Ikeabesök nr 666

Jag omvärderar det där med att vilja ha barn när jag varit på IKEA i ungefär fem minuter. Utanför sitter en blond söt flicka som ler med hela ansiktet och jag hinner tänka "Åh, så söt!" men så snart man kliver innanför dörrarna börjas det. Ylandet. Sparkandet på saker, springandet och skrikandet, kladdiga händer och planlöst snurrande tills de blir yra och ramlar omkull, och dessutom tusen barnvagnar mitt i gången där andra vill komma fram. De är inte barn när de kommer innanför dörrarna. Nej, där inne förvandlas de rätt och slätt till snoriga griniga ungjävlar.

Vi får inte tag på det vi kom dit för. "Leverans imorrn, kom tillbaka då!" som om alla människor vill och kan åka till IKEA varje jävla dag, men jag köper ändå de där blå muggarna med fat som jag och Helena pratade om när vi fikade sist, då hon intervjuade mig om feminism och politik för sin tenta; Då jag la fram min teori om att vara tvungen att erkänna en styrka(kvinnors) för att kunna motsätta sig den(förtrycket och undermineringen av män genom tiderna) och jag är lite nyfiken på om hennes lärare kommer säga något om det.
Förmodligen inte.

Ikea lämnar vi med betydlig mer saker än som var tänkt från början, men är jag egentligen speciellt fövånad över det?