Plutten

[...och varför inte fortsätta på djurtemat]

...och nu så här många år senare kan jag tycka att det var ett lite fånigt namn på en kanin, men när jag var 6 - 7 år var "Plutten" perfekt på en brun kanin. Han ägdes av mamma och pappas kompis Harry, och varje gång vi var där ville jag kela med Plutten. Han hade hängande öron och stora bruna ögon. Hans päls var mjuk och han var snäll nog att låta en sexåring mata honom och klappa på honom och dra runt med honom så snart vi var där.

En dag när vi hälsade på honom började Harry packa ihop Pluttens saker i en påse, halm och pellets och lite till, och han ställde påsen intill buren där jag satt. När vi skulle gå tittade pappa på mig och skrattade lite innan han lyfte upp hela buren. Mamma tog påsen med sakerna.
Vad ska du göra? frågade jag.
Plutten ska få komma hem med oss, sa mamma. Harry ger honom till dig.
Om inte Harry låg bra till redan innan - han brukade alltid ha med sig glass när han kom och fikade - så gjorde han det definitivt nu. Hela vägen hem gick jag och ville stoppa in fingrarna i buren och prata med Plutten. Jag minns inte om jag skuttade med sådana där hoppsa-steg, men eftersom jag ofta gjorde det när jag var liten så antar jag att jag gjorde det även nu. När jag kom hem sprang jag runt till mina kompisar och sa att jag fått Plutten. De hade hört mig berätta om honom innan men aldrig fått följa med till Harry för att klappa honom.
I några dagar var Plutten alla barns dröm, och den mest bortskämda av ungarna ett kvarter bort fick en egen kanin men eftersom hon var så dryg att leka med så var det ingen som brydde sig om den även om den var vit med svarta fläckar.

Dagarna efter gjorde pappa en kaninbur så att Plutten kunde vara utomhus. Senare flyttade kaninen in i växthuset. När vintern kom grävde han ner sig i marken. Vi gjorde bo åt honom med trasor och frigolit och allt det där gnagde han sönder och drog med sig ner under marken. Vi tog aldrig in honom igen, han klarade sig där. Man gick med mat och vatten till honom varje dag och han blev fet och hade tjock päls och klarade minusgraderna. Vi hade honom i många år, tills han blev grå i pälsen och bakbenen blev stela och slutligen förlamade helt.

Det var samma sak då som med hundarna nu: Pappas kompis Sune har gevär och agerar vad de kallar för "nödvändigheter".

Dagen för döden hade jag på mig en vit tröja med Långben på. Jag minns den ännu. Den var mjuk med korta ärmar, och jag hade fått den av min kusin. Mamma med allvar i ögonen som säger att jag måste ta avsked av Plutten nu för pappa måste snart åka, de har bestämt en tid med Sune Säg Hejdå! och jag tar upp honom en sista gång. Han är varm och skakar lite. Om det är för att han är gammal eller för att han känner på sig att något är på gång vet jag inte, men hans ena baktass lämnar ett litet spår av jord på min tröja, precis nedanför Långbentrycket, tre bruna streck av hans klor, och en liten svag trampdyna. Han luktar jord och av den där kaninlukten som jag senare känner igen hos andra kaniner, pellets och något mer, någonting sött.

Sen såg jag honom inte igen.

När kvällen kommer har jag gråtit till mig huvudvärk, och tröjan med Plutten-lukt och tassavtryck hänger på en galge vid sidan av min garderob. Den händer kvar där i flera månader, för jag vägrar låta mamma tvätta bort min sista kram med honom.

Växthuset fick stå orört hela sommaren och vintern. När våren kom grävde mamma ut det och då märker hon att Plutten har grävt gångar under hela växthuset. flera meter ner under jorden. När hon stoppar spaden för att gräva så sjunker den rakt ner ända till handtaget. Hon måste gräva ut alltihop, och där under jorden hittar hon slutligen ett bo med trasorna, frigoliten och pälstussar, och vad som tycks vara gammal mat.
Det där tycktes fascinera mina föräldrar så mycket; de pratade om det ett bra tag efter det, och fortfarande kommer det ibland ett "Kommer ni ihåg Plutten?!" och " Och spaden bara sjönk rakt ner när jag skulle gräva där...".

Det blir lite som en Hhusdjurens Hyllning, vi nämner undulaten Snobben som åt från vår tallrikar, vi nämner Plutten och fåglarma jag skaffade efter det. Vi nämner Cindy, Mette, Daisy och Kim, och nu de andra med det, de där grå katterna som syrran hade; en av dem var lite sajko, och Freya med lurviga öron, och Peggy som såg lite ut som en björn och så min Isis, men honom är det nog mest jag som kommer nämna...