det här om s k vänner

Några timmars jobb och sen kändisspotting med en flaska vin på Möllan. Jag och D pratar om det här att ens vänner försvinner in i sina nya liv åt alla håll, med bäbisar och giftermål eller bara helt nya liv när de skaffar pojk-/flickvän som om de drabbats av panik och inte längre klarar av sin egen ensamhet, och med det kommer bandyspelandet och grabbkvällar eller tjejfester där de snabbt delar upp sig i två olika läger, grabbarna i rummet och tjejerna i köket. För det är så det ska vara.
Samtidigt påstås de älska varandra, men på vissa villkor. De försvinner in i färglösheten och parmiddagarna och snart måste man boka en tid med dem för att man, som egenskap av deras vän, ska kunna få prata med dem en timme i veckan. Annars har de inte tid. Annars har de nya liv där vänner inte får plats. Annars har de nya liv där de kallar sina tjejers pojkvänners kompisar för polare av ren bekvämlighet för de går på samma fester och spelar i samma bandylag en eller två gånger i veckan, och av de forna intressen de hade finns inte ett spår" för XXX gillar inte att jag gör det" eller "XX tycker jag ska vara hemma, och jag har lite att fixa med hemma". Av de vänner de hade innan finns inte ett spår, för de passar inte in i den nya bilden de skapar av sig själva, passar inte in i de andras bild av dem för tänk om folk tycker man är konstig som har en vän som är just sådär konstig som man kan vara.

Jag kan inte låta bli att komma in på banorna av Backstabbing Bitches, jag har haft min dos av dem och de dyker fortfarande upp med jämna mellanrum som om de inte har ett eget liv: de där som tar sin annars dyrbara tid till att snacka ner en så snart man går ut genom rummet, de där som är så snälla och leende när man är nära men som tar chansen att så snart man säger emot dem och är av annan åsikt att hugga en i ryggen och göra ner en inför alla andra som kommer i ens väg. Till och med flera år senare snackar de om en utan att inse hur patetiska de egentligen är. Att de snackar om mig ser jag som att jag har ett intressantare liv än vad de har. Att de fortfarande har saker att säga om mig där jag tystnat sedan många år tillbaka säger mest om dem och inte om mig. Kanske är jag den som vågade men de sitter fast, kanske är jag den som växte och tog mig vidare men de bor kvar, lever med samma vänner, säger samma saker, och på festerna de har numera pratar de om festerna de hade då, den där gången för länge sen"minns du den där festen där..." och ser inte sina egna masker eller sina egna spel eller det tragiska i att alltid jaga vidare och alltid bete sig på samma sätt i samma slags situationer.
Jag såg dem. Jag saknar det inte det minsta. Jag älskar de vänner jag har, för jag vet att de stannar kvar, och numera är jag mer nogrann i mina val av vänner; vi måste inte höras av varje vecka, jag vet att de finns där. Jag ser snabbt igenom de som hör av sig bara när de behöver något men som inte ringer när de träffar sina andra vänner i grupp. Jag klarar mig utan dem. Original ska man vara rädd om, och det finns för många där ute som är kopior av bilder de skapat sig.

och när man sitter ensam mitt i natten med D i rummet intill, så saknar man bara dem som man vet är närmast ens hjärta. Ni vet vilka ni är(och nu kände jag hur hon kommer le när hon läser detta. Hon vet vilken plats hon har hos mig.) och ni vet att ni alltid kan ringa. Inga problem för stora eller för små. Jag är den jag var innan, Lena, ni vet. Lyft luren och ring när ni känner för det. Ni kommer aldrig aldrig störa mig, någonsin.