Falsksjungande

Jag vill minnas att jag orsakade en minst sagt förorättad känslostorm hos en av mina läsare förra gången jag skrev det här, men efter en noggrann genomlyssning vill jag bestämt hävda att jag har rätt i den här frågan och de som tidigare hävdad detsamma men som jag då, av olika anledningar, inte velat lyssna på ber jag det allra djupaste om ursäkt.

Sarah Brightman kan inte sjunga. Hon låter som en skata. När vi lyssnar på Andrew Lloyd Webbers version av The Phantom of the opera så skär det i öronen på mig: Jag gnisslar tänder och kastar mig på datorn för att hämta hem soundtracket till den nya versionen, filmen med Gerard Butler och Emmy Rossum vars musik är att föredra hundra gånger om. Webber-versionen är i jämförelse livlös och falsksjungande och trots att den nya versionen är gjord av en inte-favorit (Joel Schumacher) så måste jag ändock nu böja mig och ge mannen i fråga en eloge. Kanske hörde han detsamma som jag gjort nu; Brightmans ylande krax och medsångarens, vad han nu heter, menlösa röst som slog emot en som en plågsam insikt i höstmörkret, likt knivspetsar som trängde in genom öronen och satte sig på hörselnerven som gnagande virus.