Träben

Jag vill minnas att jag älskade piratfilmer när jag var liten, och att jag såg en hel del på svartvit film när jag var hemma och var sjuk eller bara kom hem tidigt från skolan. Jag kanske borde fråga mamma om det där, och i samma veva fråga henne om hurdan jag var när jag var liten, för mitt minne stämmer säkert inte med hennes.

Men jag minns i alla fall att jag kunde bli härligt pirrig av film, sådär "kan inte sitta still för det är så spännande"-pirrigt, och att jag när jag inte slukade böcker såg allt som fanns att se på teve. Jag levde mig in i allt jag såg eller läste och jag tror det är därför jag kan se en film eller läsa en bok om och iom igen.

Nu när vi såg "Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest " orkade jag inte se på den sådär som jag ser på film annars, så där analyserande. Jag såg på den som om jag hade varit tio elva år, och jag älskade den.

Jag gillade ettan med, och hade mest hört att tvåan inte skulle vara lika bra, men jag tycker faktiskt den är minst lika bra som ettan, och äventyrsmässigt är den bättre. Det ligger en viss charm i att lära känna karaktärer i filmer och komma in i uppföljare snabbare på det viset, och skämten blir roligare och jag satt vid nått tillfälle och var sådär hoppig som jag brukade vara när jag var liten: Men kom igen, skynda dig då!*

Film nummer tre ska komma om ett år, och det enda jag muttrar över är att de slutade filmen på det sätt de gjorde, och att jag inte är tio så att jag kan önska mig några kul Pirates-baserade leksaker i julklapp.
Men en ögonlapp kan jag ju fixa ändå.



*Vilket han inte hörde i filmen, Jag blir lika besviken varje gång filmkaraktärer inte hör att man säger till dem att sluta sega eller inte gå in i huset där mördaren är.