wow liksom

Det var inte så scary att färga håret på sig själv som jag tänkte först. Jag hade föreställt mig att jag skulle sabba det, få slut på färg och fan vet allt. Uppjagad över en skitsak? Jag?
Nu förstår jag inte vad ni menar...

men jag väntar med att säga HEJ tills jag sköljt ur all färg och sett resultatet.

Jag brukar tänka att jag oroar mig för saker 'för säkerhets skull'.
För att om man har varit förutseende(a k a paranoid i det här fallet) nog att tänka på alla möjligheter så blir man ju gladare när saker går bra.

Allt det där är givetvis en krass ursäkt på att få fortsätta jaga upp sig för skitsaker. Att kunna säga "Men IFALL ATT [valfri händelse] sker så har man ju[någonting]".
Ifall att jag färgar helt åt helvete nu så får jag väl pressa ner mössan på skallen och traska upp till H&M och köpa ny färg.
Hur mycket ska det vara att stressa upp sig över egentligen?

Ifall att man missar tåget så tar man nästa och ifall någonting går sönder så.... Allt det där krockar med min "rycka på axlarna-mentalitet" som jag utövar annars. Den där känslan av att även om saker skiter sig och inte blir som man tänkt sig så löser de sig alltid på andra sätt. Vilket de ju faktiskt gör. Saker löser sig. Det är så. Kanske inte som man tänkt sig det(men sen ska man ju på andra sidan inte ta saker för givna i något fall) men det fixar sig. Jag har empirisk erfarenhet av det. Hepp!