man lämnar dem ifrån sig på ett vackert vis

nutid

nu är det stormarnas tid och vantarnas tid.

nu är det snörvlandets och regnandets tid.

nu är det prasslandets tid och gråhetens tid.

nu är det halsdukarnas och rödkindernas tid.

nu är det vattenpölarnas och dånvindarnas tid.

nu är det ljuslyktornas och vinterväntandets tid.

konspirationsteori

Med alla dessa tankar som snurrar i skallen på mig är det en lättnad att huvudet faktiskt sitter kvar.
Men sen igår läste jag en bok och kom till någon slags insikt om saker och kunde skratta bort en hel del oro.

Och nu är jag tillbaka, om än tillfälligt. Datoranvändandet sträcker sig till någon timme åt gången, max, eftersom man sitter så förbannat obekvämt här på golvet, och eftersom jag jobbat hela helgen har jag inte varit riktigt fit for blogging när jag ramlat in framåt natten.

I alla fall så insåg jag att en av mina arbetskamrater är vad man kan kalla "förgifterska". Hon sprider alltid dåliga nyheter och skvaller baserat på hennes egen världsbild
"Om du inte gör såhär så kommer XXX att hända!"
Alltid med utropstecken efteråt, alltid med dolda hot och varningar (och nej S, det är inte dig jag menar) och tidigare har jag alltid blivit illa till mods av det hon sagt men igår insåg jag plötsligt att inget av det hon säger egentligen är vidare positivt, och att även om hon har trevliga bra dagar och är en snäll människa i grunden så har jag tidigare tagit åt mig av det sagda. Tills nu när jag insåg att hon alltid säger så. Om allt och alla. Hon är den där karaktären i filmer, den som viskar konspiratoriska planer i kungens öra och berättar för honom att alla vänt sig emot honom, bara för att h*n själv vill ha dem ur vägen.

Men nu vill Lena inte vara med och leka längre...Inte tävla heller för den delen.

Föredetta

Vi väcks av chefen som undrar om D kan jobba idag, och jag vet inte hur, men det leder till att vi kommer att tala om föredettingar inom film och musik. Hur tragiskt det är att vi ser de människorna som föredettingar egentligen, och vem som sjunker lägst av alla de där.

Och vad hände egentligen med Shakin Fredrik* och killen som spelade Birk i Ronja Rövardotter? Vad hände med h*n den där som det skrevs så lovande om?

Vad händer där i bakgrunden; allt det där vi inte får se av nekade filmroller och elakheterna i att folk inte längre är intresserade av föredettingarnas musik eller attribut. Är det föredettigt att tvingas spela in reklamfilmer? Och gör de det för att de väntar på den stora filmrollen och nått måste de ju tjäna pengar på under tiden, eller för att reklam ger dem saftigt med cash och filmroller är något man tar om man blir erbjuden det?



*Jag har två band med Shakin' Fredrik. På det senare bandet heter han bara Fredrik. Någon sa att han jobbar på bilaffär vid Vätterns sydligaste spets. Och mitt tonårshjärta bultar tamejfan snabbare varje gång jag hör "Tänd dina ljus". Fortfarande.

men på annan ort

I min blogg har D de senaste dagarna låtit trist och trött. Det är han ju inte, men jag har varit på annan ort med tankarna och kanske inte sett på honom som han förtjänat: med öppen klar blick, med nya ögon varje dag. Jag hade återigen glömt att han är någon som man faktiskt kan prata med. Jag är inte van vid det, van vid tidigare förhållandens stela tystnader och ständiga mentala frånvaro som jag är, van vid kommunikationsfloskler och undanhållanden. För många är det fult att tala med varandra, något konstigt. Man pratar med sina vänner om allt, på festerna hamnar killarna i rummet och tjejerna i köket: den typen av uppdelning. Jag agerade lite av gammal vana, men vaknade igen.
K-kvinnan kom som en räddning av motsatser: Hon förstod vad jag menade men hade inte agerat som jag vill göra, men hon fungerade som ett utmärkt bollplank och för det är jag henne evigt tacksam.
Och D? Mitt i allt ser jag upp från boken jag läser och där sitter han och bara är den han är. Den där jag är sådär kär i att jag måste pussa honom lite på armen eller axeln om jag vaknar mitt i natten med honom intill mig, han med de yviga gesterna och tankarna som är så lika mina egna

och allt det där som kommer senare väntar jag på med största nyfikenhet

sms

Onsdagkväll, och jag vill prata med k-kvinnan men hon är inte inne på msn. Jag funderar på att smsa henne ett Save My Soul, S.M.S. Det borde få fart på henne. Upp ur soffan, darlingvännen, vi har tid att prata ifatt!

Det är den nya tidens rop på hjälp, om än tillfälliga tankehjälpredor.
SMS, inte längre 'short message service', i alla fall inte för mig.
Jag har en tanke att klara upp, och hon är så bra på att sätta ord på dem.

istappad

Gå inte ut!
Jag trotsade allt förnuft och gick iväg och lämnade filmerna vi hyrde igår och överfölls av vinden när jag kom ut till korsningen. Eller, överföll är kanske inte rätt ord. Tänk er 'tusen nålar', fast i ansiktet. Och samtidigt en vind som gör det svårt att andas, dels för att den vrålar över en och är så kall att det är som att bli itvingad istappar. Genom lungorna och näsan. En vind som letar sig upp i ärmarna, vid midjan, genom byxbenen. På tre sekunder agerar man istapp.

...och detta till trots så ska vi gå ut igen om några timmar. Och vi ska gå härifrån till möllan, en nätt liten promenad på kanske 20 minuter. i konstant vintervind. Men vad gör man inte för lite cider på möllan.
eller, föresten... **La dolce vita MY ASS! *huttrar hon*
Ge mig en busstidtabell och betala resan, annars gör jag iskuber av din penis. Amen![ska sägas fromt stirrande mot himmelen och med händerna knäppta över bröstet.
...Och Madison, jag är IRONISK igen. Det är klart att iskuberna är ett grovt SKÄMT! Oki?! Get off my Ds penis! Oj, nu lät det ju ännu konstigare. bah! Hur ska jag ta mig ur det här nu då? *ser sig oroligt omkring, ler stelt, visslar lite oskyldigt*]



*En av dem är så kass och osammanhängande att jag måste skratta. Vi ville bara se om den liknade spelet den är baserad på: "Alone in the dark". Christian Slater har verkligen nått lågvattenmärken den senaste tiden! Filmen har omnämnanden om att vara den sämsta filmen hittills på 2000-talet. Bara en sån grej.

**Ett bistert muttrande på Ds snack om det ljuva livet efter i måndags. Festandet är trevligt, men måste vi verkligen gå ut i det här vädret. Buss, jag vill ta bussen!!!

uppdatering: vi stannade hemma istället. Fast jag letade fram mina långkallingar i alla fall. Alltid nått.

döda fiskar

man stannar inne idag. när jag säger att jag vill gå ut undrar D varför och jag säger lite häpet, för jag har inte ens tänkt på det innan:"för att man ska kunna kliva in någonstans där det är varmt och mysigt och känna sig glad att man sluppit undan stormen utanför såklart!"
jag spärrar upp ögonen lite när jag säger det och väntar sen på att han ska säga nått men han säger bara "jag vill inte gå ut" och låter trött.
senare lägger jag mig på golvet och mailar på ett jobb och tänker att jag måste börja skriva som jag själv vill, inte som de väntar sig, döda fiskar flyter med strömmen, jag drömde det inatt, att fiskar flöt upp i vattnet som jag simmade i. de ploppade upp mot ytan och skrämde slag på mig så att jag snabbt simmade till land och ropade efter någon, och drömmen fortsatte om liten hundvalp som man gosade ner ansiktet i medan hon låtsasmorrade och tyckte det var kul att bli busad med. hundabstinensen är total nu, bring me a vovve. jag skriver på boken om jonathan och det blir tydligen en cirkelberättelse men det känns fint men den han älskade, hurdan ska hon vara?

chaos

Jaha. Satte på teven nyss. Det är snöstorm och kaos i hela Sverige. Får jag dra min SJ-visa? Snela snela?

Nänä, jag ska inte. Men visst är det ändå ROLIGT att vi faktiskt bor i ett land lååångt norr om ekvatorn, och varje jävla år, VARJE ÅR, när vädret bestämmer sig för att vara inte-sommar så blir det kaos.
Alla blir lamslagna"Meh, hallåååååå, vad är det som händer? Sånt här hände väl inte förra året, gjorde det??". SJ är bäst på att reagera så "Ojoj, vi förstår inte vad som hände, is på tågen, vad är is? Och varför är det så kallt ute?".

Nåväl. Här i stan är det inte strömavbrott. Ännu. Jag arbetar vidare på clementinerna nu, oki?

omvärdering pågår

Det snöar här.
Jag tänker "Men hallå, är vi inte i Skåne, där brukar de väl inte ha speciellt mycket snö!?!" men det snöar här även om jag tänker annorlunda, och det är dessutom skitkallt ute. Jag ska ner i källaren och leta fram saknad klädpåse samt kartongen med vantar och halsdukar. Medan jag är på gång ska jag hitta min mixer.

Snö. Va fan. Storm kan jag gå med på, det har stormat här i natt. Men snö? Gaaaaaah, hela min världsordning faller samman, hela min världsbild måste omvärderas!


November har börjat. Den grå månaden. Jag skalar clementiner och drar upp fötterna i soffan som skydd från det kalla golvet.