idyll

D och min nya idyll/grej är att sitta bredvid varandra vid varsin dator: Jag skriver och han fixar lite med bilder han tagit och kommer blogga med. Han frågar mig om färger, jag frågar honom om ord när de lyckas stocka sig i skallen på mig.

Det känns roligt och trevligt på ett lätt larvigt sätt. Lite som om jag inte får tycka det är schysst att sitta där bredvid honom och läsa och skriva på en novell*.
Under tiden funderar jag på det där med att man emellanåt sätter människor på piedestal, och hur de faller ner när de mitt i allt blir mänskliga, sådär som en människa gjorde idag.



*En novell på 26 sidor redan i slarvskriften. Jag tror en novell ska vara mellan några och 60 sidor för att räknas som novell. Det är alltså en kortare roman jag skriver på. Varför det känns så banalt att skriva det vet jag inte; banaliteterna är så vanligt förekommande hela tiden, inte i mitt liv utan i min omvärld, att jag nästan inte ids reagera längre. Istället rycker jag på axlarna och glöder inte länge till i den frågan.