men på annan ort

I min blogg har D de senaste dagarna låtit trist och trött. Det är han ju inte, men jag har varit på annan ort med tankarna och kanske inte sett på honom som han förtjänat: med öppen klar blick, med nya ögon varje dag. Jag hade återigen glömt att han är någon som man faktiskt kan prata med. Jag är inte van vid det, van vid tidigare förhållandens stela tystnader och ständiga mentala frånvaro som jag är, van vid kommunikationsfloskler och undanhållanden. För många är det fult att tala med varandra, något konstigt. Man pratar med sina vänner om allt, på festerna hamnar killarna i rummet och tjejerna i köket: den typen av uppdelning. Jag agerade lite av gammal vana, men vaknade igen.
K-kvinnan kom som en räddning av motsatser: Hon förstod vad jag menade men hade inte agerat som jag vill göra, men hon fungerade som ett utmärkt bollplank och för det är jag henne evigt tacksam.
Och D? Mitt i allt ser jag upp från boken jag läser och där sitter han och bara är den han är. Den där jag är sådär kär i att jag måste pussa honom lite på armen eller axeln om jag vaknar mitt i natten med honom intill mig, han med de yviga gesterna och tankarna som är så lika mina egna

och allt det där som kommer senare väntar jag på med största nyfikenhet